Tanten

När maken och jag började dejta så smått där för sex år sen hade vi inte en tanke på att det skulle bli som det blev. Det kom mer smygande på kan man väl säga. När vi sen märkte hur det var fatt var det ändå inte möjligt att flytta för någon av oss. Ingen av oss ville flytta ifrån våra barn. När sen Humlan först flyttade ut och sen när Lilleman fixade sig en lägenhet och tog sitt pick och pack återstår det där med jobb. Eftersom det är här uppe vi egentligen har flest vänner och här som släkten bor vore det på ett sätt smartare att maken flyttade hit men hans kids är yngre eller egentligen är det väl så att han har både äldre och yngre, fler helt enkelt. Han har två hemmaboende ett tag till och ett jobb han trivs med. 

Om man syr en tröja ser det bättre ut om luggens riktning är åt samma håll både fram och bak. Det har varit en sån dag idag. En riktigt lessdag. Det var liksom tråkigare, segare och gråare allting. I morgon ska jag till Sundsvall och det har jag ingen lust med det heller. Jag tror helt enkelt att det antingen måste hända något på jobbfronten eller så behöver jag bestämma mig för att jag har roligt på jobbet, att de övriga engagemangen är engagerande och att jag egentligen är nöjd som det är. Men det är jag ju inte. Jag vill ha tisdagstristess med maken. Eller för allt i världen, jag är inte kinkig jag skulle kunna tänka mig att äta tisdagsblodpuddingen i lite muntert samspråk med samme make också. Fine by me, liksom. 

I dag var jag på banken på lunchen. Det var nog inte rätt dag tror jag. Jösses vad med folk där var. Jag var tvungen eftersom jag hade fått tillbaka på hundförsäkringen på ett utbetalningskort. Alldeles efter mig smög lokaltidningens web-tv-man in med kameran på axeln. Jag antar att han också som alla andra medier skulle fånga krisen på bild. Kanske har man varit med för länge för att man ska bli hysterisk och vad skulle det nytta till? När det är allmänt känt att det är kris skulle man väl ändå ha flyttat pensionspengarna i förra veckan och det har man ju ändå inte.

Min bror påstår att han signalerar samhörighet med en grupp genom att sätta sig i ett hörn, le mystiskt och rulla med ögonen. Skumt! Och ändå vet jag en massa männsikor som tycker att han är trevlig.

Gardiner är väldigt mycket tyg. Långa sömmar som borde vara raka men som sällan blir det. Tacka vet jag små pluttiga barnkläder. Där hinner det inte gå så snett.

Annieverses kommentar på mitt "Grinig" inlägg fick mig att fundera mer på det där. Hur det egna humöret påverkar ens upplevelse av omgivningen. Jag jobbade en gång med ett par människor som alltid råkade ut för snorkiga och närmast elaka människor vart helst de vände sig. Var det inte på Ica så var det skattemyndigheten. Jag kan säga att man förstod efter ett tag hur det kom sig. Dels var det lite aviga människor men framförallt tolkade de allt till det värsta. Det som mycket väl för någon annan skulle passerat som ett skämt eller möjligen som ett försök till skämt kränkte dessa människor. Jag kan säga att de verkade inte ha det lätt.

Idag avhandlades höstmodet. Dagens stora fundering var varför det känns ok att ha en ljusblå skidjacka men en ljusblå yllekappa skulle kännas för kall. Sen kom vi in på det här med bilar och andra tekniska manicklar. Jag har medvetet legat lite lågt med var jag jobbar men låt mig säga som så här att många av mina kollegor kan det mesta om det mesta. Trots det säger oss den samlade kvinnliga erfarenheten att vi påfallande ofta blir bemötta som mindre vetande och mindre seriösa konsumenter både på bilaffärer och hemelektronikditon. Jag drog mitt bilhandlargnäll när manlig kollega sagt att han för sin del ville ha tysk kvalitet i sina bilar. Mmm, sa jag men som kvinna blir det som inget av med det. Citroen eller Honda är det som gäller i Östersund om man ska köpa nybil. Begagnat blir det helt enkelt det Citroenhandlaren har inne. Min kollega såg lite häpen ut men trodde mig, för all del. Diskussionen och och skratten böljade lite fram och tillbaka medan kollega M var tyst. Sen sa hon, du min kompis, hon som är frånskild, hon kör en Citroen. Hepp!

Kollega H är fullständigt stissig. Första beskeden om denna månads adoptioner från Kina hade nåt Norge sa visst den internationella internetbaserade adoptionsdiskussionen. Nu kan hon bli mamma när som helst. Ska bli spännande och se om jag kommer att få förfina mina kunskaper i klänningssömnad.

Det är med andra ord precis som vanligt, stort och smått, högt och lågt.

Jag märkte att jag var mer måndagsgrinig än jag trodde när jag sprang runt stan på lunchen. När alla människor vimsar långsamt framför fötterna på en och stannar till när de kliver av rulltrappan då brukar det i allmänhet vara man själv som är på bistert humör. När livet leker har alla yrselpäron förstånd nog till att inte vimsa i vägen.

I freedags gjorde jag verkligen inte många knop. I bland är det fantastiskt skönt att bara dega runt och göra nästan ingenting. Framåt kvällningen kom makens två yngsta hem. Klurigt blev det med menyn eftersom sonen befinner sig i värsta växarfas och därmed tonårshungrig och dottern går på en diet. Om jag förstått det hela rätt är hon försökskanin åt en skolkamrat som har dieten som ett skolprojekt. Två helt motsatta varianter vid samma köksbord. Sen var det ju maken och jag. Vi kanske också skulle behöva delta i ett skolprojekt men vi var mest intresserade av att få god fredags middag vi. Teryakimarinerad lax fick det bli med massa grönsaker och quinoa till det. Inte så dumt. Nu när jag listat ut hur hon gör får jag också till den så där god som kompis M. Äppelpaj på det till oss som inte dietar och rivet äpple med kanel till projektdeltagaren.

Resten av kvällen gick mest bara åt, utom för hon med dieten. Det måste vara nåt skumt med den för hon var så sällsynt energisk och där brukar det vara fart även i vanliga fall. Hon tokröjde sitt rum, inte bara en stilla ytstädning utan grundligt.

Lördagen var en utflyktsdag. Maken och jag tog med oss Agnes på tur till tygaffärer. Man blir imponerad av vilka finurliga vägar hon kan. Lugnt och fint dirigerar hon oss till fantastiska ställen. Ikea passerades också och nu har jag släpat hem en massa tyg till symaskinen. Faktiskt inte ett enda till barnkläder. Gardiner till J:s rum, soffkuddar, en tröja till mig och en kjol till mig. Jag börjar lite stilla med kuddfodralen tror jag.

Det känns lite som att nu vill jag inte hålla på och fara emellan så här så mycket längre till. Det är jobbigt både resandet och att man hinner så lite på sina helger. Allt det där som vanligt gifta människor hinner med på tisdagmiddagen får vi ta på telefon eller vänta till helgen. Det gör att den korta tid vi har tillsammans på något vis inte får störas av annat så vi är dystert asociala och inget gjort blir det just vare sig här eller där. Ibland önskar jag att vi skulle hinna få ha det lite småtråkigt tillsammans. Kanske så att man gärna tog en bok och kurade i soffan fast man var på samma plats som maken. Eller tänk om man kunde motivera sig till en svängom med snabeldraken fast han är hemma. Konstiga saker känns som om det vore lyx. Påminn mig om det om vi lyckas flytta ihop och jag gnäller över tisdagstristess.

Maken och jag var och handlade mat på hans lunch. Redan i början av rundan kände jag det. Parfym. Gucci - Rusch? kan det vara så den heter. En doft är det i alla fall som ofelbart lockar fram huvudvärk och som verkar helt omöjlig att dosera lagom av. Borta vid mejerikylen insåg jag att det var en dam 65+ som var den skyldiga. Maken fick tappert göra en inbrytning mot mjölken medan jag retirerade åt frysgondolerna till. Där stod en herre, i samma ålder som damen och valde bland de frysta grönsakerna. Även han luktade. På många meters avstånd kom rakvattenspusten. I rakvattnet fanns inte huvudvärksdoftämnet men det var i alla fall bara för mycket. Jag gillar lukta-gott, absolut men i måttliga mängder. Dansar man är det helt ok att känna vilket rakvatten kavaljeren använder men i grönsakshyllan på Coop är det helt ok för mig om det luktar grönsaker och lite jord från potatisbingen. 

Gårdagen blev desto tuffare upp klockan fem för att packa i hop en väska. Jobba, jobba, jobba och sen iväg. Även i går vankades det gofika på jobbet. En trettioåring skulle firas och det var tårta för alla. Tårtan kom ganska kort efter min lunch med H och S på vårt thaihak. Lunchen där är sådan, att jag som måste ha varit stövare eller möjligen labrador i ett tidigare liv ganska nyligen, äter så jag blir andfådd. Lite tårta på det - jag utvecklar inte det där något närmare.

Jag bara snabbloggar medan han pratar med svärfar. Sen ska vi dricka lite rysk champis. Vi firar att vi återupptog det här tonårssvärmeriet idag. 

Om det här hobbysömmandet och bloggandet ska fortsätta tror jag att jag behöver ett bättre arbetsbord och en vettig stol att sitta på. Det gäller både för symaskin och dator. Jag sitter som en ostkrok på båda ställena. Under aftonen har jag sytt två t-tröjor till. Det sista av det regnbågsfärgade har gått åt och jag ska nog undvika så sladdrigt tyg i fortsättningen. Faktum är att jag varit modig och beställt tyg till kläder åt mig själv nu. Det känns lite otäckt. På långa sömmar hinner det i allmänhet bli mer snett och vint. Dessutom om man ska täcka denna kroppshydda går det åt avsevärt mycket mer tyg och därmed blir experimenten mer kostsamma.

Idag har världens sötaste brorson hälsat på på jobbet. Min svägerska och jag delar nämligen arbetsplats och idag var det dags för visa upp-sig-fika. Det var fler än jag som blev präktigt charmade. Sen hade gossen en så snygg tröja på sig. Undrar om jag ska beställa lappar "Made by faster"... Kul att de valt den för dagen och skrytsam som jag är kan jag säga att det påpekades från fler håll att den var fin och frågan kom upp var man kunde skaffa sådana. Nämen jag är väl inte skrytsam...

Det fanns tid så nu löper jag upp och ner i trappen. Sen har jag jävlats med symaskinen en stund och insett att om man gör exakt som det står i bruksanvisningen går det bättre.

Om man som jag är en gravt ostrukturerad människa dessutom med lätt fobi för andras (men hon är väldigt speciell...) lortiga byk och helst inte vill gå till tvättstugan i huset. Då har man problem.

Via Britt-Maries blogg har jag faktiskt skrivit på en lista idag. Det gör jag inte ofta. Jag är i grunden väldigt skeptisk till namnlistor och internetvälgörenhet. Gå in och kolla om inte du också tycker att det är dags för lite fruntimmer i EUs ledning.

Jag har varit duktig i dag igen och gjort lite mer på min lista. Försökt få tag på min frisör för att boka tid till exempel men inte har han ringt tillbaka inte. En annan sak jag gjort är att försökt boka tid på hälsocentralen för att få mitt horn kollat. Nu är det så vist ordnat att man på min hälsocentral kan välja sig en doktor. Min doktor är på semester. Jag har egentligen aldrig valt honom heller utan det var mest för att jag bodde där jag bodde han blev min. Det är jättebra med en egen husläkare, det tror jag säkert. I alla fall borde det vara det om man ofta är sjuk eller har någon åkomma där det kan vara bra att patient och läkare lär känna varandra lite. I mitt fall är det inte så. Jag hade halsfluss för en sisådär fem år sen fast det var nog inte halsfluss trots allt för en par tre år sen hade jag blinkhinneinflammation och så har jag varit drabbat av något som skulle kunna vara rosfeber fast det kan man inte så noga veta heller. Mot det sistnämnda fick jag i alla fall en kur penicillin. Jag fick någon salva för ögat också så helt lottlös har jag inte varit.

Nå, jag tror ganska säkert att jag har en fettknöl. Inget akut eller särskilt besvärande heller. Inte är det så att jag direkt tror det har något egentligt samband med min tidigare sjukdomshistoria heller. Jag tycker inte ens att det är speciellt genant. Vecka 43 kommer jag att vara tvungen att sitta i telefonkö varje dag i flera dagar mellan åtta och nio på morgonen för att tala direkt med min doktor.

Nu kommer vi till min tanke för dagen. Skulle det inte vara vettigt om sådana som jag kunde får gå på en överbliven tid, vid tillfälle till en ledig läkare vilken som helst? Varför ska jag proppa igen systemet med fnuttigheter. Jag vill ha ett ickevalsalternativ helt enkelt. Första lediga tid som inte behövs för akuta saker. Jag bokar gärna hos en sköterska eller sekreterare eller på nätet. Det är inget fel på min farbror doktor, inte alls men det här känns som ett slöseri med både hans och min tid. Dessutom kommer jag säkert att hinna glömma det åtminstone någon av dagarna i vecka 43.

Jag har bokat om bilprovningen, fixat tid för förbesiktning hos verkstan, jagat papperet från Däckia och nu sitter jag och ringer för att meddela försäkringsbolaget att jag ingen hund har. Dessutom har jag sytt en kofta och svurit en ramsa över tryckknappsislagningen. Jag börjar tro att jag nog snart bör börja med någon annan typ av projekt än barnkläder, det här är snart pinsamt. Lite duktig har jag väl varit?!?

Varning! Detta inlägg inlägg innehåller fånig förnöjsamhet. Känsliga läsare varnas!

Söte maken klev upp med mig i morse fast han egentligen hade kunnat sova en stund till, han skulle ju inte jobba. När jag är ledig och han jobbar trynar jag alltid vidare. Han satte på kaffe och stökade fram frukost. Sen skulle han hysta ur svärfars vinterdäck i garaget så jag fick bilen framkörd och stolsvärmen var på. Han är rätt söt, det tycker jag allt. Egentligen är det nog bland det jag uppskattar mest med honom de där små omtänksamheterna (även fast jag nästan aldrig vill ha stolsvärme på) Grillskinkakänslan är inte för mig. Sen blev han utsatt för att leta försvunnen låsplupp för leverans till jobbet senare på morgonen också. In på jobbet tog jag mig med hjälp av metoden kasta grus på fönster och busvissla.

Kraken körde sen upp de tio milen enkel väg till svärfar och fixade lunch där, torkade golv. kollade friggebod med nylagat tak och ännu är han nog inte hemma hos sig.

Håll med mig om att jag hade tur när jag hittade honom. Överhuvudtaget har jag haft en oändlig tur med mina närmaste ibland tror jag att det är bra att jag funderar en stund på det så att jag liksom inte missar att jag är rätt lycklig i grund och botten. Speciellt perioder när det händer en massa jobbigheter tappar man så lätt bort det. Usch vad det där lät som en jobbig gördetsjälvhandbok i att vara lycklig. Jag ska genast hejda mig.

Det är som förgjort det där. När det då äntligen blir en helg med vackert väder då jobbar jag. Jag har sökt lite annat jobb i makens krokar också sen jag kom hem. Jag tror att om det händer något på jobbfronten kommer jag att sakna en del av mina jobbarkompisar svårt men inte jobbet så fasligt alls. Det var vansinnigt kul fram till en omorganisation och nya arbetsuppgifter för hela min grupp för ett och ett halvt år sen.

Att söka jobb var det första av makens "to-do-list" som jag hittade på köksbordet när jag kom hem. Han tycker att jag ska ringa en doktor också och kolla varför det bara vill växa ut en horn på vänster sida av huvudet, sen tycker han att jag ska omboka tiden för bilbesiktningen tills jag hunnit fixa billyset som nu verkar peka helt galet. Själv fyller jag på med boka resa till Örebro och flytta tiden för skifte till vinterdäck till någon gång då jag inte är i Örebro. För det mesta är jag inte i Örebro så det borde gå att fixa. I våras när jag lämnade in bilen för att få på sommardäcken ville jag också byta tid eftersom det var snöstorm den dagen. Då kallade de mig fegis på däckfirman. Det är rätt roliga gubbar på den inrättningen.

I dag är jag extra kär i mina kids. Humlan för att hon tagit det jobbiga beslutet, genomfört det och sett till jyckens bästa och inte vårt. Lilleman för att han för att uppmuntra mamsen ringt tre gånger från skivaffären för att kolla vad jag skulle vilja ha för uppmuntringsskiva från utförsäljningen. 

Nu har jag varit dyster hela dagen. Faktum är att jag ska försöka ta lite rast en stund från det och ha lite fredagkväll. Anne skulle visst på metalkonsert. Hon verkade inte ha fattat det här med vikten av headbanging. Här kommer en instruktionsvideo, bandet spelade på den enda ordentliga metalkonsert jag varit på. Dottern arrangerade konsert som projektjobb på gymnasiet, så klart mamma gick. Fru J och jag drev upp medelåldern avsevärt men kul var det.

Nu finns han inte längre.

Bra nog länge har det känts som bara elände står på lut. Det har gått så långt att jag liksom inte riktigt orkar bekymra mig. Det mesta eländet är inte mitt primärt men det påverkar ändå. Det är sjukdomar och bedrövelser, det är ångestar och flyttbestyr i något som känns som i en aldrig sinande ström. 

På tal om att vara att lita på sina medmänniskor och att vara snäll kom jag att tänka på maken. Härom veckan var vi på Kupan tillsammans. Medan jag skrotade runt bland sybehören gled han runt i bokhyllorna. Där köpte ha bok nummer två han någonsin spontanköpt till mig. Den hette "Kvinnor som tänker för mycket". Bok nummer ett var en pocket han fick syn på på Arlanda. "Konsten att vara snäll". Tror ni han vill säga något?

Läser hos Anne en kioskhistoria som påminner om en gång när jag åkte tåg. Hungrig var jag som en ulmerdog men i restaurangvagnen fick inte kortläsaren kontakt med någon huvuddator (eller hur det var) inga kontanter hade jag naturligtvis. Hur som helst hände det på denna resa att två främmande människor oberoende av varandra (jag gjorde två försök att få åt mig föda) erbjöd sig att låna ut en slant till mig tills jag kom hem till Östersund igen. Jag vet inte varför jag inte nappade på erbjudandet. Jag har inte glömt det så jag skulle inte glömt att betala tillbaka men det kändes så knepigt eftersom jag skulle vara borta ett tag. Sen kanske det finns mer jämte i mig än man skulle kunna tro. Man vill inte vara skyldig.

Några gånger har det varit jag som gjort den där goda gärningen och hoppats att det värmt lika mycket för dem som det gjorde för mig där på tåget. Jag menar vem behöver egentligen mat när det finns snälla människor? I alla fall klarar man sig galant en stund till. Det har hänt att när den före mig i en kö haft för lite pengar för det handlade och det fattats en fem -femton kronor så där att jag betalat det. Jag förstår ju att det är svårare för den som sitter i kassan för det mesta att göra så. Bjuder man en unge på en godis måste man ju bjuda alla och då kan man ha ett problem.Det kan jag på sätt och vis förstå men jag kan inte förstå surpuppen i kassan på motellet i Ljungby inte kunde sälja en kopp te till ryska tradarchaffisar för att de hade sina euro i mynt och inte i sedlar. Klockan var då halv tre på natten. Hur vrång kan man vara mot folk som behöver nåt varmt i sig den tiden på dygnet? Behöver jag säga att de tekopparna betalade jag på ett demonstrativt och surt sätt. Hoppas att de skäms än i Ljungby.

I afton har jag skapat ett par små tights och en tunika. Om man inte kollar så noga blev det riktigt bra. Jag chansar helt enkelt på att det blir en tjej som flyttar hem till min jobbarkompis. Sannolikheten för det är nog ganska stor eftersom de står i adoptionskö i Kina. Nu kan man säkert kalla tightsen för kalsonger och tunikan en lång tröja och då funkar det nog på en liten kille också om det är så det är. Konstigt det där med barnkläder. Det är ok för små flickor att ha tuffa, grabbiga kläder men påtagligt många reagerar på killar med bara lite blommor på kläderna. Varför är det så? Handlar det om att det är finare och bättre att vara kille? Är det att nedvärdera en gosse att sätta på honom tjejjiga kläder? Så fortsätter det. På så sätt har jag betydligt större valfrihet. Vill jag kan jag ha jeans och tröja men vill jag kan jag ha kjol och högklackat. 

Det får väl bli en dagens fikafundering igen. Fast om sanningen ska fram har valda delar av den varit upp på jobbfikat förut. Det sägs att det mesta vi tänker idag tänkte vi redan igår och så är det. Lite tråkigt om man ser det så men recykling är ju modernt så varför inte utsträcka det till tankar också. 

Det brukar gå som tyngst tisdagen efter en ledighet. Så var det idag också. Jobbet toksegt och käkarna höll nästan på att gäspas ur led. På fikat ägnade vi en stund åt att tänka ut fina engelska titlar till oss. Av den där obegripliga och lätt intetsägande sorten. Ju diffusare dess högre lön kan man tänka.

Vi hade frost i natt och jag hann hela vägen ner på jobbet innan jag kom på att jag glömt "låspluppen". Bara att vända eftersom jag fylldes av nervositet över att jag inte kom ihåg var jag lagt den. På jobbet hade jag 287 mail efter de två lediga veckorna. En hel del gick att rensa direkt men en del krävde genomläsning. Sen var det att uppdatera sig om vad som kan ha hänt och så skulle man ju jobba lite också.

Hemma har jag mest ägnat mig åt att försöka bandkanta halsringning på minitröja. Det blir inte bra. Den stackars brorsonen får stå ut med mycket men jag tänker att de godhjärtade föräldrarna kan väl alltid lägga mina alster längst in i en garderob och ta fram när allt vettigt är smutsigt.

Jag kan inte precis påstå att jag ägnat klamydiamåndagen så särskilt många tankar. Det bara lät så gräsligt. Vilket ord, klamydiamåndag. Jag tycker för min del att det räcker med alldeles vanliga måndagar.

Klamydiamåndag. Tjosan! Hur ska man egentligen fira det?

Det känns gruvsamt att ge sig i väg ner på jobbet. Jag antar att jag har mängder med mail. Ytterst få som jag har någon nytta av brukar det vara. De jag behöver läsa är förmodligen inte behagliga. Ute verkar det vara kallt. Lite kul ska det i alla fall bli att träffa en del av jobbarkompisarna. Hepp! På med skor och jacka och iväg bara!

Sitter med en liten tröja till en liten brorson. Alldeles regnbådsrandig ska den bli. Experomenterar med en kantavslutning på ärmarna men det bli inte snyggt. Alldeles bucklig bli sömmen och nyss körde hela eländet fast i symaskinen så jag har varit tvungen att skruva isär valda delar av den. Jag vill att det bara ska gå bra och bli snygg. Är det för mycket begärt det?

Jag känner mig trött och sur. Utan att jag egentligen inte har så mycket anledning. Antingen är det väl helt enkelt att det är söndag och i morgon är det jobb eller så kan det vara att jag inte hunnit med mig under de här veckorna. Jag tror att jag har ett större behov av att vara ifred än de allra flesta och av det har det blivit lite klent. Jag kanske bara behöver sura omkring lite i mjukisbrallorna för att komma igen. Det visar sig.

I dag har jag dåligt samvete. Jag har också en massa groggvirke i kylen tillsammans med Majros spenatlasagne. Majros är en avgjort mycket bättre värdinna än jag även när hon är bortbjuden. Hon hade med sig en massa gottis och kockade dessutom men gick hem innan isen blivit till is. Man ska nog låta bli att frosta av frysen. Alltså fick hon inga goda tranbärsdrinkar. Lite båtöl och limoncello hann jag hälla i henne men sen skulle hon hem för att kolla sitt korsstyngsbroderi. Hon hade varit på Kupan och inhandlat ett påbörjat sådant. Innan hon gick hann vi med att läsa Stoff & Stilkatalogen också. Lite fundersam kan man bli över oss...

dl äppelmos blev det. I alla fall som hamnade i burkar. Som köket ser ut finns det nog någon dl som kommit på avvägar också.

Jag skulle bara spana in frysen för att se att det skulle finnas plats för äppelmosen, men där var pin fullt med is. Nu frostar jag av frysen, blänger på kokboken, funderar på var alla delar till hushållsassistenten kan vara och dessutom ska jag hänga tvätt. I kväll blir det spenatlasagne med Majros i alla fall. Det var länge sen. En och annan skvätt alkohol kan det nog bli också. Det var gräsligt länge sen vi hann prata annat än snabbt, snabbt på msn eller telefon.

Takläggningen får vänta tills i morgon.

Jag har två kassar äpplen som jag måste ta om hand. Jag har väl aldrig kokat äppelmos i hela mitt liv. Det innebär att jag måste på affären och inhandla askorbinsyra för det står det i "Vår kokbok". Sen kanske man rent måste ha några byttor att ha moset i också. Husmorsproblem man slipper om man bor vid fjällets fot...

Fast bara till i kväll eller i morgon. Nu går tvättmaskinen på högvarv så att jag ska ha några kläder att ta på mig på måndag. Det känns som om det är fel säsong nu för den rosa sommarblusen. När torkställningen är full ska jag bestämma mig för om jag stannar här i natt eller om jag åker upp till svärfar. Maken har åkt i förväg, de hade väl inget direkt behov av att kolla min tvättmaskin medan den snurrar.

Just nu har jag fyllt en diskmaskin och en tvättmaskin och kört igång. Själva bloggandet får nog bli sen när jag hunnit landa mer ordentligt. Då ska jag försöka komma ihåg att berätta om alla lustiga typer vi sett och om det idoga hällregnandet. Just nu väntar jag på att det ska beslutas när och hur det ska dras vidare norrut. Dkm (den käre maken) med dotter och måg ska lägga om tak på en friggebod hos svärfar. Jag vill hem en sväng till min tvättmaskin och till rena kläder innan jag far dit. Än vet jag inte om vi drar norrut idag och om det i så fall blir i en eller två bilar. Svärfars med dragkroken är här och dkm:s är också här medan min bil står i ett garage hos svärfar. Håjaja. Dessa ideliga beslut.

Kommer ner i köket och ställer den för tonårspojkar så vanliga frågan - vad blir det för mat? Jag säger som det är det vankas knödel, surkål och kassler. Då börjar "det lilla livet" bläddra i pizzalistan på sekretären. Det är konstigt med ungdomar de förstår så dåligt vad som är riktigt gott... Ibland längtar jag alldeles vansinnigt till Prag. Just nu skulle det vara gött att sitta med en sejdel på lämplig sylta. Det kanske är det som är felet. Ynglingen är för ung för att få pilsner. Så måste det vara och i så fall kommer det att gå över i sinom tid.

I makens kök är det just nu två bärbara macar. Maken själv sitter i arbetsrummet och surfar. Praktiskt att man kan kommunicera med varandra utan att behöva resa sig och prata med varandra. Utvecklingen och tekniken går framåt även hemma hos maken. Märkligt nog har vi faktiskt bokat en tur till Tallin i morgon. Vi passade på att boka innan nästa sak kör ihop sig.

Maken med dotter är på jakt efter föda. I det kök jag sitter har maten redan flyttat. Jag borde ta och duscha av mig lite grann känns det som men det kräver att man tar sig samman och drar igång aktivitet. Innan jag gör det känns det som om jag vill ha nåt i magen. 

Nu väntar jag på maken som lovat ta med lite föda. I med den så fort han kommer och så iväg. Man måste styrka sig för bilfärd och möbelkånk. Vi kommer nog att ta inlandsvägen och kommer nog att hinna bli präktigt trötta innan vi stannar för natten. Vägen förbi Noppikoski är inte så livad att det direkt stör. Vi kommer i alla fall att hinna älta både det ena och det andra. Sjukdomar, Argentinaflyttar och annat elände jag borde ha bränt lite bilmusik för att liva upp det när det blir för eländigt men det har jag inte hunnit.

Med beskedet att svärfar blir utskriven kom tankarna på att fara en sväng till Tallin. Det skulle gått finfint om det bara funnits platser på båten hem. Gårdagskvällen ägnades åt dysterkvist över detta sakernas tillstånd. Morgonen i dag ägnades åt att betrakta regnet som vräker ner i strida strömmar. Men skam de som ger sig. Nu är maken på väg till Strömsund för att byta min bil mot svärfars med dragkrok och sen bär det söderut. Snabbsova hos Humlan och sen blir det möbelbubbning på fredag istället för runt nästa helg. Kanske inte den mest romantiska semester man kan tänka sig, men i alla fall en roadtrip.

Innan maken kommit tillbaka hit ska jag hinna: vattna blommor, flytta pengar, packa en väska till mig och kolla vad som är Humleglömt här. Jag antar att det finns en massa tuggben och grisöron i städskåpet som gör större nytta i ett hundhushåll. Dessutom måste jag kolla av vad i kylskåpet som blir för gammalt innan jag är hemma igen.

Men det händer faktiskt roliga saker också. I morse kom ett sms från en jobbarkompis som stått i adoptionskö i eviga tider att nu var de så långt framme på listan att de, som hon beskrev det, till 99,9% sannolikhet skulle få barnbesked från Kina i oktober. Med lite tur kanske jag kan få börja sy klänningar... Riktigt klok är jag avgjort inte, men av någon anledning är den typen av pyssel vansinnigt kul just nu. Hinner jag ska jag försöka mig på ett sömnadsprojekt till Humlan också innan vi far. Hepp, hepp!

Tjippkillevipp får svärfar åka hem från sjukhuset. Egentligen utan att man vet så mycket mer om vad som orsakade besvären. Det har hänt att jag känt en frustration över att man bara lämnar vidare. Den unge underläkaren lovade i alla fall att läsa journalen från det förra sjukhusbesöket. Tänk det trodde jag att man kastade sig över när en patient kom in med lite diffusa besvär. Jag tror, men så är jag också bara amatör, att jag skulle vilja se om någon tidigare hittat några ledtrådar. 

Jag lyckas få maken att slita sig från sitt bloggkollkonto på andra datorn ska vi åka ner på sjukhuset. Gårdagens gastroskopi hamnade så till i tid att svärfars telefon hann kopplas ner för natten innan vi fick tag på honom. Efter det ska det nog bli en sväng på Kupan och spaning efter överblivna billig sybehör och lite sömnad eller möjligen garderobsröj. Maken fylls av en sån glädje när han får städa och röja bland mina saker. I det läget kan han till och med vilja slänga saker. Man kan inte tro att det är samme karl som ömt vårdar två spruckna, blå plastpottor i sitt förråd...

I torsdags när jag körde bilen ner till S-hamn via S-vall lyssnade jag på radion. Jag har väldigt svårt för "Ring P1" när det blev det behövde jag slå över på P3. Det var samma nyheter på bägge kanalerna men jag upptäckte något jag inte tänkt på tidigare. De använder helt olika språk. I P1 var det en värnpliktig som avlidit och i P3 var det en kille som dött. Det var alltså inte bara så att det var kortare nyheter på P3 utan det var så annorlunda språk att det kändes som om man beskrev helt olika händelser.

Jag är nog en dinosaurie men det känns som om att det otäcka händelser som beskrivs, beskrivs bäst på "P1-ska". Det är lite märkligt eftersom jag är ganska mycket emot att krångla till språket. I allmänhet har jag bestämt mig för att det jag inte kan beskriva på enkel svenska är för det mesta ändå bara luftpastejer, corporate management bullshit eller vanligt svammel. Man lär sig nya saker om sig lite nu och då.

När jag vaknade i morse hittade jag en liten farbro i sängen fast det är måndag. Inte så dumt! Man kan ha sådana till mycket. I dag tror jag att han ska få hjälpa mig med att bära jox till soprummet. Dessutom blir det en sväng på sjukhuset men det får vänta till eftermiddagen när svärfars gastroskopi är klar. Kanske kan man rent av nyttja farbrorn till lite annat innan dagen tar slut. Varm och go är han, utmärkt att värma kalla fötter på.