Tanten

Jomen det är ju Tanten. Blanksteg.com räddade situationen när samma tant trodde att hon enkelt skulle kunna pyssla in en lite ikon från bloggkoll ovanför senaste musiken. Sen sa han att han skulle fundera lite på en ny design också. Han är bara för snäll den mågen.

Maken har varit hos sin far medans jag ägnade mig åt att arbeta. Det sägs att arbete befodrar hälsa och välstånd men jag vet inte jag. Inte med mitt jobb och inte nu. De första två timmarna gick åt till att trösta och peppa en jobbarkompis som egentligen bara var på jobbet för att bilnyckeln låg glömd där. Det kan inte hjälpas men det känns så bittert att se jobbarkompisar som varit extremlojala och flitiga nu. De tar det hela så mycket hårdare. Det är väl inget konstigt. Jag var ju på sätt och vis på väg redan i huvudet.

Maken tog i alla fall vägen förbi hos mig på hemväg. Jag försökte förtvivlat få honom att känna sig lite sjuk. Jag tycker att det varit alldels lagom att ha honom här en vecka. Kelsjuk kanske? Han har i alla fall varit sängliggande varje morgon när jag vaknat så nog kunde han väl stannat hos mig i stället för att fara söderut?!?

Det påstås att det har uppmätts att man sover sämre med sällskap i sängen och det är möjligt men det känns inte så. Man håller sig i alla fall varmare om fötterna.

Följ min blogg med bloglovin

Ja, ni gör ju som ni vill men ni får gärna.

Gissa om det känns dumt att vara varslad på jobbet som icke behövd men ändå måsta jobba på 1:a advent. Jag har så tråkigt att det skriker i hela min kropp. Aggresiv tristess, det skojjar man inte med.

Så här var reglerna för awarden i ett inlägg nedanför:

Sen förmiddagens dystra inlägg har jag återfått en del energi. En man ringde. Inte min man. En entusiast som bland annat hjälper oss med utbildningsprojektet som kan bli ett företag. Han hjälpte mig att bena ut tråkigheter och var så peppande att jag genast rasade i väg på stan för att fixa ett kontantkort. Än så länge har vi i gruppen inga pengar annat än de som vi lägger ut själva men efter att alla på firman bidragit med en tjuga var har vi i alla fall ett telefonnummer och snart ska vi ha en hemsida uppe också som ska kunna berätta vår historia. Den billigaste lösningen för att i alla fall ha en telefon som vi kom på var att ta en gammal avlagd mobil, skaffa ett kontantkort och tala in ett mobilsvar på den och sen ringa upp på egna telefoner om någon ringt.

Mitt tidigare inlägg har varit på väg sen i onsdags. Tekniken har krånglat och jag har haft annat för mig och nu är jag i Söderhamn och på tåget var internetet en smula knackigt.

Tänk ändå vad jag önskar att jag kunde berätta om de delar av mitt liv som skulle kunna vara mer intressanta egentligen. Nu nöjer jag mig med att konstatera att mbl-förhandlingar kan ta tid och det är inte alltid så lätt att komma överens så det gjorde vi inte. Kom överens alltså. Resten av dagens övningar ska jag spara till mina memoarer. Håjaja, säger jag bara. Jag ska ge ut dem pin fulla med både det ena och det andra. På en generell nivå kan man väl säga att med stigande ålder kan jag konstatera som så många före mig att man upphör aldrig att förvånas över vare sig det ena eller andra. Det är en sanning som gäller i både yrkesliv och privatliv.

Annieverse muntrade dock upp mig med att ge mig en award. Mitt blogglivs första. Man kan nog konstatera att jag inte i så stor utsträckning har varit ute och jagat läsare eller så är det helt enkelt så att mitt liv inte är så fasligt intressant. Märker ni hur jag går med håven... Ni som hänger här är inte så många men jag betraktar er som goda cybervänner, i alla fall de av er som inte läser bara för att ni måste för att vi är släkt... Ganska ofta tycker jag att jag hittar ett och annat uppmuntrande bland kommentarerna och det är nog mest därför jag inte lägger ner. Hursom här kommer den:

I morgon ska själva förhandlingarna börja kring vår nedläggning. Lite gruvsamt är det visst men inte så farligt som jag trodde. Det är nog så att det värsta redan har hänt så hur kan det bli så mycket värre? Jag menar blir vi uppsagda så har vi redan känt oss uppsagda en månad. I allt vad jag har gjort den senaste månaden känns det så. Blir det inget av vårt starta eget tillsammans - ja då blir det inget företag. Vi har inget idag så skillnaden torde bli marginell. Det är fantastiskt så mycket mer modig man blir när man bara kan vinna eftersom man redan har förlorat eller hur jag ska säga.

Så är det. Eller möjligen kan det vara det att det är så mycket annat att tänka på att jag inte kommer på vad jag ska skriva här. Dt hade varit skönt att ha en halsgrop att vila i i tv-soffan...

Dagen idag har varit en strålande bra dag. Jag har gjort massor av nyttiga saker och andra har gjort en massa andra nyttiga saker. En rapportredovisning på eftermiddagen blev kanonbra. En hel del av jobbarkompisarna blev rejält peppade. De anmälde sig på stående fot till att använda sin eventuella uppsägningstid inte bara till att söka jobb utan också vara med i projektet att undersöka vad man skulle kunna göra istället tillsammans. Blir det inget konkret i slutändan kan vi i alla fall vara säkra på att vi kommer att lära oss massor som vi kan ha nytta av i den egna jobbjakten. Efteråt när nästan alla gått hem, vi slutar normalt sätt onormalt tidigt på mitt jobb men så är vi där i svinottan också, satt vi som utskitna äppelmos i soffan och summerade veckan. Mycket trötta och mycket nöjda.

Jag vaknar pigg klockan fem med huvudet fullt av idéer och känner mig dessutom energisk. Jag försökte med det enda raka i detta läge och borrade huvudet i kudden för att sova en stund till men nu ger jag upp. En snabb dusch och lite frulle sen ska jag dra på jobbet och strukturera upp allt tänk i olika listor. 

Även denna vecka har jag varit rent dubbladuktig om jag får säga det själv. Vi jobbar på med förhandlingsförberedelser och har dragit igång en grupp som ska titta på om det finns något lönsamt sätt att ta till vara vår kompetens om/när vi blir uppsagda. Så många timmar som jag dessa veckor varit på jobbet var det länge sen jag var på jobbet. Jag hoppas verkligen att mitt julledighetsönskemål går igenom. Jag tror jag ska tjata lite på chefen som verkar ha fått lite beslutsångest. Själv kan jag tycka att om det jag gör ändå inte ska göras på vårkanten kan det vara ogjort i mellandagarna också men det är ju jag det.

Vet ni vad jag har i en garderob närmast min säng? En av makens skjortor som han en gång lämnade här för att den skulle slängas eftersom där finns en fläck som inte går att tvätta bort. Vet ni varför jag aldrig slängde den? Den luktar som maken fast nu finns det nästan ingen doft kvar så nu ska jag nog kidnappa en ny snuttetrasa. 

Eftersom jag tror att jag snart ska flytta röjer jag så sakteliga ur lite garderober. Jag gör en del fynd ska jag säga. I en väska i en av hallgarderoberna hittade jag en massa mönster till Barbiekläder. Undras vad lilla Humlan skulle tycka om jag knåpade ihop en Barbiegarderob till henne. Äh, i det fallet behöver ni inte hysa någon oro. Det blir inget av med det. Det är för pilligt. Jag hittar en massa gamla skor också. Fula skor, utslitna skor och skor varit så obekväma från början att de aldrig gått att använda. Vinterskor som funkar denna vinter det hittar jag däremot inte.

Så sa Majros när jag berättade om mitt projekt. Nu har jag kommit till att fästa kragståndet runt halsen och det går baske mig inte. Här ger jag upp för kvällen. Risken finns annars att jag hivar hela eländet till fönstertrasor. Maken har i alla fall fått en större känsla för underbetalda sömmerskor i fjärran länder. Han hade ingen aning om att det var så många delar på en skjorta. Så kan det gå.

Men inte kommer det att bli ljusare innan det är dags för frukost här. Knappast varmare heller så det är nog bara att traska bort till affären efter lite mjölk i alla fall. Även om jag är synnerligen söndagskvällsensam. Ipoden med den nya musiken får följa med så går det lite lättare.

Ett kanske jobbalternativ håller på att segla upp. Här i stan. Maken suckar och pustar. Han låter som en dåligt fostrad hund som man försöker ta en korv ur munnen på. Skulle det bli något av låter det så spännande att jag inte vet hur jag skulle kunna säga tack men nej tack. Dessutom borde det vara möjligt att jobba hemifrån maken ett antal av veckans dagar... Suck! Just när man trodde att man bestämt sig sätts det en massa griller i huvudet på en. Jag som skulle bli hemmafru.

hade herr J med sig. "Cover Collection" - det finns då ingen hejd på vilka covers som finns insjungna. Überkul måste jag säga. En del blir faktiskt bättre som covers än i original.

Vad är det för högtid i går och idag som gör det nödvändigt att skjuta smällare här i bostadsområdet? Nu finns här visserligen ingen liten Bubbeskrutt men varje gång jag hör en smällare får jag samma lust att lyfta in den smällande i öronen för att titta på hunden under vardagsrumsbordet. Låta den smällande se hur han skakar och känna hur hjärtat bankar så det känns som om det är på väg ut ur kroppen. Lille kraken! Han var misstänksam i flera dygn efter att det smällts. Han kände krutrök på hur långt avstånd som helst och bara la sig ner på backen och skakade om vi var ute. En gång fick maken lov att bära hem honom. Vi pratar alltså om en golden retriver på 35 skakande motsträviga kilon. Jag hatar smällare och jag avskyr att det överhuvudtaget finns att köpa men alldeles särskilt vad är det för dag idag?!?

Maken kom fram ordentligt men klockan hann bli närmare elva innan han var framme. Det kändes skönt att få en arm att somna på i alla fall, annat kan man inte säga. Jag vet inte om det beror på maken men jag har sovit bättre än sen den här rackarans förkylningen slog sina klor i mig. Antingen är det romantiken eller så handlar det om att jag så sakteliga håller på att bli frisk igen.

Speciellt när veckan har gått i förkylningens tecken. Min handväska har inte varit en handväska utan mer ett reseapotek för snorisar.

Sen jag kom hem har jag hunnit med att söka ett jobb och att övertala maken att inte ta upp svärfars bil med sommardäcken på. Här ligger en tunn hinna is på gatorna i stan och då gissar jag att det är värre ändå på vägarna fram emot natten. Jag vet inte jag men jag tycker att det är bra om han inte är ihjälkörd när han kommer hit, maken.

Eftersom det nu är fredag och maken nog dröjer till sena natten ska jag ta mig lite rödtjut. Det borde hjälpa lite mot obehagskänslan som kommer sig av att ha honom ute på vägarna i mörker och halka också.

I dag blev jag riktigt überglad över en sak en kollega sa. Mitt i all nedläggning håller vi på att skapa en projektgrupp där hon sa att hon tyckte att jag var bra att ha med för att jag inte är rädd för folk eller titlar. Jag har alltid velat se mig som en kvinna som inte så lätt låter sig imponeras på av en fin titel eller en hög position. Det gjorde mig glad att hon hade uppfattat mig så också. Det känns som en skum sak att vara nöjd med men det är jag i alla fall.

Jag har i dag sålt en av mina kökssoffor. För hundra spänn till granne B. Det är fullt möjligt att jag skulle fått mer för den på Tradera men det är också på det viset att jag har haft kommunens återvinningsprojekt här och de vägrade att ta den. I det läget känns väl en hundralapp fullt ok. En sak mindre på flyttlasset när det nu kommer sig iväg. 

Jag har bara lite lock för öronen och jag har dessutom hunnit med att jobba lite grann med själva jobbet idag.

Jamen vad jag önskar att jag kunde skriva om allt som händer just nu. Det kan jag inte. Men jag kan skriva att det gör mig så oerhört glad att jag inte har missbedömt en människa jag tror mycket på. En rejäl, prestigelös och godhjärtad människa har visat sig vara rejäl, prestigelös och godhjärtad. En annan människa som jag trodde var kompetent och med en enorm arbetskapacitet verkar vara just kompetent, ha en enorm arbetskapacitet och dessutom kunna strukturera upp frågor till hanterliga bitar. 

Mycket intensiv och lärorik på alla sätt. Fullt med nya tankar som skulle tänkas av ett stackars huvud som är fullt med snor. Nåja, jag är betydligt piggare fast jag låter rent bedrövlig med hosta och snorande. Sen tror jag att jag skriker lite ibland också eftersom jag är helt svullen ända upp mot öronen. Kollegorna får stå ut.

I fredags kände jag mig som sagt riktigt pigg en stund men större delen av helgen i övrigt har gått i snorandets och febersvettandets tecken. Nu är maken satt på tåget och i morgon måste jag på jobbet nästan oavsett hur jag mår. Det är konstigt nog så att nu när vi börjar se slutet på särboendet känns tålamodet med att skiljas åt på söndagkvällen ännu sämre än tidigare. Jag blir nästan arg på att han måste åka ifrån mig. Nedräkningen har börjat.

Nu sitter maken framför tv:n och tittar på hockey. På bordet finns där nötter och öl. Ditställda av mig. På spisen puttrar mat, lagad av mig som han ska få innan kaffet med lillebrorfamiljen. Sen ska han få permission för att ägna sig åt bastuklubbsutsvävningar. Är inte jag en god hustru så säg?!?

Var av hornämne (sa jag inte det att det höll på att växa ut horn på mig?!?) fullständigt godartad och bara att kamma försiktigt. Så var det klart! 

I alla fall så pass pigg att jag börjat blänga på mitt badrum som ska bli den första delen av lägenheten som ska få lite "home staging". Fattar ni hur många flaskor härsknad parfym, hur många torkade mascaror och nagellack en liten tant kan ha i ett badrum? För att inte tala om hudlotioner av olika märken och olika gamla. Det är inte sunt! Note to self: använd upp/släng det gamla innan du köper nytt!

I går sa de på verkstan att jag "eco-drivade" för mycket. För få tvära inbromsningar gav skrovliga och belagda bromsskivor. Aldrig får man vara riktigt nöjd med sig. Ända sen en gång i tidernas begynnelse när jag skulle köra mina ungar från Gotlandsfärjan till Östersund har jag försökt köra bränslesnålt. Den gången var den bistra verkligheten sådan att de pengar som fanns på mitt konto för den kommande veckan räckte till att antingen hålla kidsen och mig med mat eller tanka bilen. I Svenstavik insåg jag att jag nog skulle klara maten för veckan på min försiktiga gasfot. Alltså jag kör inte extremt långsamt men jag försöker att hålla lite koll för att slippa bromsa och accelerera  i möjligaste mån. Det har jag nog gjort sedan dess när jag upptäckt att det gjorde skillnad. Detta vill jag också påpeka var långt innan begreppet eco driving var uppfunnet. Ännu en sak jag hade kunnat gjort mig pengar på att uppfinna om jag insett att det var det jag gjorde. Eller om det möjligen var pappaknappen som genom att utnyttja frihjulet på lillsaaben vi hade när jag var barn och hålla stenkoll på bensinförbrukningen inspirerade till detta.

Inspirerad av http://alicebm.blogg.se/ (och av någon outgrundlig anledning funkar det inte att länka...) tänker jag på all managementlitteratur jag genom åren plöjt. Stordelen var jag tvungen att läsa under studietiden. Antingen är jag för gammal men då var jag det redan i viss utsträckning som nyss 20+ eller så är jag nog en grav cyniker. Det kan handla om att jag är avundsjuk också för all del. Visst önskar jag att jag också hade gjort mig en slant på en ny teori som skulle kunna gå ut på t ex "Behandla människor som folk och sannolikheten för att de ska vara trevliga tillbaka ökar". Vad ska vi kalla den teorin? Det Britt-Marie tar upp är storytelling. Jamen låter det inte bekant. Om man berättar en historia ökar sannolikheten att folk kommer ihåg både en själv och vad man sa. Var det inte så redan på den tiden vi människor inte hade uppfunnit skriften eller i alla fall inte hade tillgång till böcker? Håjaja!

Det kan vara det att min hjärna är förkyld men i alla fall. Jg var alltså tvungen att hämta bilen och då passade jag på att köpa hem mer te och honung. Utanför affären såg jag en dvärgspets. Alla fyra benen gick som lärkvingar. Då tänker jag på gammelhunden och Humlans rottis. Inte går/gick deras ben i det tempot inte. Här kommer funderingen. Är hundarna anpassade för att gå i mänskligt promenadtempo för att de är så domesticerade eller finns det en normalfart som en hund tar sig fram i oberoende av storlek? Nu går jag och lägger mig under pläden igen.

anne frågade hur länge vi ska hålla på och förhandla. Ingen aning, fortsätter det som det börjat kan det ta hur lång tid som helst känns det som. Inte verkar det som om det direkt spelar någon roll heller om man säljer sin lägenhet på den här eller andra sidan av nyår. Tydligen måste jag bara bestämma mig. Velkeps!

Jag är förkyld på ett riktigt manligt sätt. Än har egentligen inte själva förkylningen brutit ut utan jag har "bara" feber och mår eländigt. Trots att jag har bara några kvarter till verkstan var promenaden därifrån sen jag lämnat bilen en pärs. Mår jag så här resten av dagen också får den nog bo kvar hos pojkarna där tills i morgon. 

Det tror jag att jag skippar att fixa med till jul. Jag tror jag kommer hoppa över att luta fisk och brygga öl också om någon undrar. Jag tror att jag kommer att vara helt färdigt lagom till jul. Hela dagen har ägnats åt förhandlingar. Eftersom jag inte just gärna kan säga vad som händer med det får ni helt enkelt tro mig när jag säger att man lär sig mycket och man blir trött. Så bortom det mesta trött.

Mäklarna var här för att kolla lite och ställa en del frågor där den absolut knivigaste var när jag ville/kunde flytta ut. Ptjaa, vad ska man säga. Just nu har jag ingen aning. Jag trodde att jag visste mycket bättre i förra veckan men nu känns det som Lucia eller midsommar. Lillebror och svägerska har lovat att jag kan få knoppa i deras gästrum men jag kan tänka mig att de kanske inte riktigt vill ha mig där i en hur lång period som helst. Dessutom säger svägerskan, den tilltänkta "hyrestanten", att man inte får ha karlar på rummet. Håjaja!

I dag drar den första omgången förhandlingar igång. Om någon frågar mig känns det som om jag snarare skulle haft nytta av en god natts sömn en att snurra i sängen obehagligt klarvaken. Det vore inget särskilt fel med att vara klarvaken om jag bara inte var så gräsligt trött samtidigt.

Nu börjar jag tappa greppet om tid och rum. Jag skulle visst ha varit i Sundsvall också i morgon. Nå, det kommer jag inte att vara och det som händer på hemmaplan är viktigare så i sak ändrar det ingenting att jag hade glömt det men i alla fall... Jag gillar inte när det börjar vimsa även om jag förstår att det bara helt enkelt är för mycket i huvudet nu.

Maken framstår för det mesta som en fridens kille. Han brukar tala snällt med både barn och gamla. Han svär nästan aldrig och anmärkningsvärt sällan när han kör bil. Jag tror aldrig att jag hört honom höja rösten ordentligt. Han är saklig, vänlig och har en "gås-i-våtdräktmentalitet" (i alla fall för det mesta) som gör att han sällan är arg. Nu är han arg!

Svärfar är på sjukhus igen med samma åkomma som i början av hösten utan att någon kollat hans värden under tiden. Detta trots att han, maken alltså, frågat flerfaldiga gånger om provresultat, vad undersökningarna visat och vilka planerna är framöver. Jag är också praktarg. Måste man alltså gå brevid hela dagen, alla dagar för att de ska sköta sitt jobb i vård och omsorg när det handlar om gamla människor? En "lustig" sak i sammanhanget var att jag chattade med en kompis från S-vall vars förälder bor i samma kommun som svärfar. Jag utgöt mig en smula över detta tingens tillstånd och h*n skrev heter möjligen handläggaren ____? Och tänk det gör handläggaren! Hepp!

Jag börjar mer och mer tro att jag inte ska försöka mig på att ha semester. Inte ens i små endagsduttar. Jag skulle så stort ha en ledig dag i fredags. Mest för att jag är så trött och för att maken och jag ärvt biljetter till Hamburger Börs på fredagen. Tar man sin uppgift som romantikombud och ska vara tuttenuttiga åt herrskapet J, som hindrades av sjukdom, vill man inte slarva och komma för sent. Hel dagen satt jag i telefon. Det sista jobbärendet som togs på telefonen avhandlades utanför Uppsala.