Tanten

Jag tror att det hjälpte lite i alla fall att jag närmast "Sverkrade" i den långa kön av människor som ville hämta ut saker. Om en fjorton dagar skulle man kunna tänka sig att fallet med den trasiga ipoden skulle vara löst och som plåster på såren skulle gossen få ett presentkort. Det torde väl kunna komma mer information i frågan om det inte löser sig.

Jag känner mig rätt nöjd i alla fall. Både med min gubbilska i går och med dagens konsumentinsats. Det är så skönt att lämna av kritiken där den hör hemma och inte behöva ta ut den på maken. Framförallt tror jag söte maken uppskattar det. Även om jag är en smula blödig när det gäller just folk som jobbar i diverse kundtjänster och som ska stå i frontlinjen och hantera en massa elände som de egentligen inte alls har orsakat själva känns det vettigare att visa lite (jag var inte på värsta viset!) surhet på Elgiganten än att ta med den hem.

Nöjd men trött.

Vissa dagar känns det som om man presterat stort bara genom att hålla sig vaken. Jag vaknade redan halv fem i morse och kunde inte somna om. I allra högsta grad irriterande speciellt som jag inte ens då var pigg. Sen har det varit jobba, jobba, jobba årsmöte i fackklubben och sen jobba igen.

När arbetsdagen var slut hämtade jag ut tågbiljetter och for sen upp till Elgiganten för att höra vart sonens ipod tagit vägen. Den befinner sig visst i en okontaktbar zon mellan att vara en reklamation och ett försäkringsärende. Mot ett egentligt bättre vetande var den faktiskt försäkrad i en sån där tokdyr lureriförsäkring som man inte borde ta. Nå, när man nu gjort den dumheten tycker man att man borde vara garderad när manicken i fråga går sönder. Det är möjligt att man är det men det kostar tid och kraft och ännu vet jag inte vem jag ska skälla på för att få tillbaka en hel ipod till gossen. Jag menar den har varit hos Elgiganten sen i november...Morr!!!

I morgon blir det jobba och så lite tåg på det. En natt hos maken en dag i Stockholm på firman och sen är det helg!

Jag har varit på möte med en karl som ordförande som tycker att det är ok att vissa pratar i mun på varandra men när andra gör det (typ jag) ska vi ha åtutningar. Det verkar också helt ok för honom att avbryta mitt i en mening och att bestämma vilka argument som är ok argument och inte. Det tycker inte jag så då hettade jag så det blev nästan pinsamt. Nå, sånt läder ska sån smörja ha! På det hela taget är jag trots allt nöjd med min insats som bitch.

Min man säger att man ska vädra sina fördomar. Han är rädd att de kan börja lukta unket annars. Nu ska jag vädra en fördom jag har om Västsverige. De har lite konstig humor i de trakterna. Antingen är det som bonkomik eller så tittar de på en som om man vore ett ufo när man försöker göra sig lite lustig. Ett kul skämt eller en fånig kommentar som hemma förstås som det tas påfallande ofta för högsta allvar söderöver och framförallt sydväst. Redan i mellansverige börjar det. Sen kallar de en för "Damen" och "Ni" i affärerna. Det gör ju ofelbart att man ser sig omkring efter den dam de pratar med för dam har jag då aldrig varit. Flicka och tjej var jag en gång minns jag och kvinna, tant och kärring beroende på humör men "dam" njaäe, det tror jag då inte. "Ni" känns lite malplacerat också om jag inte är några stycken är man ett barn av sextiotalet så är man.

Idag har jag tittat lite på Aftonbladet och Expressen och konstaterar att Juha är släppt. En konstig sak som slog mig är att på jackan han har på bilderna har han finska flaggan. Jag antar att han inte är en av de medborgare Finland är som mest stolta över att fostrat och då tänker jag vidare att så är det ofta med Sverige-märken/tröjor också. Det är oftast inte de man är som mest stolt över att dela nationalitet med som bär dem.

På tåget mot huvudstaden gjorde jag en annan observation även om det inte var helt lätt. Tvärs över gången satt en man med en tatuerad hals. Märkligt känns det som det är att man väljer att tatuera sin hals. Vill man av någon anledning dölja det krävs det en halsduk av typen "tonåring med sugmärke". Det som var ännu mer (ur min synvinkel sett) knepigt var att det var en text och inte en bild som var intatuerad. Det var dessutom oerhört svårt att läsa den snirkliga texten. Efter idogt kollande tror jag att det stod "The left side is the right side". Tanten funderar en hel del på om det var ett politiskt budskap jag läste och om det var det varför göra det så svårläst? Jag menar om man nu verkligen vill stå för sina åsikter (det är jag den första att respektera) varför inte göra det lättläst för gamla nyfikna tanter? Det vore på ett sätt väldigt praktiskt om vi alla hade partibeteckningen tydlig i pannan.

Maken fick titta på fotboll och dricka öl i lördags tanken slog mig att fotboll och öl är som männens svar på choklad. Tröst och substitut...

Men inte är jag gladare för det. Glad är jag för att min rare bror offrade sig och hämtade mig på stationen. Det var rart! Han är rar! En riktig snälling faktiskt. Som vanligt känns det dock bedrövligt att hänga på stationen i Bollnäs och vänta på att tåget ska komma och ta en med från kärleken och till en ny arbetsvecka. Själva stationen gör inte så mycket för att få en på bättre humör den heller om sanningen ska fram. 

När jag kommer ordentligt ska jag kanske blogga mer ordentligt. I princip har jag dock rest kors och tvärs över riket och sett mången plats. En del tristare än andra. Utsikten från centralstationen i Falköping är till exempel inte så värst livad. Jag har hälsat på min Humla och en sambo och deras hundar. Jag har varit och informerat en fackavdelning om vikten att nominera och nu är jag hos maken och ska vara husmoderlig och baka. Om jag kommer i håg det ska jag skriva mer om tatueringar, köttiga öron och hur konstigt stor roll det spelar med glada och trevliga människor i serviceyrken. 

Nu har jag bestämt att jag inte får göra mer nytta idag. Ska bara hämta tågbiljetter och komma ihåg pärmen med papper till torsdagens möte och stuva ner det när jag kommer hem i natt.

Men när aftonens jobb är klart ska jag till min Humla. Jag kommer mest troligt att vara gräsligt trött eftersom jag slutar vid elva-tolv så där och taxin kommer halv sex. Sen blir det tåget hela dagen. Innan jag går på jobbet idag ska jag:

Igår var jag förbi på kooperativa för att köpa mig lite föda under mitt arbetspass. Jo, jag ska snart iväg igen... Där skådade jag en yngling i surfbadshorts. Jag menar blott, vi befann oss både han och jag i Vinterstaden. Ungdomen är stark och visar gott gry!

Sen innan jag for hem var vi iväg och kollade ljusshowen på rådhuset. Det var långt mycket mäktigare än vad jag hade kunnat förvänta mig. Trodde det skulle vara lite färgjox som for omkring bara men nä, det var fantastiskt. Det var det faktiskt.!

Maken hade staplat alla mina reklamerbjudanden och kuvert på hallampan på hallbyrån. Han tyckte nog att det var mer ordningsamt än att ha dem liggande på hallbyrån. Jag förstår inte men så var det.

Annonsen som läggs in i första inlägget för att man ska få blogga gratis är lustig. Lite kul är det att det blir reklam för mönster när man visar nystickade sockor men hur tänker den när man skriver att man är kär i sin man och det blir reklam för bingo?!? Är man så sinnesslö om man gillar en äkta hälft att bara bingo återstår eller är det så att det ska vara ett alternativ för avundsjuka som hittat inlägget i sin jakt på lycklig kärlek. Tja, på dessa frågor får vi förmodligen aldrig några svar.

Hon ringer rätt ofta Humlan sen hon flyttat söderut men nog borde hon låtit bli det och stannat hemma och underhållit mammsen. Förmodligen kommer hon väl inte att ringa och surra lika mycket heller när hon väl fått jobb och lärt känna lite folk.

Jag har nog lyckats med att pilla in skrynkelkräm i ögonen för det kliar. Skönt att ögonrödorna i alla fall inte antar formen av russin.

Eftersom det var extrapris på mirakelskrynkelkräm var Tanten helt enkelt tvungen att köpa sig en tub på det stora varuhuset. Jag är faktiskt inte så hemskt bekymrad över mina rynkor utan tänker för det mesta att det löser sig med en stram hästsvans. Nu med tuben på plats måste jag försöka att gå lite vetenskapligt (nåja) tillväga och alltså kollade jag i det skarpa morgonljuset in alla rynkor mitt ansikte har att bjuda på. Det var här den glada överraskningen kom. Jag har länge haft markereade bekymmersrynkor mellan ögonbrynen men ser man på nu hittade jag en rynka i skrattgropen, min högra. Skrattet börjar äntligen komma ikapp ilska och dysterhet. Äntligen!

Idag har varit en dag då jag har tingen emot mig. På jobbet finns en varuautomat. Den är av typen med en spiral som snurrar fram det man betalat för. I dag blev jag sugen på en macka (av läbbig färdig färdigbredd typ). Ända sen i somras har det varit så att det som ligger på plats 21 aldrig kostar mer än tre kronor trots att det står sex kronor på automaten. Min misstanke är att det handlar om att den inte är omställd sen en sommarrea för det är ungefär så länge det har varit så. Hur som helst, där låg en macka av sån typ som jag mot bättre vetande tänkte mig att köpa. I med femkronan, trycka in koden 21 och ut kom två kronor. Mackan då? Näe inte den inte för att få ut den hade jag behövt vänt på automateländet. Spiralen var så ställd att den vred fram bara så mycket att det inte funkade med den vanliga knixen med axeln mot maskinen. Visst måste man få bli irriterad då det hjälper som inte att det är billigt om man inget får.

Om man som jag arbetar i ett multinationellt bolag inser man allt för ofta att det finn en massa fler ord än vad det finns nytta för dessa ord. Idag var storchefen och näststörstchefen på besök. Tidigare i veckan hade vi en annan storpöjk från Stockholm på besök. Jag kan inte låta bli att fundera på varför så mycket krut läggs ner på verksamhet för vilken man inte ens kommer på ett vettigt svenskt ord för. Det sägs ju ganska ofta att eskimåer har en massa ord för snö för att de behöver kunna prata om en massa olika sorters snö. Man skaffar alltså ord och begrepp för sånt man behöver kunna kommunicera om. Det verkar klokt och funktionellt. Har man inte kommit på att konstruera en stol behöver man inte prata om stolar. Men i management bullshit tugget behövs som inte det. Där använder man gärna begrepp och ordmassor på engelska utan att kunna komma på ett vettigt (eller två) svenska ord för det man talar om.

Vad är det som gör att jag blir ledsen i stället för arg när jag får oförtjänt ovett? Det är konstigt det där men det verkar som om jag helt enkelt har blivit mer benägen att bli ledsen med åren. Eller är det kanske bara som man minns fel. Jag kanske var lika mycket dysterkvist då och alldeles för sällan argbigga. Idag blev jag alltså alldeles dyster av att en yngling gruffade över att jag ringt under lektionstid. Jag menar bara hur svårt skulle det ha varit för honom att ha mobilen avstängd? Men den stora frågan kvartsår varför bli dyster och inte bara rättfärdigt arg?

Jag är imponerad av mig själv. Jag har till och med fäst trådarna direkt. Inte illa. Det brukar också vara ett aber med det här med projekt - att fixa den där sista detaljen som gör att det är klart.

Åter igen känner jag mig inmålad i elakhörnet. När och kär har en särskild förkärlek för att göra det. Antingen kan jag säga JAAA va roligt och slå knut på mig själv och annan när och kär eller så är det jag som måste säga nej. Det vore så mycket enklare om när och kär vid det här laget lärt sig att kolla av först innan man ger alla andra finfina erbjudanden. Sade hon surt och kryptiskt.

Nu har jag stickat klart en strumpa till Söte sonen. Konstigt nog är det alltid väldigt mycket motigare att sticka strumpa nr två. Det kanske är därför så många stickprojekt havererat under åren.

Vem har lagt en avokadokärna under min hallbyrå? Och varför? Nog kan jag hålla med om att jag understundom har det ratigt men inte kommer den väl att kunna gro där?

Det kanske inte är så orginellt men inte dessto mindre sant för det.

Söte sonen vill gå på skidskytteinvigning och skippa Åre. Så får det bli. Skippa Åre. Jag menar jag åker ju inte ens skidor. 

Promenerandes hem från jobbet idag funderade jag en del på vår regering. I mångt och mycket tycker jag att det verkar som om de varit slugare än tidigare borgerliga regeringar. Jag menar sett ur ett borgerligt perspektiv är det ju helt lysande att se till att a-kasseavgifterna höjs så till den grad att de som tjänar dåligt och löper stor risk att bli arbetslösa mer eller mindre tvingas välja bort att betala fackavgiften. Det är på nåt sätt helt briljant. Speciellt som man samtidigt försvarar den svenska modellen med kollektivavtal och säger sig för den och vilja behålla arbetsrätten som den är. Lysande! Om man då i andra änden försvagar facken så att de blir helt tandlösa får man det ju som man vill utan att det egentligen märks.

Sen finns det saker som jag inte förstår också. Det här med att se till att det inte ska gå att försäkra upp sig vare sig privat eller genom kollektiva lösningar om man skulle bli sjukskriven mer än ett år. Det vore på nåt sätt mer förståeligt om man vill gynna dem som hade råd att ta egna försäkringar. Skumt!

Nåväl det kanske är med regeringen som med bakfylla - det går över, det vet jag av erfarenhet, det går över.

Med ytterligare en manick kommer nya sladdar. Var ska man göra av alla sladdar egentligen. Sladdar och adaptrar, lådan i byrån är full och däe finns en hel massa jox som jag inte vet vilken manick de hör till och jag vet inte ens om manicken i fråga finns kvar. När ska man tordas slänga en kabel och hur många laddare behöver man till mobiltelefoner som för länge sedan gått vidare till mobitelefonhimlen. Varför kommer jag inte på ett vettigt system och framförallt varför slänger jag inte? Värre ändå kommer det att bli om jag någonsin kommer att få bo ihop med maken. Det är en man med många saker. Inte bara sladdar...

Plastisarna med pappa (alltså maken) ska till Åre och åka skidor. Risken är inte så stor att de kommer förbi men det fick mig i alla fall att börja blänga på byrån i hallen. Är den ok kan det nästan kännas som om det är städat här hemma. Där ligger förutom en massa kablar och elände en bröte med oöppnade kuvert. Det vore intressant att veta varför det är så omöjligt för mig att öppna kuvert som jag tror att jag vet vad de innehåller. Vore jag inte så snål skulle jag kunna gå i terapi bara för att få en förklaring till detta udda beteende.

En annan sak att hugga tag i för en terraputta vore varför jag inte kan ringa och beställa pizza. Konstigt nog är det det värsta slags telefonsamtal jag kan komma på. Frisör, läkare, tandläkare och bilverkstad är också gruvsamt men att ringa efter en pizza är helt omöjligt. Jag går eller åker hellre dit och tvingas sitta och vänta än att jag slår en signal först så att det är färdigt när jag når fram. Jag menar det vore mycket osannolikt att de skulle ha nåt emot att jag skulle ringa. Ville de inte ha pizzabeställningar skulle de förmodligen inte ha satt ut telefonnumret, kanske inte ens ha en pizzeria.

Häromdagen damp det ner ett brev som jag öppnade eftersom jag inte kunde se på avsändaren vad det skulle kunna vara. Tydligen är det en massa år sen jag gick ut nian och nu skulle det vara klassfest. Jag är mycket kluven. Det vore kul att träffa några stycken och se vad det blev av dem men njaa. Som kompis M sa ska man gå ska man nog inte bara ha en revanchlust utan faktiskt vilja träffa några stycken. Vill jag det? Jag vet inte. Högstadiet var nog den värsta och tråkigaste perioden i livet i alla fall i den delen som skolan och klassen var. Det är synd om alla högstadieungar! Skönt att man slipper gå igenom det igen även om man säkert är bra mycket bättre rustad idag, jag är i alla fall ganska härdig när det gäller att ha tråkigt.

Jag sitter just och lägger in lite reservmusik på Macbooken. Annars tror jag att hela musikbiblioteket får ligga kvar i min stationära dator och att jag tankar ipoden därifrån men ipodar har lagt ner och det är tungt att vara helt utan musik. Undrar om inte detta är helt i onödan. Internet är ju fullt av musik men då kommer skräcken. Tänk om jag hamnar så till att jag inte kommer åt internet och ipoden lägger ner. Tja, några skivor får det bli

Söte sonen har varit förbi egentligen för att plugga matte men det drog han vidare med eftersom han tyckte att modern glömt för mycket av andragradsekvationerna. Innan han drog vidare hann han i alla fall med att äta lite "partypudding" och fixa ett lösenordsskyddat trådlöst nätverk åt modern. Han är rar och händig den lille gossen! Hans kompis som skötte telefonsupporten är också en typisk snälling. En gosse som meckar datorer så det står härliga till, ställer upp i alla väder och som nu skulle sätta sig och försöka slå in lite mattekunskaper i huvudet på sonen. En del av kidsens kompisar har man som under åren blivit  "kär" i. En del ungar har man inte tyckt nåt särskilt om och en del har man rent varit glad när de försvunnit ur ungarnas liv men så finns det såna som S. Ungar som utan att göra väsen av det bara finns när ungarna haft det jobbigt. Ungar som väl per definition inte är ungar längre men skulle jag sluta att säga att de är det skulle jag ju plötsligt bli gammal eller åtminstone vuxen.

Dagen har varit riktigt produktiv på jobbet. Av någon anledning fick jag lite flyt på verksamheten och kände mig en smula nyttig. Kanske var det helt enkelt det att idisslarmötet blev framskjutet tills i morgon. I morgon missar jag det eftersom jag jobbar kväll! Man kan bli glad och produktiv för mindre.

Pratade just med dottern och gammelhunden är halt igen. Vi vet ju att han har kassa höfter men hoppas ändå att det inte är det det handlar om. Med lite tur har han sträckt sig i brottningsmatch med tokvalpen och det går över. Gör det inte det vet jag inte men ont ska han inte behöva ha. Bara tanken på att det börjar vara dags för honom att sluta sina dagar känns vidrigt. Kommer aldrig att glömma när vi följde förra jycken till veterinären. Så ruskigt sorgligt att man funderar på varför man skaffar sig djur överhuvudtaget. Hursomhelst är det ett ansvar man tagit på sig även om vi inte ska måla f-n på väggen riktigt än.

I dag var en sån dag. Jag och två kollegor har samlat avdelningens gnällältande till ett dokument. Sagda dokument kommer att få en sista genomtitt på morgondagens idisslarträff och sen ska det skickas till berörd chef och sen hoppas vi att vi ska slippa höra gnället nåt mer. Jag ser själv när jag skriver det att det verkar lite naivt men det verkar dumt att bara ge upp och stoppa frigolit i öronen varje tisdag också.

Jag kommer alltså att kunna titta på film när jag åker tåg och jag kommer att kunna surfa på hotellrum. Om jag rent vill kan jag använda en slant till internet på tåget också. Jösses så himla ljuvligt. Söt är den också!