Tanten

Läser hos Anne en kioskhistoria som påminner om en gång när jag åkte tåg. Hungrig var jag som en ulmerdog men i restaurangvagnen fick inte kortläsaren kontakt med någon huvuddator (eller hur det var) inga kontanter hade jag naturligtvis. Hur som helst hände det på denna resa att två främmande människor oberoende av varandra (jag gjorde två försök att få åt mig föda) erbjöd sig att låna ut en slant till mig tills jag kom hem till Östersund igen. Jag vet inte varför jag inte nappade på erbjudandet. Jag har inte glömt det så jag skulle inte glömt att betala tillbaka men det kändes så knepigt eftersom jag skulle vara borta ett tag. Sen kanske det finns mer jämte i mig än man skulle kunna tro. Man vill inte vara skyldig.

Några gånger har det varit jag som gjort den där goda gärningen och hoppats att det värmt lika mycket för dem som det gjorde för mig där på tåget. Jag menar vem behöver egentligen mat när det finns snälla människor? I alla fall klarar man sig galant en stund till. Det har hänt att när den före mig i en kö haft för lite pengar för det handlade och det fattats en fem -femton kronor så där att jag betalat det. Jag förstår ju att det är svårare för den som sitter i kassan för det mesta att göra så. Bjuder man en unge på en godis måste man ju bjuda alla och då kan man ha ett problem.Det kan jag på sätt och vis förstå men jag kan inte förstå surpuppen i kassan på motellet i Ljungby inte kunde sälja en kopp te till ryska tradarchaffisar för att de hade sina euro i mynt och inte i sedlar. Klockan var då halv tre på natten. Hur vrång kan man vara mot folk som behöver nåt varmt i sig den tiden på dygnet? Behöver jag säga att de tekopparna betalade jag på ett demonstrativt och surt sätt. Hoppas att de skäms än i Ljungby.