Jamen så här är/var det
När maken och jag började dejta så smått där för sex år sen hade vi inte en tanke på att det skulle bli som det blev. Det kom mer smygande på kan man väl säga. När vi sen märkte hur det var fatt var det ändå inte möjligt att flytta för någon av oss. Ingen av oss ville flytta ifrån våra barn. När sen Humlan först flyttade ut och sen när Lilleman fixade sig en lägenhet och tog sitt pick och pack återstår det där med jobb. Eftersom det är här uppe vi egentligen har flest vänner och här som släkten bor vore det på ett sätt smartare att maken flyttade hit men hans kids är yngre eller egentligen är det väl så att han har både äldre och yngre, fler helt enkelt. Han har två hemmaboende ett tag till och ett jobb han trivs med.
Kanske är det feghet som hindrar mig nu. Feg för vad det skulle innebära att vara arbetslös på en ort där man faktiskt i princip inte känner någon. Och hemska tanke, tänk om det skulle gå så långt att jag skulle hamna i något gräsligt "lär dig söka jobb tjosan" på arbetsförmedlingen. Det velas och funderas hit och dit. Än så länge är det så att vi söker de jobb vi verkligen skulle kunna tänka oss att ha och så får vi se vad som händer. Har vi riktig tur kanske maken får jobb här och jag där och i så fall har vi ju i alla fall bostäder ordnade och pendlandet är vi ju vana vid...
Kommentarer
Postat av: Sanna
ha en trevlig kväll :)
Postat av: anne
Näää, inget mer pendlande i så fall! Det räcker! Jag är överkänslig mot pendlande eftersom jag gör det varje dag till jobbet.
Sökajobbtjosan är nog inget vidare, har aldrig deltagit. Men kanske att du får jobb du vill ha?
Trackback
