Tanten

Men det är dåligt med tid för blogg och kommentarer. Lillaste Humlan är hemma och då vill jag hellre vara med henne de stunder som blir över. Hon har ett späckat schema med vänner som hon vill hinna med. 

Klockan fyra så där skrev jag en massa djupa och kloka blogginlägg. Jag delgav mänskligheten min syn på människorna och deras relationer, inte bara på ett klok sätt utan även mycket spirituellt. Allt detta pågick i ett huvud som låg på en kudde i min säng. Sen somnade jag om igen och försov mig dessutom så ni får klura på mänskligheten utan Tantens insiktsfulla råd ett tag till.

Det fick jag i dag. Hos lillebror. Huvudattraktionen är som vanligt den lille brorsonen. Söt som en smällkaramell och en charmör av rang. Vi har spelat gitarr, sjungit Imse Vimse, ätit spagetti, packat i och ur den lilla resväska farfar med särbo hade med med anledning av den stundande tvårsdagen och farfarn försökte lära den lille gossen en massa gamla fina bitar. Han har ett sätt att skrynkla näsan och le den gossen som gör att man bara smälter. Om han kunde somna sen vi farit återstår väl att se. En smula uppspelt och övertrött blev han nog. 

En av stadens skoaffärer har nu sin årliga kvalitetsrea. På jobbet har vi skickat ut en spanare för att kolla om paret vita loafers i storlek 47 finns med i år igen.

mest för att täppan sitter i fortfarande fast jag är mycket piggare, kan man försöka äta mat som gör ont. Tomat gör ont om man har förkylningsblemmor i munnen. Ilsket funderar jag på om man inte borde göra sig en messmörsmacka för att riktigt ge igen mot de lea blåsorna.

Riktigt konstruktivt och bra möte var det. Jag som är lite le och elak kan dock inte låta bli att störa mig en smula på karlen som som säger "som man säger" inte bara i slutet av varje mening utan ungefär mellan vart tredje ord. Det blir så oerhört svårt att höra vad han säger. Jag hör bara "som man säger". En lång redogörelse för diverse i arbetslivet blev i mitt huvud bara "som man säger". Hemskt är det men har man börjat lyssna på människors mysko extra ljud vare sig det är ett hmmm eller en fras går det bara inte att koppla bort. Undrar om han vet om det själv. Om han inte vet det borde man i så fall berätta det eller skulle det bra göra det hela värre för att han skulle bli än mer spänd inför att prata i större grupp? Det kan man fundera på.

Denna lilla (nåja) ch tappra (nåja) kvinna är back in business. På min kontorstol sitter jag laddad med pappersnäsdukar så att jag ska få till det som i reklamfilmen ni vet. Eller så farligt är det väl inte längre och de brukar ju sägas att man smittar värst de först dagarna och dessutom har jag egen kupé så. Fortfarande har jag just inget smak eller luktsinne men jag har ju några kilon att ta av innan jag rent blir mager och tärd så det ordnar sig nog det med.

Vad drev mig då att gå hit? Ja, inte var det själva jobbet. Det kan jag berätta att som uppsagd är motivationen långt under noll för att visa framfötterna och jobba flitigt. Däremot träffa lite folk och hinna prata lite starta eget projekt kan liva upp. Dessutom måste jag ju ändå handla lite mat så då kan jag ju sitta här en stund för ekonomins skull. Arbetsmoral - vart tog den vägen?

Annars artar det sig till en mycket social vecka. Humlan hemma från kanske onsdag (hon ska till sin papps också), middag hos brodern i morgon med min pappaknapp och hans särbo (kanske är det något som går i släkten att ha långdistansrelationer) sen blir det sorgligt med begravning på fredag, lördagen däremot kommer att innehålla dubbla kalas. Lille borsonen fyller två och sen ska maken och jag och tillsammans fyra ungar gå på fest på kvällen. Till det har Humlan lovat partypimpning av massivare slag. Jag tror hon fick kladda för lite med läppstift som liten eller nåt för hon låter så förnöjd över tanken att få makeupa modern. Hon hotar med partyklädershopping också men det kostar ju pengar vet jag. Fast jag vet ju hur skicklig hon är jag brukar gå ner både ett antal kilon och år när hon fixat en stund.

Om man är maximalt dyster och dessutom maximalt snorig och täppt ska man inte spela den sången för sig. Speciellt inte i Imperiets tolkning. Varför utsätter jag mig för sånt?

Vet ni vad jag upptäckte att maken lämnat till mig? En påse salt och vinägerchips. Han avskyr dem och jag tycker att det är i stort sätt de enda goda chipsen som finns. Han är för söt! Inte för att jag tror att chips skulle smaka nåt just nu de heller men i alla fall. Han är för söt!

Bort i tok och för mycket. Det som är värst är nog att en av de människor jag tycker mest om får slita så ont. Det sjukdomar, där en förkylning får räknas som blaha blaha, och det är begravning. Det är jobboro och flyttoro. Det är ett halvtapetserat kök och rent allmänt stökigt här. Maken har åkt. Han skulle förbi hos svärfar och titta till där. Det snöar som bara den och jag tycker inte om att han är ute på vägarna.

Men Humlan kommer hem med sin känsla för estetik ska hon nog få pimpa både modern och lägenheten. Jag tror jag ska sätta henne på en stol och så får hon säga åt mig var jag ska börja. De ständiga virusarna och den där allmänna känslan av att jag ändå är på väg gör att det är svårt att komma igång på riktigt med något.

Tänka positivt? Ptjaa inte ens choklad smakar annat än gammal fetvadd så man kanske går ner nåt halvkilo på kuppen.

Att kunna andas och att känna smaker är två saker som jag nu kommer på vore underbart att kunna. Å andra sidan har jag druckit ett glas vin och eftersom jag knappt ids äta känner jag av det så det blir billigt så.

Jo, det blev så att jag stannade hemma. Det som började som öronknaster och snor var frampå eftermiddagen feber och en ganska så tussig tant. En sväng på apoteket blev det efter att jag lyckats få åt mig ett recept på rinexin. Förutom den utflykten har jag sovit och badat varmt och sovit lite till. Jag vet inte när jag sovit så till den milda grad senast. Jag sov i några omgångar under dagen i går och jag somnade under På Spåret och nu först har jag vaknat.

En del som lämnar kommentarer är för konstiga. De flesta som hänger här tillhör en liten übertrevlig skara, sån tur har jag. Lite brydd blir jag när jag skrivit ett kort, lättläst (?) inlägg där jag klagar över att jag är förkyld igen och strax därpå får kommentarer som bara frågar om det är bra med mig typ för att kunna lämna sin egen bloggadress. Jag är inte så känslig men kunde de inte ögna igenom inlägget och skriva typ Pigga på dig eller nåt?

Överväger jag med mig själv om dagens outfit ska få bli raggsockar och morgonrock eller om jag ska orka ta mig ner på jobbet. Det känns som om jag knappt sovit och nosen är full med snor. Jag antar att det är så enkelt som att jag är extra mottaglig för allt eftersom det varit så mycket för mycket ett tag nu. Det knastrar i mitt högeröra.

Äntligen fick jag tag i min lillaste Humla. En timmes ömsesidigt gnäll i telefon. Jag tror banne mig att min Humla är den enda människa jag tycker det är genuint kul att just gnälla med. Gnäll brukar vara mer av typen suga musten ur en än ge energi men inte då. Riktigt upplivande att dra alla elakingar, alla energislukare, allt dumt och några kroppsliga symptom också. Jag har fått fnissa en hel del åt folk som bara är för jobbiga. Dessutom hann vi med att vara lite allvarsamma också.

Min lilla, lilla blogg tror jag sällan haft så många kommentarer som när jag skrivit om min vinteroutfit. Kanske är det det man skulle blogga om. I så fall kan jag meddela att i dag har tanten haft flera lager grå oformliga tröjor och ett par oformliga svarta brallor. På fötterna har det inne varit Scholltofflor och ute ett par Goretexkängor. 

I dag har jag känt den krypande känslan av växande mossa hela dagen.  Rent obeskrivligt tråkigt på jobbet. Det går liksom inte ens att låtsas ett engagemang för jobbet nu. Helt omöjligt. Dessutom var alldeles för många roliga fikakompisar lediga. Egentligen har jag bara hängt på nätet hela guds långa dag. En bra stund diskuterade jag kulturella skillnader i svordomar mellan kulturer med makens äldsta dotter. I Argentina är det mer sex i svärandet annat kan man inte säga.

Haha, jag kommer att bli Sveriges flitigaste täckkjolsbloggare. En etnologiskt intresserad kommentator tyckte att det borde forskas i ämnet. Jag kan i alla fall klargöra en del när det gäller både former och utbredning. Former - beror lite på vem som är i men mest är det rätt formlöst skulle jag säga. Utbredning - min är lång så den räcker en bra bit ner på vaden, så Sinneskatten, det är rätt varmt där i det vandrande tältet. Blir det rent kvalmigt kan man slitsa upp det hela med en dragkedja i sidan, inte ens då blir det någon vidare fart på looken.

Det lockade fram många kommentarer. En läsare som jag länge misstänkt smugit runt här utan att ge sig till känna har nu gjort det. Jag tror trots allt att jag skippar forskningsansatsen och bara konstaterar att det är som i en hel massa andra fall en fråga om kulturella skillnader och den eviga konflikten mellan funktionalitet och estetik. 

Usch! Och hemma väntade bara en massa räkningar på hallmattan. Usch! Jag tycker inte om att betala räkningar. Det gör mig på synnerligen dåligt humör. I väg på jobbet hur meningslöst det än kan te sig. 

Så var jag på väg hem igen. Tåget är ett typiskt halvrassligt regionaltåg. Ibland verkar det som om SJ är för populärt för sitt eget bästa. Det verkade som det tagit slut på "vanliga" tåg. Det ska väl gå det med men man kan inte betala med kort om man skulle vilja ha en kopp kaffe och det finns inget matigare än mackor. Tur man hat konferensladdat mat och fika som en sann stövare.

Jag har hängt i en bar och pratat minnen utan att orka beställa något att dricka. Slö som en nymatad orm. Jag tror att jag misstänker att är det reinkarnation som gäller har jag nog varit stövare ganska nyss i ett tidigare liv. Jag har en tendens att äta alldeles för fort och mer än jag egentligen vill ha. Nu vet jag inte hur jag ska kunna sova mätt som jag är. Håjaja!

Dagen har raskat undan rätt bra och det känns rätt skönt. Jag har varit märkligt seg trots en vederkvickande helg. Jag ska ta en dusch alldeles strax och byta lite kläder till middagen men jag tror inte att det blir något av med något vidare galaspektakel. 

Sånt har vädret varit idag. Vi har i alla fall traskat runt en massa. Trots att det inte var vare sig kallt eller solsken känner jag mig friskluftsvarm om kinderna. 

Maken säger att vi ska ta en promenad i dagsljuset. Lite dagsljus är det men det vete katten om det räcker för en dagsdosis ljus för att motverka stora vintertröttheten. 

När jag gick på lågstadiet var det alltid min pappa som hade huvudansvaret för allt hushållets tvättande. Ju äldre jag blir desto större förståelse har jag för att han valde att göra sin insats just i tvättstugan. Där vi bodde då (lyssna nu barn, här kommer en intressant historia om hur det kunde vara förr i världen) fanns det en tvättmaskin i källaren. Där fanns stora kar som man kunde blötlägga sin tvätt i och en centrifug på ett betongfundament. Det piffiga med just den tvättmaskinen var att den var halvautomatisk. Det vill säga man fyllde vatten från en kran på väggen och så fick man kolla hur mycket vatten man fyllt i på ett nivårör på sidan. Sen gällde det att sitta på vakt tills termometern visade rätt temperatur och då stänga av värmen. Efter ett tag var det dags att tömma den på vatten och fylla på nytt för att skölja. Ni förstår på ett ungefär va?

1 pkt bacon

Maken sitter och spelar bubbel på en annan dator. Så länge jag hålls i köket och "shinar sinken" är det lugnt när jag sätter mig här vill han att vi ska gå ut.

En himla massa jobbprat på telefon. Till sist var jag tvungen att stoppa den entusiastiske mannen jag pratade med och säga att nu har jag så mycket att på min att göralista och så mycket nya tankar så nu kan jag inte prata med dig längre. Tänk vad det är härligt med människor som kan sprida sin entusiasm så. Ingenting är omöjligt. 

Så var det fredag. En fredag som ska ägnas åt hemmafruande. Inte särskilt ambitiöst utan mer typ soffan och kvalitetsdagtv. Kanske lite rundsurf på nätet också. Några samtal ska jag ringa och kanske plocka ur en diskmaskin det får bli nyttan idag. Lite frukost och en dusch ligger också i "pajpen" som det hette för nåt år sen på modern managementsvenska. 

Maken och hans yngste gnabbas i köksoffan. Det tjoas om övergrepp, det tjoas om heder och glasögon. Just nu ligger maken dubbelvikt i kökssoffan och hotar med att fisa om inte sonen släpper honom. När ska de så växa upp?

Så har det varit i Sundsvall idag. Nu är jag på väg till maken med tåget och vill bara vara framme snart. Jag har dåligt tålamod för att vara på väg. Ibland kan jag känna mig nästan aggressiv det sista fem milen så där både på hemväg och på bortväg. 

Anne ville också veta till följd av den enorma efterfrågan, några kommentarer har man kunnat tolka så kommer här det första receptet i Tantens kokbok.

"Partypudding"

1 pkt bacon
1 hackad gul lök
1 burk tonfisk
1 sked mjöl ( jag vet att jag är vag, jag går på känn)
1 skvätt mjölk (kan nog vara en dl eller två)
1 burk creme fraiche
ungefär ett halvt paket pasta (såsen är rätt lagom till 4 pers så pasta för 4)
italiensk salladskrydda
svartpeppar
persilja
riven ost

Börja med att koka pastan halvklar, kokar man den klar blir det inget tuggmotstånd alls efter turen i ugnen.

Strimla baconet och fräs det med löken i en stekpanna helst stor så att all gegga får plats (tanten gillar inte disk). När löken är genomskinlig i med tonfisken och mosa till den lite. På med mjölet och rör runt det och efter med mjölk så att det blir såsigt. Mer mjölk om pastan kokat kort tid. Så var det dags för creme fraichen och kryddorna. Låt det koka upp.

Lägg pastan i en smord ugnsform häll såsen på och toppa med riven ost.

Skjuts in i ugnen på en sisådär 200 gr och ta ut igen när den är gyllenbrun och ser god ut. Sallad till det skadar inte.

Jag inser att jag aldrig mäter speciellt noga men å andra sidan har det trots olika mängd kryddor varje gång bara blivit äckligt en gång och jag vet inte vad jag gjorde för fel då.

Min dröm, den där starta eget tillsammans, fnulas det vidare på. Vi tar kontakter och vi kollar hur man ska kunna hålla sig försörjd tills man hunnit få några kunder. Det funderas kring en lokal och jag tycker att det känns lite som om man stänger ungdomsgården när vi sitter och inser att "Vi ha ju ingen lokal". Inte för att vi behöver en så flaschig lokal precis men nåt litet kryp in med plats för ett bord, några stolar och en vattenkokare så vi kan fixa kaffe. 

Partypudding som sagt. Låter mer som om det vore synonymt med kalaspingla. Sen svullade vi glass och mangosås. Så det bästa av allt. Lilleman gjorde en kul spellista åt mig på Spotify med musik han tyckte jag borde lyssna på. En del ohört men nu när jag spelar upp den inser jag att en del är sånt som jag haft på blandskivor som kommit från brorsan när han var yngre. Kul hur som helst. Dessutom tycker han att jag borde lyssna på Cat Stevens. Håjaja, jag minns när jag köpte Teaser and the Firecat jag det var tider det också. 

Men jag tror jag struntar i det. Jag har förberett lite middag till Lilleman som lovat förgylla min tillvaro en smula i afton. Skumt det där med barnen, inte trodde jag att den där förälskelsen man kände för dem när de var nyfödda skulle hålla i sig så. Kollar jag foton på dem så blir jag alldeles varm och fånleende. Att en fot i storlek 42 kan vara lika söt som när den var nyfödd det är synnerligen skumt. Inga andra fötter än mina barns är söta, jo bebisfötter också. Hur kär jag än är i maken kan jag inte säga att hans fötter är söta. Han har fötter, jag kan fila dem, smörja dem och massera dem men söta...

Innan jag gick till jobbet redan gjorde jag en liten rundkoll på nätet. Då kom jag att tänka på när en av mina jobbarkompisar höll på att bli riktigt gramse på en annan. Han kom och ställde sig i hennes dörröppning och sa något om att hon var en liten slampa. Hrmpfff! Så tog hon och tänkte ett varv till. Det fanns ingen anledning till något sådant, de var inte osams eller så. Han hade liksom ingen som helst anledning att vilja vara osams med henne, tvärtom hade de en lagom god jobbarkompisrelation. Efter att ha dragit det ett varv till i den lite morgontrötta hjärnan kom hon på vad det var han sagt. "Här lyser flitens lampa".

Ungefär som vanligt med andra ord. Glad till exempel för alla utmärkelser hos Anne. Jag är tacksam och rörd men jag tror jag låter bli att lägga upp dem. Jag är ju så ödmjuk (hmmm).

Glad är jag också för att jag trots snorhalkan i morse tog mig på jobbet. Broddar på och halka iväg. När man i makligt tempo kommer gående och inte törs ta kurvorna snävt ens med broddar då är det halt. En annan stackars tant hade låtit bli att ta på sig broddar så hon fick hålla sig i en lyktstolpe hon. Hon stod inte kvar när jag gick hem så jag antar att även hon fipplat på sig broddarna och tagit sig dit hon skulle.

Glad är jag också över saker som rör på sig. Kontakter som tas, hjälp jag/vi får från både väntat och lite oväntat håll. Sakta men osäkert rör det sig framåt.

Arg och ledsen är jag som vanligt över saker som jag inte kan skriva om här. Undrar om det är därför jag inte alltid känner igen mig i de kommentarer jag får. Självcencur. Jag kanske borde skaffa mig en "kräkas på allt dumt-blogg". I så fall ska den vara med lösenord och fy vilka svavelosande salvor som där skulle levereras. Bara så ni vet!

Nu är det ändå så att riktigt förbannad så där att jag blir direkt folkful det blir jag bara ungefär vart femte år. Då är jag rysligt elak och det har krävts en hel del för att få mig dit. Dyster och låg, betydligt oftare men även om maken tycker att det är jobbigt så tror jag han helt enkelt får stå ut. Om han fick bestämma skulle det nog vara tvärtom att jag var riktigt arg oftare än dyster men nu funkar tanten inte så. Kontentan av det är att kräkas-bloggen får vara ett tag till. Eftersom jag mest bara skäller på folk som verkligen, i mitt tycke, tjänat ihop till en skopa ovett och det är så sällan tror jag att jag klarar mig ett tag till utan den ventilen. En del som tjänat ihop har blivit utan också men jag kan ju inte ta ansvar för att fostra hela världen.

Jag har fortsatt gå runt, runt. Allt med den fromma förhoppningen att var sak ska hamna på sin plats. Var sak har inte en plats hos mig. Det kan jag konstatera nu. Lite fler prylar är där de ska och badrummet är snabbstädat. Sen skriver jag en modern CV i huvudet också och har ätit nästan bara broccoli till middag.

Det var ansiktsbok som bestämt sig för att skicka vidare till alla kontakter. Ska bli intressant att se om jag får konfunderade hälsningar tillbaka eller om jag lyckades undvika det.

Jag känner mig nästan energisk. Vintersolen skiner så underbart på alt damm. Tvättmaskinen går och det gör jag också lite runt runt men jag plockar med mig saker under tiden så att de så småningom ska hamna där  de hör hemma. Att jag kom förbi här var mer ett misstag men när jag ändå är här kan jag lika gärna riva ur sängkläderna. Vi får väl se när jag kommer förbi härnäst. Det här är alltså ett experiment för att se om jag lyckas stressa mig till att göra saker genom att påstå för er att jag gör det.

Joråsåattmen nä berätta. Jag misstänker på goda grunder att det lilla romantiska meddelandet var ett som var på avvägar. Jag vet vem avsändaren är och well, inte så mycket romantik med det. En sak som jag funderar lite över är bör man bara vara tyst, diskret och låtsas att det inte kom? Bör man i stället berätta så att avsändaren har en möjlighet att skicka det till rätt person? Det mest osannolika vore att det är en blyg mans flirtförsök och att det var till mig. Jag menar så synnerligen gift som jag är. Lyckligt till råga på allt. 

Jag börjar faktiskt känna mig lite mindre seg. Tror jag ska följa whiskyråden jag fått även om jag tror det får bli en calvados. Så ska jag ringa maken. Jag undrar så om jag ska berätta för honom om det mystiska "love" meddelandet jag fått idag. Själva meddelandet var inte mystiskt det var bara det att det kom till mig som var mystiskt. Om inte annat kan ju maken få fundera en stund. Det är nog bara nyttigt för honom. Det kan han grubbla på i kväll när jag saknar en arm att sova på.

Inte ett skapandes nå. Kanske är det vad halsen behöver men lägenheten skulle behöva en annan typ av insatser. Dagen är inte slut än och det kommer en ny i morgon så vi får väl se. Jag har inte riktigt lika ont i halsen längre i alla fall.

Det känns konstigt och tomt att det blir en makelös helg men med mitt halsont ändå inte som läge att ge sig ut vare sig på tåg eller vägar. 

Kommer ni i håg ett barnprogram i tidernas begynnelse. Jag tror Gunnel Linde var inblandad om barn som samlade på snällingar. Det gör jag med. I dag kan jag till min samling lägga tre söta ynglingar som puttade på min bil när den tyckte att det var för halt i uppförsbacken för att den skulle vilja smyga sig upp. Gulligt som bara den. Sen hjälpte det inte utan jag fick lov att backa, vända och pröva en annan korsning men det har ju inte med saken att göra. 

Anne frågar om drömmen bara är en dröm. Både och skulle jag säga. Vi gnetar och kollar och jobbar för att det ska bli verklighet men som med allt finns det massor med osäkerheter. Inblandade kan få andra jobb, marknaden kan visa sig vara allt för osäker, det kan komma att fattas kapital för att dra igång... Å andra sidan utan att drömma och önska sig blev det ingenting av någonting. Någonstans däremellan är det.

I dag har vi börjat få våra uppsägningspapper. Vi har också fått information om hur kompetensöverföringen ska gå till. Vi kunde också få reda på firmans vidare planer men då sa vi nej tack. Det känns inte så intressant för att uttrycka sig milt. Jag menar vem orkar bry sig om det? 

Det har sina poänger att bo i en ganska lite bostadsrättförening med en fastighetsskötare som har koll. I måndags ringde maken till föreningen för att höra om man möjligen kunde låna en kofot. De var lediga så det kunde man inte. Alltså det var ingen som svarade i telefonen. I dag ringde han upp på mobilen och undrade vad jag haft för bekymmer och eftersom han frågade bad jag honom komma upp och kolla elementen. Dels var det så att maken stängt av elementet i köket så att det var kallt hade en delförklaring där...

Nu ska jag inte vara sån för det var kallt redan innan maken stängde av det. Det var nån skruv. Nu har jag värme i både kök och badrum. Fattar ni vad det ska bli skönt?

Jag gillar att ha det så. Enkelt och varmt.

Jag har fått kli. Kli i ögonen och bakom näsan. Ont i halsen har jag också och i morgon är det dags att gå på jobbet igen. Maken har åkt och tog med sig julen i en gul tvättkorg. Det känns dystert.

I köket härjar han för att få upp tapeter. Jag har varit runt hos alla grannar för att låna en "banknyckel" som hon sa granne B. Hon hade heller ingen kofot. Det ser lite udda ut att han tagit fram kandelabern för att få lite ljus över sitt projekt.

Jag tog mig iväg en tur på affären också. Det kändes väl tomt i kyl och frys, åtminstone på ätliga saker. Maken påstår att frysen inte är ett elektrifierat sopskåp. Visst har han väl rätt i det. Gammal korv som ändå inte är god kan man lika bra slänga direkt om man inte har hund.

På Coop träffade jag Majros. Majros ska bli mormor. Märkligt jag tycker det var så nyss vi satt i hennes kök och tröck i oss glass. Hon för att hon var så gravid och jag i ren sympati. Nu ska hon bli mormor och visste att berätta att gravida nuförtiden knappt får äta något gott men ett glas vin kan de få dricka. Lustigt det där hur det växlar. Understundom undrar jag om man inte skrämmer folk och därmed gör värre skada än vad en ostbit skulle kunna göra. Men vad vet jag.

I dag ska jag försöka sortera upp lite saker som maken lika bra kan frakta ner till sig redan nu. Jag tror till exempel inte att jag kommer att ha någon glädje av julpynt när flyttlasset ska gå på riktigt.

I dag ska jag också försöka sortera tankar. Det klart att jag vet rent teoretiskt att det tar på att förlora jobbet, att förändra livet så totalt som en flytt till en annan stad och allt det där. Det konstiga är att jag inte tycker att det borde gälla mig. Jag har ju läst det då kan man väl få hoppa över några steg i sin krishantering, eller?

En liten trettonhelg bara och så är det över. Maken och jag ska dra oss norrut igen. Vi ska byta tillbaka bil och förhoppningsvis tapetsera om köket i lägenheten. 

I morse funderade jag på motsatsord och hur det kommer sig att de inte alltid stämmer så där bra. I bland lyssnar jag på "Språket" i P1 så jag tror nog att jag egentligen borde veta varför rolig-orolig har glidit i väg och blivit något annat än varandras motsatser. Överhuvudtaget gillar jag o. Hemma i våra trakter använder vi inte det framförställda o:et egentligen men jag tycker det känns lite finurligt att kunna säga att nyckeln är o-i låset. Det började i morse med att maken pratade om det täcka könet när jag sa att han var lite otäck. 

I dag har han fått shoppat. Han har fått nöjet att hänga i tygaffär i Gävle. Där var det rea och kö. Dessutom har han fått en tub med handkräm. Det är ingen hejd på hur bra han har det den mannen. Handkräm med hampolja. Förhoppningsfull som han är förhörde han sig om huruvida man kunde tänkas bli en kul typ av den. Man vet ju aldrig, kanske finns det kulämnen kvar som kan absorberas av huden. Jag tror ju att mitt benkrämssmörj sugs upp till magen så varför inte?

Nu säger jag åt mig på skarpen. Det är dags att ta sig ur morgonrocken och göra något av denna dag. Gnistrande snö, inga mängder visserligen men ändå och solsken. Jag måste nog förbi en dusch med kalufsen innan jag visar mig i det offentliga. Normalt sett har jag självfall rakt ner men nu ser jag lite ut som den nybadade katten på Annes blogg. 

Det verkar som om det inte går att lämna kommentarer på en del inlägg. Jag tycker ju att jag gör precis som vanligt. Skumt! Jag tycker att det händer när jag vill lämna kommentarer efter mig hos er också. Maken kommer nog att bli besviken i alla fall. Han sa lite hoppfullt igår att han tänkte att det kanske skulle komma in tips om var man hittar snälla hustrur.

att han tror att det finns snälla fruar. Han undrar bara var.

Maken har konstaterat att alla andra farbröder vallar sina tanter så här på nyårsdagen. Vi var och kompletteringshandlade och kollade på till salu hus när han såg det. Eftersom maken inte vill vara en avvikare vallade han också tant. Kallt och klart väder. Blåste lite snålt och känns lite råfuktigt i luften.

Hemma igen tog jag igen bristen på nyårssupé så nu har här ätits. Dessutom har det druckits rödvin. Jag kan säga som så att man blir sömnig av sånt. Frisk luft med bit i kinderna, mat och vin. Lite synd att det är så mittemellantidigt. Lite tidigare hade en tupplur funkat och lite senare hade man kunnat skylla på att man ändå är medelålders och fått krupit ner i sängen.

Vi tittar alltså på hus. Inte vet vi riktigt om vi ska ha något. Det blir liksom lite fönstershopping av det hela. Jag lurar lilla Humlan att kolla också på hemnet. Vi tycker så märkligt lika om saker och ting. Det senaste spanet är en 60-talsvilla som skulle kräva åtskilligt trist som dränering och takbyte innan man tryggt kunde bo där. Dessutom var nog alla tapeter i orginal och med fläckar där folk hade vilat sina huvuden mot tapeterna. Det såg ganska förskräckligt ut på många sätt men... Kanske är det helt enkelt så att jag ser hemkänsla och hemma i hus och lägenheter från den tidsperioden, tapeter finns det ju nya att köpa i tapetaffärerna men stuket, fönstren, den öppna spisen - vill ha. Annars gillar jag hus från trettio- och fyrtiotalen också. Det är nog bara så att man ibland får en glimt av ställen där man trivts i detaljer och arkitektur och att det faktiskt spelar roll. Undrar hur det kommer sig att Humlan vars "hemma" borde vara en sjuttiotalskåk också så lätt kan gå igång på min barndoms hemkänsla. Kan möjligen sånt gå i arv? Det låter lite osannolikt men vad vet man. Ungkraken kanske förstördes av att jag alltid pekat ut min första egna lägenhet och sagt att det där det är "hemma" det. För att inte tala om ett sånt trappräcke som det var hos morfar och mormor, finns det i ett hus känns det nästan som ett måste-köp.

Fast det var fönstershopping det och hus har han ju redan ett maken så... Men bara ett litet trappräcke eller varför inte en sån där öppen spis...

Vad kan man säga om tantens nyårsfirande. Inte mycket. Inte blev det som jag tänkt mig men det tog sig de sista självande minuterna. Det är som det är med nyår. Lillaste Humlan ringde och meddelade meny så snålvattnet rann på modern som för sin del fått tacos. Inget fel på tacos men jag vill en gång om året få äta trerätters med linneservetter. Jag menar har man nu linneservetter ska man väl kunna få vädra dem en gång om år i alla fall. Ungdomspersonerna på plats tyckte annorlunda.