Tanten

Tja, lite här och där säger man att idislande skapar metangas. I så fall ligger våra avdelningsmöten i riskzonen för att förbjudas av rena miljöskäl. Varje vecka samma tugg och gnäll från samma herrar. Hela tiden undviker de noggrannt att ta ansvar för sitt gnäll eller föra det vidare till någon ansvarig som skulle kunna göra något åt saken. Idisslandet sköts i stället alltid i samma rum och i samma krets av människor och handlar alltid om sådant som vi inte rår över. Det som trots allt kan göra ett sånt avdelningsmöte lite spännande är att slå vad lite försynt med sig själv om vilken av kollegorna som kommer att brisera den här gången. Irriterat rödflammiga halsar, krumeluritande där pennorna äter sig genom papperet, idog fönstertittning och man kan vara nästan säker, förr eller senare kommer någon av oss att fräsa till.

Turligt nog tillbringades eftermiddagen hos norra Europas bäste frisör. Ilskan rinner ut i handfatet med shampolödder och irritationen ligger kvar på golvet tillsammans med de slitna och avklippta hårtopparna. När jag var barn fanns det tanter som gick en gång i veckan och fick håret tvättat och lagt. Varför blev det omodernt? Snygg i håret är jag också just nu. Så snygg att jag borde sitta och sova. Så det så!

Om man (och det gör man) bor i en stad där det är vinter ibland på vintern, undrar man ganska ofta över cyklister. Varför vingla runt framför bilarna på gatan hellre än att ta cykelbanan som löper parallelt. Det skulle kunna vara så att cykelbanan är dåligt plogad men det är å andra sidan gatan också. Gatan jag körde i morse är två djupa spår efter bilarna och sånt där snöknotter resten. Där vinglar det omkring cyklister, utan reflexer i mörkret och cykellyse ska vi inte tala om. Varför?!? Och nog blir man extra beklämd när morgonens självmordscyklist dessutom har en barnstol på pakethållaren. Det är alltså en misstänkt småbarnsmamma som vill sluta sina dagar som kylarprydnad på min bil. Det är den ena möjligheten den andra är att de bara är onda. De vill helt enkelt bli påkörda för att kunna skriva mitt registreringsnummer med sitt blod i snön och för att sen kunna förfölja mig för resten av min levnads dagar.

Jag samlar på såna! En snälling på jobbet hade lämnat mig en dubbelnougat på skrivbordet till tröst för att jag behövde gå på jobbet två gånger idag.

Det är nåt i grunden konstigt med min man. Han var hemma i helgen. Trots det har jag varit sur och less mest hela långa veckändan. Hursomhelst skulle det badas bastu med "grabbarna" klockan fem om lördag. Inget anmärkningsvärt med det även om det känns lite trist att ha så lite tid tillsammans och så mycket ska ägnas åt annat men bor man nu på skillda håll får man finna sig i sånt. Vid nioblecket tog jag ett bad och dressade om, tände lite levande ljus och började vänta hem honom. Datorn ställd på att spela soft musik, lätt romantisk men inte banal. Vid strax efter elva gick jag och la mig. Ensam! Efter ett kom han inramlande och påstår att han älskar mig bland annat för att jag "låter honom" hänga med grabbsen. Kan man bli annat än förbannad?! Jag menar då har han som snyggt försökt att ta ifrån mig alla möjligheter till ett berättigat surande. Inte för att jag låter det hindra mig. Hade man vetat det hade man ju kunnat prata strunt med nån kompis eller så. På lokal eller med en dunk rödtjut eller nåt. Det hade varit lite mindre aptråkigt och patetiskt.

Lite avundsjuk är jag på folk som kan äta tisdagmiddag med sin själs älskade och jag hoppas att ni har förstånd nog att uppskatta det.

Snopen känsla att komma till jobbet i god tid efter en nyttig promenad, till och med med målade ögon bara för att upptäcka att man jobbar eftermiddag. Alltså hade jag kunnat följa mina instinkter och legat kvar i sängvärmen och kurat. Hem igen nu med bussen och tillbaka till en säng som kallnat och "Den unge Stalin" som enda sällskap.