Mer Folke
Jag har sett ett foto på Folke nu. Han var rent bedårande söt. Jag har gråtit en skvätt i pur glädje. I juni ska Folke komma hem. Det händer faktiskt en hel del fantastiskt roliga saker också. Detta är plättlätt årets roligaste.
Någon på det här tåget gillar rakvatten
Det gör inte jag lika mycket. Mina ögon svider. Det är en verkligt påträngande lukt. Inte en stilla aning av karl utan mer en stank som påminner en hel del om öststatstoalettrengöringsmedel. Jag gissar att det fungerar desinficerande. Mannen måste ha helt bacillfria kinder och det är ju bra. Snett emot sitter en blonderad mamma som läser Aftonbladet med en starköl framför sig på bordet. De två barnen har fått stadigt med godis och en så länge är de tysta och tuggar. Eftersom jag hörde dem innan deras tur till bistron misstänker jag att det inte kommer att vara så länge. Mycket riktigt jag hann inte ens skriva meningen klart så var det klippt. Tänk att det värsta jag vet är att åka tåg med barn som skriker. Det verkar vara en sak mamman inte heller gillar men hon verkar bättre tränad i att ignorera barnen som skriker på uppmärksamhet. Det är nästan lika livat som när man delar kupé med basketlaget flickor 14 år. Föräldrar som har den där talangen att totalignorera sina skrikande barn är irriterande. Jag skulle också skrika om någon vägrade att höra på mig. Så det är egentligen inte barnen som går mig på nerverna utan några föräldratyper. Men det ska jag utveckla en annan gång.
Nu sitter jag afterworkad vid makens köksbord och fixar lite och kollar mail. Det är hockey på tv:n. Vilken skräll. Mamman på tåget motsvarade alla mina fördomar och jobbade visst med bingo också. Nå, och jag tog mig av tåget också fast lokföraren missbedömt tåglängden och stannade så att vi i sista vagnen inte hade någon perrong att kliva av på. I kamp mot alla som ville in i tåget var vi några tappra själar som tog oss av trots allt.
Med Mauds mått mätt
Är vi en samling höginkomsttagare. Det var dagens fikarumsklurighet. Nu sitter jag på tåget och skriver utan att kunna lägga in på bloggen direkt eftersom jag är för snål för att kosta på mig en uppkoppling för den korta biten mellan Sundsvall och maken. Väl framme hos honom ska det bli After Work. Det känns minst sagt lite konstigt att följa med honom på något sådant. Vill jag verkligen vara matsäcken när han går på kalas är frågan jag har ställt mig. Han påstår dock att alla kvinnorna på hans jobb är gravt nyfikna på mig och drömmer våta drömmar om att få träffa mig live. F-n trot.
Det kanske var så att de var nyfikna en gång i världen men nog tror jag att det har hänt nytt även i makens lilla skrutthåla som gjort att det inte är fullt så sensationellt längre att han raggat upp en ny tant. I början när han tjurade på och var hemlig hade vi lite roligt åt det. På vår första semester tillsammans skickade vi ett vykort till hans jobb från Ostrava. Jag plitade och skrev på tjeckiska för att ytterligare späda på dimridåerna. Inte kan jag tillräckligt med tjeckiska för att fylla ett vykort det vill jag inte påstå. Jag kan beställa öl och glass och har koll på några maträtter så långt sträcker sig min språkliga bildning på området. Hur gör man då? Jojjemensan man plockar fram en instruktion. I det här fallet en instruktion för hur man skulle sköta om sina nya skinnskor från Bata. Det hade tagit kollegorna en stund att hitta någo som kunde översätta och inte blev de gladare när de översatt.
Tydligen kan man köpa sig en gravplats på månen numera. Vad ska det vara bra till?
Dagens små funderingar
Handlade mest om hur det kommer sig att en del gubbar som är vana att få bestämma blir så gravt otrevliga och dryga om de känner att någon kommit för nära deras ömma tår. På jobbet har jag tagit del av en mailväxling som varit en veritabel uppvisning i härskarteknik. Mycket irriterande på det hela taget. Lättare hade det varit om det inte varit så att jag inte gärna kunde slänga mig in i en diskussion eftersom det inte var min diskussion och hon som kunde/skulle ta den gjorde det så mycket bättre själv.
Nästa lilla tanke som far förbi är inte lika djup alls utan mer fysikalisk. Vart tar hudlotionen som man smörjer på benen vägen. Bevisligen kan man smörja in mina ben hur mycket som helst utan att benen är påverkade mer än några minuter.
Stort och smått blandas och jag upprörs över Uppsala kommuns hantering av hur man behandlat handikappade i boenden. Jag borde inte titta på Uppdrag Granskning. Antingen blir jag upprörd för det det är meningen att jag sa uppröras över eller också och det är vanligare blir jag förbannad över hur enkelt man kan göra det för sig som journalist. Jag menar med en eländeshistoria där man har en motpart bunden av sekretess kan man vinkla hur som helst. Ena veckan omhändertas det för många ungar på lösa boliner och nästa vecka är det precis tvärtom.
Sen kom där en lite småfånig tanke - sladdar. Vad och var gör man av dem och förökar de sig i mörkret i byrålådan?
Efter det har jag nog mest tänkt på Folke.
Folke
Inom två veckor skulle det kunna visa sig vem Folke är. Jag hoppas och håller tummarna så knognarna vitnar.
Ännu mera Maud
Det kan inte hjälpas att jag funderar på en sak. Om nu Maud tycker att man är högavlönad om man tjänar 20 000kr/månad och alltså inte behöver något barnbidrag, hurdant avlönad är då Maud själv? Med en statsrådslön plus ett partiledararvode som inte är så klent det heller... Lyssnade på radion i dag, en trälig lokalradiostation, där ett annat centersnille tyckte att de där höginkomsttagarna inte behövde barnbidraget utan att det ska gå till pensionärerna. Det är som ett extra sympatiskt drag att man försöker spela ut olika svaga grupper mot varandra.
Ska man kategorisera centerpolitik under politik eller dumheter?
Duktig tant
Nu har jag varit duktig och sökt jobb. Lite fundersam blir man allt på om man verkligen klarar ett vanligt jobb efter elva år på den skyddade verkstad som firman där jag jobbar känns som. Det kanske det inte är - trots allt finns det folk som säger att vi är en del av den närande sektorn...
Tack Maud
Äntligen räknar någon in mig bland höginkomsttagarna. Inte för att det där med barnbidrag känns helt aktuellt längre men i alla fall. Det känns skönt att veta att det är just höginkomsttagare man är. Låter man Maudan hållas ett tag till kanske hon kan uttrota fattigdomen i världen också. Hon har lite långt till verkligheten kan man tycka med sina dubbla löner...
Bastusekretess
Man undrar vilka lagar och förordningar som styr över den. Det verkar hur som helst vara något väldigt speciellt. Ord sagda i en bastu ska visst aldrig vidare. För att citera en annan bastuänka, det är inte som man är nyfiken det är bara som man vill veta.
Nu tror jag i och för sig att jag räknat ut hur det hänger i hop det där. Jag tror egentligen inte att där sägs så mycket spännande. Jag tror att det mest handlar om en farbror som vill göra sig lite intressant.
I dag blev det lite shopping. Så nu har jag backup på den lilla bärbara. Jag känner mig så duktig. Alla foton ligger säkra på en extern hårddisk också.
Att dra sitt strå till stacken
En del män som badar bastu tar med sig stadigt med öl för att kunna bjuda sina vänner säger de. En del andra män dricker inte upp den öl de blir bjudna på. Den första sortens män blir då rädda att ölen ska bli förstörd i bastuvärmen. Det innebär att den första sortens män kommer hem och är bladiga. Ska det va så?
Mannen i bastun
Dagen i dag ägnades åt en annan pappa. Nämligen svärfadern. En sväng dit med bilen för kaffe, lunch och lite takskottning. På svärfars garagetak ligger det massor med snö. Det gör det varje år. Lite förundrad blir man hur det kom sig att man byggde ens förråd med platta tak på orter där varje vinter innebär mycket snö. Snö har en tendens att bli tung om den packas nämligen. När den sen smälter blir den vatten. Om denna snö och detta vatten inte kan lämna taket blir det inte bra. Nu har i alla fall den tappre mannen jag är gift med gjort en insats för att inte taket ska braka in eller att det ska börja läcka in.
Väl hemma och efter att vi fått i oss lite mat igen drog han i väg till en bastu i närheten med en kasse öl och en handduk. Han och gode vännen sitter förmodligen och pratar strunt allt vad de orkar för tillfället. Själv har jag legat i ett hett bad en stund frusen efter utevistelse och det faktum att svärfar har det varmt inne - mycket varmt. Tillbaka i normal rumstemperatur blev jag jättefrusen. Sitter och funderar på om jag ska ringa och höra med den andra bastuhustrun vad hon gör men jag är ganska trött och seg...
Mannen på taket
Påskdagens tidiga morgon
Det är som jag tror. Medelåldern ha kopplat ett fast grepp om mig. Vakna klockan sju! Vad ska det vara bra till. Maken är yngre till sinnes och sover som en liten gris. Extremt medelåldrig känner jag mig när jag smyger upp i köket och startar en diskmaskin och i badrummet drar i gång med tvätten. Jag ska snart koka kaffe också men det får vänta lite så att det inte hinner bli dåligt innan R slår upp sina ljusblå.
Från gårdagen är jag lite fläckig i ansiktet. Solen tog. Inte så att jag blir brun för det blir jag inte, bara lite fläckig. Snyggt! Det skarpa solljuset i badrummet avslöjade också att ögonbrynen återigen är på rymmen och återfinns i halva ansiktet. Humlan behöver komma hem och fixa sin tant. Var är alla vilsna strå när jag har pincetten i näven?
Så här i arla ottan har jag en del funderingar kring tonåringar också. Den delen av tonåringarna som betraktar sina föräldrar mer som biblioteksböcker. Förälder ska stå där på en hylla. Beredd med god mat och en varmkörd bil i fall att. Jag är så konstig att jag tror att bland det värsta som kan drabba en unge är föräldrar som saknar eget liv. Visserligen kommer det en del praktiska hinder i vägen ibland men tänk vad man slipper om man som deras barn inte är det enda roliga som händer dem.
Maken ligger i blöt
Det har varit en kall men vacker dag. R och jag tog bussen till pappa och drack kaffe och ärvde lite böcker. Hem promenerade vi. Riktigt hurtigt på det hela taget. Riktigt skönt också. Solen sken och en del fågelkvitter även om det inte precis va som år första påsk tillsammans då man kunde gå runt sjön i tischa. Nu var det mer vinterjacka, överdragbyxor och mössa som gällde. Väl hemma lev det lite påskmatsdiverse med en varmrökt lax i huvudrollen. Det är rent märkligt ad kombinationen frisk luft, sol, motion och mat kan få en slö. Nu kontemplerar maken i badet.
Det här med medelåldern
I morse vaknade jag redan klockan fem. Så vill man inte ha det en påskafton. Jag hittade Doris Lessings "Det femte barnet" som jag läste och sen kunde jag faktiskt lura till en liten stund. Alldeles snart ska jag duscha och kolla av hur/när busarna går. Kaffe hos pappaknapp idag.
Så var det hockey
Maken försöker verka manlig med att titta på Brynäs-Leksand. Sen försöker han få till det genom att säga att vi borde åka och titta på hockey.vm. Ok, säger jag var går det i år. Då har han ingen aning. Vad är det för hockey-fanatiker?!?
Näe jag har inte påskpyntat
En bukett påsklijor har det blivit men annars näe inte ett dugg. Det var roligare att pynta när det fanns en Humla på plats som var för pynt och fint. Jag har inte gömt ägg heller. Däremot köpte jag en massa smågodis för att det inte skulle bli som det året vi var tvugna att ge kärringarna som kom apelsiner för att inga karameller och inga småpengar fanns i huset. Jag kan säga att dagens ungdom redan då var bortskämda och otacksamma. I år när jag var försedd kom det inte en enda.
Stackars min lilla Humla som har ont i ryggen! Ett tips till alla mina läsare är: när hunden vars koppel ni håller i hoppar över ett dike, hoppa med eller släpp. Speciellt om det är en hund av större och starkare modell.
Världens bästaste Humla
Har fixat sig jobb. Modern är mallig! Två saker har jag lyckats med riktigt fantastiskt bra - mina kids.
Lilleman kom förbi och dinerade med sin moder han är en rar gosse! En ganska surrig middag. Det känns att det är för sällan. Det är så mycket opratat när jag träffar honom. Humlan surr saknar jag också en massa.
Jag har rara, kloka, roliga och vackra barn!
Ipod-nytt
Det verkar som vi hamnat i en Bermudatriangel mellan Elgiganten - Apple - och försäkringsbolaget. En dödens triangel där ipodar försvinner för att inte vilja komma tillrätta igen.
Någon vill höja motivationen på jobbet
Jobba kväll
Det råkar man ut för ibland på mitt jobb. Det går helt ok när man väl är där men det känns avigt att möta alla andra som är på väg hem.
Nu borde jag gå och lägga mig men jag känner att jag är alldeles igång. Maken sov på söta örat och ville inte säga godnatt utan mera bara mumla i luren. Två arbetsdagar kvar sen är det påsk!
Dockning
I går hade jag fru Johansson dä på besök. Hon ramlade förbi på en kopp te och uttryckte en viss förvåning över att jag var hemma. Mer och mer förvandlas det här hemmet (tack för uttrycket fru Johansson) till en ren dockningsstation. I hallen ligger drivor med oöppnad post. I badrummet finns en lätt doft av betongurk och uttorkat avlopp. Sinken är inte shinad.
http://www.flylady.net/pages/jumpcut_video1.asp (med mitt besynnerliga sinne för humor är detta kul)
Sängen är inte bäddad. I hallen finns förutom all post en himla massa halvpackade väskor. Jag packar i och ur i olika väskor beroende på vart jag ska och hur länge jag ska vara borta. Hinner jag tvätta, ids jag inte vika tvätten och skåplägga den innan jag ska i väg igen. I kylskåpet finns alltid bara mjölk med utgånget datum och annat som visar olika stadier av förfall.
Den brutala vårsolen visar damm!
Å andra sidan. Idag kanske är en sån dag då jag i alla fall mäktar att ge fiskarna lite nytt vatten och så ska jag gå och klippa mig hos norra Europas trevligaste frisör. Till påsk kommer maken och har jag lite tur kanske han vill hämndstäda lite efter mina röjningsungar hos honom. En röjd garderob kanske kan vara värd lite kuvertsprätt eller också struntar vi i de halvpackade väskorna och blir halvpackade själva. Man kan ju alltid dra ner persiennerna mot vårsol. Lycka kan var lite mer än en shinad sink , hoppas jag i alla fall.
Finfina bortförklaringar
I dag har jag genomlevt att behöva höra Per Gahrton förklara hur det kom sig att han återfanns efter en bilolycka med narkotikaklassade sömnmedel i blodet och med passerad promillegräns därtill. Det jag mest funderar övernär han berättar om sin tupplur på eftermiddagen och hur han sen smygdruckit starköl i väntan på polisen är provade han aldrig att dra historien högt för sig själv för att höra hur det lät innan han drog den offentligt. Jag menar i det läget skulle jag hellre vilja att folk tog mig för en fylltratt en en komplett dumskalle. Varför köra bil överhuvudtaget om man trattat i sig sömnmedel en stund innan vare sig man känner sig påverkad eller inte. Att dessutom ge sig till att smygdricka starköl innan polisen kommer till olycksplatsen för att utreda det hela verkar synnerligen dumt. Man tycker att han borde insett att han skulle framstå i en betydligt bättre dager utan öl. Om han nu inte kunde låta bli varför dricka den i smyg? Hur dumt det än verkar med att dricka öl i det läget skulle ett vittnesmål om att han druckit ölen efter olyckan inte varit så dumt för honom att ha. Jamen hur tänker han?
Ett annat exempel på dumma bortförklaringar är väl plastikkirurgen i Malmö och hans långa och fantastiska förklaring till hur det kom sig att hans sperma hittats i dåvarande svärdotterns slida efter att han sövt henne för hårborttagning. Bara den delen låter ju som nåt! Sen bara fortsätter det med prostata som gör att han måste onanera, bristande handhygien (!), för trånga handskar och jag vet inte vad. Hur orkar man hålla ansiktet i behåll om man är försvarsdvokat i ett sånt mål? Varför lyssnade inte plastikkirurgen själv en stund på vad han sa och hörde hur orimligt det låter?
Det jag som i allt dumt funderar på är: när blir bortförklaringen mer pinsam än brottet? För i en hel del fall av den där sorten måste de väl rimligen inse att det inte är så stor chans att de blir frikända. Skulle till exempel en sån som jag ens mer än rycka på axlarna om Per Gahrton sa att han hade problem med spriten och nu sökte hjälp? Knappast. Jag skulle inte tycka att det var ok att köra rattfull men det skulle nog passera i ett allmänt "men det är väl för bedrövligt". Jag skulle vara upprörd över att en läkare utnyttjade en patient på det sättet det skulle jag men jag tror jag skulle vara lite mindre upprörd om han åtminstone inte förolämpade alla inblandade med att dra en så dum historia.
En liten humla
som jag känner säger att jag har en mesig blogg. Det ligger mycket i det men så är jag ju också en erkänt mild och godsint människa. Saktmodig och snäll!
Ånge
Snart hemma. Ska bli skönt att komma hem trots att jag gärna stannat. Men när jag nu ändå sitter på tåget är det ändå skönare att snart vara hemma än att tänka sig att man skulle behöva tillbringa ännu längre tid med SJ. Missförstå mig inte jag gillar SJ det gör jag visst det. Ett smidigt sätt att ta sig fram på på det hela taget. Speciellt i snöstorm och elände är det skönt att det finns en "Nån annan" som kör.
Här i Ånge ligger det snö på marken. I Söderhamn har det i stort sätt varit barmark hela vintern. Det har gjort att de har haft en mycket lång och grå vinter känns det som. Ska man leva där det är så korta dagar som det är i Sverige på vintern måste man nästan få ha snö för att inte mörkret ska göra en helt sövande.
På stationen i Bollnäs var det en man som stirrade på oss. Han kom på det själv och bad om ursäkt och sa att han misstagit oss för två andra. R tyckte att han kände igen honom när han gått vidare. Undrar vilka vi egentligen trodde att vi var.
PS. Fel blev det i Pilis så det tog en extra halvtimme att komma hem...
ett städskåp
Varför kommer inte denna bild fram roterad? Nå, vem som helst skulle ändå lägga huvudet på sned och sucka bekymrat. Så får även denna bloggs läsare göra.
Söndagmorgon
En grå dag redan från start. Känslan direkt från morgonen är grååå. Jag vill egentligen inte åka hem och jobba. Konstigt att man kan ägna så mycket tid åt att gruva sig. I min ålder borde man ha lärt sig att ta tillvara stunderna och inte låta tiden rinna i från sig i ett ända å fy i morgon är det måndag.
I dag ska jag fösa ihop mina ägodelar här i tre högar. En hög att släpa hem på tåget, en hög att lämna (tänkte låtsas att jag är gift), en hög som R får ta med sig i bilen på torsdag. Lite skönt att det i alla fall är kortvecka och en lång helg.
Under arbetsveckan ska jag ha praktikant. Vad gör inte en snäll tant för ungdomen och kärleken. Jag har alltså lovat en yngling att ta hand om hans flickvän som bor på annan ort så att hon skulle kunna få bo en extra vecka i hans lilla friggebod. Som sagt vad gör man inte för ungdom och romantik. Jag är en hel del fundersam eftersom jag inte riktigt vet hur i all världen ska kunna visa mitt jobb på ett vettigt vis för en gymnasieelev.
Melodifestival
R har satsat pengar på sin favorit Linda Bengtzing. I sista chansen tror jag att han ringde och röstade till och med. Han smög i alla fall omkring en stund med telefonen i näven. Vart tog de gamla proggandet vägen?!? Vart tog hans förflutna som hårdrockare vägen?!? Varifrån kom schlagerfarbrorn?!? Omvandlingen gör mig nervös men jag ser hur han inom en snar framtid mycket väl kan ha omvandlats helt till en rullatorfarbror som gillar andliga sånger och dragspel.
Valbo Medelpads huvudstad
Det är rligt när man får sina fördomar bekräftade. Tack alla ni som håller inom schablonerna! Idag fick vi en liten fnissig stund på Donken i Valbo. Det blev alltså en tur för shopping. Där kom det in en familj, en pappa, en mamma och två barn i förskoleålder. Mamman gav ett grinigt intryck rätt allmänt men vad vet jag resan kanske hade varit tuff trots att barnen var så snälla inne på McDonalds att de närmast gav ett onaturligt intryck. När inte fars och mors burgare fanns klara på studs fräste kvinnan: Jaha och det här är det enda McDonalds i hela Medelpad.
Det är lite kul att få sina fördomar om stockholmare bekräftade. Allt för ofta träffar man ju stockholmare med en smula koll och som dessutom är alldeles som vanliga människor...
Det är något mystiskt som händer med mig
När jag är här hos maken blir jag besinningslös sugen på Ikea. Hela mitt jag skriker efter förvaringslösningar och snygga krukor. Ingen annanstans känner jag det så tydligt som just här. Plastbarnen tror att jag är helt såld på det stora varuhuset i största allmänhet. Det har inte fattat att jag tillhör den kategori människor som gärna undviker just det varuhuset om jag kan. Jag känner aldrig efter ett sammanträde i Sundsvall att det vore livat att svänga in till Birsta och kolla om det kommit något nytt. Jag har imponerat på månget sällskap dessutom när det gäller hur snabbt jag kan löpa igenom det stora varuhuset om jag trots allt behöver något där.
Just nu dock och just här har jag smugit upp och satt på kaffe för att kolla om man inte kan få mig sig mannen på en tur till Valbo för lite korgar och en kruka eller två. Tänk om man skulle få gå loss på en ordentlig byrå/garderob till "lille D". "Lille D" kanske inte skulle behöva använda den soffa som för länge, länge sen kanske var en ok soffa som förvaringsmöbel. Tänk att få rensa lite bland blommorna och sätta om dem så att de syntes och inte bara var en ogenomtränglig grön massa i plastkrukor med gamla kaffefat under. Det vore åt.
Hemstylisten i mig väcks - nu ska jag väcka hennes man.
Tankar på tåg
Äntligen är den är dagen snart slut och kvällen tar vid. Dagen började tidigt med uppstigning till tåget för en heldagssammanträde i Stockholm. Jag minns en gång i världen när jag tyckte att det lät roligt att resa mycket. Det lät lite glassigt och kul. En smula glamourfaktor räknade jag absolut in i det där resandet som andra gjorde. Nu mer är det mer ett nödvändigt ont. Tidiga morgnar och sena kvällar och en gräslig massa tåg. För den som undrar är glamouren nästan helt obefintlig på stationerna runt om i Sverige. Sällan ser man heller en tågtoalett som signalerar lyx och flärd. Jag minns att jag tänkte att de där som reste mycket kunde roa sig med shopping i Stockholm och att det verkade så lyxigt med hotellfrukost. Visst kan det vara ok med shopping men sällan hinner man och oftast vill man bara hem. Hotellfrukost är helt ok sällan är det något fel på det om man inte är på motellet i Ljungby (En riktig helveteshåla om ni frågar mig) men hemma med lite flingor och fil är inte så dumt det heller.
Dagen har som sagt ägnats åt sammanträde med en ordförande även här men samma pushiga, maktfullkomliga och irriterande sätt. Dessutom känns det som att vi hela tiden bara ägnar oss åt att rapporterar och bordlägga samma frågor. Inte vet jag men i just det fallet är jag mer för hockey än för snack.
Nu är jag i alla fall på väg till maken. En ganska underbar karl om ni frågar mig. Med lite tur finns mat och rödvin på plats när jag kommer fram. Det är lätt hänt att det gnälls och gnabbas på den stackars mannen men... Rätt underbar är han om man funderar en stund på saken. Trots hans blå potta.
Nu ska datorn packas ihop och detta ska sparas för inklistring i bloggen när där finns ett nätverk. Fortsätter jag detta tågluffande kommer jag nog snart att få gratis internet av SJ när jag far omkring.
Som sagt var
Lite tråkigt kan det vara med äkta män när de gör sig till och verkligen agerar äkta män. Måste en normal hockeymatch vara så lång? Två gånger har faktiskt tanten varit på live hockey. En gång i Ö-vik när Modo spelade mot Timrå. Det var inte frivilligt och hade jag inte fått pilsner i pauserna och haft en skum människa framför mig i publiken som allt vad hon orkade försökte att lägga an på en i sällskapet hade jag nog somnat. Första gången var jag med maken och plastisen D på Brynäs mot nåt Dalalag. Det var inte heller frivilligt. Det var dessutom värre. Ingen pilsner och ståplats med Brynäsklacken. Herre du min skapare så vedervidrigt. Stående ovanför mig hade jag en halvskallig yngling, påtagligt beskänkt, som fyllt ut den glesa frisyren med plastdreads i Brynäs färger. Under hela den för hans del vingliga matchen snusade han. Vi pratar ingen liten portionsprilla nu utan en halv dosa snus under överläppen. Jag önskar att jag haft en kamera så hade ni fått se. Det var en syn! Gissa om det var en skräcktillställning. Så fort det blev spännande (för honom alltså själv var jag definitivt inte engagerad) löpte jag extremt stor risk att sagda prilla hel eller i delar skulle hamna i min frisyr under hans brööööl. Isch! Hockeymatcher är på det hela taget på tok för långa. Är det dessutom elitserien får man ju inte höra "hockeylåten"...
Ett litet hemma hos-reportage
Den här veckan är jag som sagt i princip hos maken hela vecka. I måndags i Stockholm där jag ska vara i morgon med och idag har jag varit i Sundsvall på styrelsemöte. Det är i den styrelsen han är ordförande han som jag inte är stött på...
Om någon undrar varför jag har lagt in bilderna så ber jag läsaren att vara uppmärksam på det bäst föredatum som finns på kryddburken på bilden. Är det någon som undrar hur jag kan påstå att man skulle kunna slänga lite saker i det här huset. Han har en ägodelar min man...
Förutom den frustrationen, att jag inte för härja som jag vill och bära ut i soptunnan allt det som jag tycker hör hemma där är det rätt skönt att vara på samma ställe som R. Att hinna ha lite vardag, äta tisdagsmiddag tillsammans och sånt. Det är mysigare än vad man skulle kunna tro. Även en kväll som i kväll är det är hockey på tv. Det var bättre när Canal+boxen inte fungerade. Jag kan för mitt liv inte uppbåda något intresse för sport på tv, det går bara inte.
Shopping gör en flicka glad
Jag har ett för modernt operativsystem sägs det. En übergullig kille på den lilla stadens datoraffär behöll min lilla mac i flera timmar för att försöka få igen det mobila bredbandet från Telia utan att det lyckades. Surt, surt. Less som jag varit på att inte kunna surfa fick de i alla fall sälja en router till mig som D nu fixat till familjens dator. Så nu är jag på banan igen! Visst är det kul att vara i teknikens framkant e det får ju finnas gränser även för det...
Det var en del av dagens fina shopping. Samma D har också shoppat jeans. Lite malligt kan jag konstatera att jag utsetts till favvo shopper av ynglingen tack vare min lite lata inställning till ynglingars jeansköp. Jag orkar inte bråka helt enkelt. Jag känner inte om byxorna känns bra eller inte på kroppen det får vackert den som ska ha byxorna känna efter själv. Jag vet inte vad det är som gäller i jeansmodet i alla olika tonårsgrupperingar heller. Jag utgår ifrån att säger D att det ser ok ut då gör det nog det. Jag menar själv har jag ju hur ohippa jeans som helst med streeeeetch. Ibland har man en viss glädje av sin lättja. Det kan ge de mest oväntade pluspoäng.
Som sagt D kommer att kunna gå till skolan utan att ha rumpan bar och jag kan surfa. På det hela taget en relativt ok dags dagsverke. Den blå pottan är dock lika okastad.
Håhåjaja!
Man har det inte lätt. Neurotisk som han är maken uttrycker han svår oro över att jag ska passa på och slänga saker under tiden han arbetar på dagarna. Jag undrar fortfarande hur man kan ha så starka band till gammalt skräp. Jag menar vad ska han med en gammal blå potta till?
Det fattas
Pengar och det fattas ett mobilt modem. Efter att jag suttit på tåget i går och chattat med plast barn och med jobbarkompis insåg jag till fullo hur mycket roligare mitt liv skulle kunna bli om jag alltid kunde surfa på tåget. Hur jollig man än försöker att se ut är det faktiskt inte så troligt att man alltid skulle passera som komplett nykär och det torde innebära att man antingen får betala orimligt mycket för att få surfa på SJ:s nät eller att man för en mindre men dock summa pengar köper sig ett mobilt modem och sätter i sin lilla mac.
Konstigt nog verkar det som om kommersialismen har ett särskilt gott öga till mig. I fjol när vi skulle gifta oss var det pin fullt med bröllop överallt och nu är det finfina erbjudanden om mobilt bredband vart än jag vänder blicken. Det värsta var väl erbjudandet om ett abbonemang med en laptop på köpet. Det skulle min man verkligen behöva. Nu när yngste sonen bor mer stadigt hos sin pappa är inte datorn ledig många minuter när han är hemma. Den bärbara den lille gossen har är visst inte så bärbar eftersom den behöver bo hos hans mamma och där är beslagtagen av hans syster. Mystiskt är vad det är med somliga bärbara datorer.
Nu ska jag göra en insats i hushållet och kolla om jag kan sanera nåt litet område i alla fall.
Tada!
Gissa vem som sitter på tåget och bloggar?!? Jag fick en kod av snälling tågmästarinnan för att jag verkade så nykär. Det var nog det att jag skulle kliva av i Bollnäs som gjorde att jag verkade mer än lovligt jollig. Så måste det vara.
SJ, SJ gamle vän
Maken och jag har ägnat oss åt att titta på tågbiljetter åt D som ska åka till Malmö med sin ömma moder över påsken. Av någon anledning blev det makens problem att hitta en tågbiljett åt pojken som av någon (annan) anledning inte kunde åka i bilen med modern till Skåne. Visste ni att man kan åka från Bollnäs till Malmö med ett byte i Upplands Väsby? Visste ni att det smidigaste sättet att åka från Söderhamn till Malmö på långfredagen är att åka till Sundsvall? Visste ni att det är billigare att köpa en biljett Söderhamn-Sundsvall-Malmö än att köpa en biljett samma natt från Stockholm till Malmö?
Man känner sig gammal när man konstaterar att man saknar det gamla systemet där man betalade mer ju längre man skulle åka...
Tre fyllda soppåsar
Inte illa! Då var det ändå bara en garderob som städades. På tisdag och onsdag ska vi ta nya tag. Jag hade en uppgörelse med mitt bättre jag som det bättre jaget förlorade. Efter den förlusten tog jag och sms:ade chefen och tog ut komp i två dagar. Ska man nu ändå vara i Stockholm på måndag och Sundsvall på torsdag och i Stockholm igen på fredagen känns det lika bra att stanna här i södra Sverige hos R och sova och äta praliner i två dagar.
Lördagsfotbollen inställd
Maken säger att han är snäll och omtänksam. Jag tror att det mer är som hans Canal digital har pajat ihop. Alldeles snart ska jag ta mig samman och duscha sen får vi se vad denna dag ska ägnas åt.
Jag fyller på med lite gårdagsnoteringar om aldrig kom ut på bloggen eftersom den lille datorn ännu inte fått något mobilt bredband...
Vad är egentligen ett "abbotek"? Jag har just suttit på stationen och smyglyssnat på två pensionärspar. Den ena damen hade varit på thaihaket mittemot "abboteket". Lustigt att jag har så svårt att låta bli att haka upp mig på en del av dessa språkförvanskningar. Ett annat ord jag har svårt för är "ejängkligen" ett annat "ajtomatiskt". Hoppas att det är ett friskhetstecken att man fortfarande orkar irritera sig över småsaker. Nu vet jag att jag inte borde anmärka på sådant. Vännen F brukar skälla mig för att skriva rutten svenska i mina sms och jag kan i det jag skriver hitta de mest fantastiska stavningar och syftningsfel som tillkommit i hastigheten. Men även vi i glashus ska väl få ha lite roligt ibland?
Visst är det så att det är vi i glashus som har den bästa utsikten?!?
Undran
Hur kan det komma sig att livet går så fort när varenda minut på jobbet en fredagseftermiddag går så oändligt låååångsamt?
Joooooobba?
Nu sitter jag och väntar på att en liten fil ska ladda ner sig så att jag kan göra några minuters jobb och sen kanske man snart kan gå hem. Hem är ett trevligt ställe! Nu börjar det snart. Nerladdet alltså.
Jobba, jobba, jobba
Men det ska väl gå det med.
Jag är inte stött!
Näe, jag är inte stött, jag är inte bitter heller. Jag är förbannad och jag tycker att gubbfasoner och härskartekniker inte har något att göra i en demokratisk organisation. Det gör mig förbannad när folk försöker sätta sig på mig. Det gör mig förbannad när jag blir respektlöst bemött. Jag blir förbannad när människor behandlar andra på det sättet.
Kan man komma överens om det kanske? Att bara för att jag är kvinna behöver det inte vara bitterhet eller hormoner. Jag kanske bara är berättigat förbannad...
Kalasbyxa
På tisdagen skulle jag direkt från jobbet och med tåget till maken för vidare transport till huvudstaden. Hur som helst och eftersom det känns bättre att vara något så när ordentligt klädd när man ska till storstan och eftersom jag egentligen inte tycker om att släpa en himla massa packning satte jag på mig kjol redan hemma. Eftersom det fortfarande är vinter behövs strumpbyxor. Eftersom det var kallt satte jag på mig ett par grova, varma. Redan innan jag hunnit ut på gatan insåg jag att det skulle komma att ta en ände med förskräckelse. Det var ett par typiska kalasbyxor!
Alla som var barn på sextio- och sjuttiotalet minns dem säkert. Knastrig syntet, alltid med korviga ben och för klen resår så att de sakta kasar ner över rumpan. Det här var sådana. Vid busshållplatsen var det tvunget att göra en akrobatisk manöver för att försöka få dem att stanna kvar med en viss höjd över stövlarna. Att promenera som jag egentligen tänkt var inte att tänka på. Bussen kom och jag tog den. Så långt frid och fröjd men säg den lycka som varar beständigt. Jag blev tvungen att kliva av. Från busshållplatsen till jobbet är det tre kvarter. Väl framme var kalasisarna också framme mer eller mindre på sin slutdestination vid stövelskaften. Fatta hur kul det måste sett ut med en plågad tant med ryggsäck, kjol och kappa och strumpbyxor på väg neråt i en rasande (!) fart. Sällan har det varit så ljuvligt att komma till jobbet.
Väl på jobbet dök jag in i damrummet och sen var det gnäll inne hos jobbar kompis H. Hon tittade på mig och upplyste mig om att min kjolfåll hängde ner också. Lunchen fick ägnas åt strumbyxinköp i största försiktighet för att inte på stan tappa de jag hade på. Till maken anlände jag så småningom med en kjol lagad med häftapparat. Stiligt och tjusigt värre!
Själv anser jag att kalasbyxor skulle in på straffskalan. Riktigt vidriga brott borde bestraffas med livstids kalasbyxa, skata på glid ner för rumpa och ben, gärna även med något kliande material kombinerat med något som gör dem helt och hållet fyllda av statisk elektricitet. Det vore ett straff det.
Det går en dag ifrån vårt liv
och kommer aldrig åter. Så känns det. Ibland, ganska ofta, känns det så. Jag borde verkligen få tummen ur och ta mig från mitt jobb till nåt annat. Efterfrågan på tanter är dock inte så stor. Förutom ett erbjudande om att bli hemmafru i södra Sverige har jag inte så många som verkar vilja anställa mig. Hemmafru erbjudandet verkar lite klent betalt i ren cash annars verkar det väl ok om man kan stå ut med att aldrig träffa nåt folk just.
Nu är även Makens nya sockor klara
Faktiskt det första jag stickat åt honom. När jag pratade med svärfar och sa att jag höll på att sticka raggisar blev han sakensam efter hustrun. Kanske är det hustruerligt att sticka raggsockor.
Så har han åkt
Dystert, det är tur att det finns choklad i världen. Konstigt nog är det alltid lika hemskt att skiljas åt på söndagen. Det spelar ingen roll om jag är den som far eller den som blir lämnad. Det saknar betydelse om vi haft bara helgen eller en semester. Det är bedrövligt om vi haft en tuff helg med osamsheter eller dysterhet, lika gräsligt är det efter en helg som den här som varit ljuvlig. Jag har haft en hel del möjligheter att visa honom hur mycket jag älskar honom. Vi har haft en helg ifred med bara oss själva att ta hänsyn till, inga ungar som ska servas med mat skjutsar eller som tror att det ända glädjeämne "gamla" människor som vi kan tänkas ha är att de förgyller ens tillvaro med som sin närvaro.
Just det där sättet som tonåringar har att inte alls ha någon som helst förståelse för gamlingar som faktiskt trivs med varandra är inte så konstigt. Det verkar som om en stor del av samhället lider av det. Härom vecka fick jag en enkät på jobbmailen om hur mitt arbetsliv gick att kombinera med resten av tillvaron. Där var frågor av typen "skulle du vilja ha mer tid för dina intressen, skulle du vilja ha mer tid att resa och skulle du vilja ha mer tid för att umgås med dina vänner". När det kom till partner och barn var det däremot med formuleringen "Händer det att att du har dåligt samvete för att du inte ägnar dig tillräckligt mycket åt din partner/dina barn?" Jag menar det är ju rätt uppenbart att man är störd och knepig om man gillar att umgås både med sina barn och att vara så galen att man gillar sin äkta man det ska vi inte tala om hur skumt det verkar vara.
Så jag menar alltså inte att jag tycker illa om att ha kidsen omkring mig vare sig mina egna älskade gullungar eller bonuskidsen men i bland vill man tanka äkta man. Hinna till slutet av en tanke och ett resonemang, ägna sig lite helhjärtat åt "de äktenskapliga plikterna" eller bara vara. Så konstig är jag. Den här helgen har jag fått det men mycket vill ha mer...
Det finns människor som
säger att jag har en irriterande ovana att bara prata halva meningar. Det har smittat. Jag har nu väntat i många minuter på fortsättningen på makens: Vart har du lagt? Undrar om det någonsin kommer att berättas vad det är jag lagt och varför jag inte skulle ha gjort det.
Vuxna män
Min man är något så ovanligt som en vuxen man i väldigt många avseenden. På två sätt är han dock väldigt tonårig. Det andra är att han gillar att sova läääänge på morgnarna...
Maken är nattad
Efter vårt näringssök på Coop fick han lite lunch/middag och blev rysligt sömning så jag nattade honom helt enkelt. Äkta män kan bli så kinkiga om man inte sköter om dem... Jag går omkring och småstökar lite kör tvättmaskin och sånt. Det känns som om jag varit mycket på resande fot på sistone. Det här med att bo på skillda håll gör att det på nåt sätt alltid är eftersatt nånstans. Är jag nere hos äkte mannen på helgen och en del på resande fot under veckan och bara kommer förbi hemma hos mig med smutstvätt så finns här smutstvätt som ingen tagit om hand. Till fördelarna hör väl att man aldrig behöver fundera kring ansvars- och arbetsfördelning i hemmet men det är en klen tröst. Det måste snart bli en lösning på det här med den dubbla bosättningen.
På mina resor har jag lite elakt tittat på folk. Det finns gott om tid till sånt på tåget. Kvinnan i svart skinnkostym, illasittande byxor och kavaj i svart skinn på kvinna med solarierussinskinn som hon förgäves försökte släta ut med en stram knut i nacken var till exempel inte särskilt vacker. Metallicögonskuggan gjorde det inte bättre. Den tysta och tillsynes generade tonårsdottern (?) var söt dock. På nästa tur med SJ var där en kvinna på cirka sextio helt klädd i orange. Orange kavaj, orange kjol och tvärrandiga strumbyxor i orange och brunt bland annat. Var får man tag på sånt? Jag insåg där och då att jag funderar mycket mer på de människor som uppenbarligen lagt ner tid, möda och tankearbete på att klä sig och så blir det så fel. Alla normalillaklädda passerar liksom bara utan att jag bryr mig särskilt stort men det kanske är helt naturligt.
Andra typen som jag ägnar lite funderande åt är också de som fastnat. Hockeyfrilla fortfarande, samma turkosa ögonskugga som de fick komplimanger för på sjuttiotalet. Mannen som jag fick mitt ilskeutbrott på i tisdags är också sån fast vete sjutton var han fastnade men raggarfrissa som möts från höger och vänster på hela huvudet kanske (jag tvivlar) snyggare när där fanns mer hår att kamma ihop...
Är det bara jag som har så "elaka" barn att de säger vad som passerat bäst före datum och som jag bör undvika?
Vi måste ut
men jag vill inte. Mat och vin fattas i hushållet men jag har ingen som helst lust att lämna hemmet eller egentligen ens sängen. Plastdotter J hade fest i makens hus i går. Hennes mamma skulle kolla med metoden spontanbesök på icke i förväg överenskommen tid och granne K lovade att ha spaning. Det känns ändå ansvarslös att ta med maken därifrån och lämna fältet fritt. Det är en jobbig tid när de är så stora att de måste få ganska lösa tyglar men inte riktigt har hunnit skaffa sig tillräckligt med förstånd för att hantera det. Telefonkontrollerna föll i alla fall någorlunda väl ut.
Trogen äkta man
Trogen och trofast som han är har han i natt dumpat Lena Ph för att han hade mig. Är han inte en fin människa så säg. Sen vaknade han visst. Tro om han ångrar sitt tilltag.
