Så har han åkt
Dystert, det är tur att det finns choklad i världen. Konstigt nog är det alltid lika hemskt att skiljas åt på söndagen. Det spelar ingen roll om jag är den som far eller den som blir lämnad. Det saknar betydelse om vi haft bara helgen eller en semester. Det är bedrövligt om vi haft en tuff helg med osamsheter eller dysterhet, lika gräsligt är det efter en helg som den här som varit ljuvlig. Jag har haft en hel del möjligheter att visa honom hur mycket jag älskar honom. Vi har haft en helg ifred med bara oss själva att ta hänsyn till, inga ungar som ska servas med mat skjutsar eller som tror att det ända glädjeämne "gamla" människor som vi kan tänkas ha är att de förgyller ens tillvaro med som sin närvaro.
Just det där sättet som tonåringar har att inte alls ha någon som helst förståelse för gamlingar som faktiskt trivs med varandra är inte så konstigt. Det verkar som om en stor del av samhället lider av det. Härom vecka fick jag en enkät på jobbmailen om hur mitt arbetsliv gick att kombinera med resten av tillvaron. Där var frågor av typen "skulle du vilja ha mer tid för dina intressen, skulle du vilja ha mer tid att resa och skulle du vilja ha mer tid för att umgås med dina vänner". När det kom till partner och barn var det däremot med formuleringen "Händer det att att du har dåligt samvete för att du inte ägnar dig tillräckligt mycket åt din partner/dina barn?" Jag menar det är ju rätt uppenbart att man är störd och knepig om man gillar att umgås både med sina barn och att vara så galen att man gillar sin äkta man det ska vi inte tala om hur skumt det verkar vara.
Så jag menar alltså inte att jag tycker illa om att ha kidsen omkring mig vare sig mina egna älskade gullungar eller bonuskidsen men i bland vill man tanka äkta man. Hinna till slutet av en tanke och ett resonemang, ägna sig lite helhjärtat åt "de äktenskapliga plikterna" eller bara vara. Så konstig är jag. Den här helgen har jag fått det men mycket vill ha mer...
Kommentarer
Trackback
