Tanten

Vilket ord. Det kändes mest som om vi lekte kontor och lekte att alla skulle få sluta. Det gick inte riktigt att ta det på allvar. Sen ses vi ju för bartömning i morgon. 

I går ringde jag en kompis i en helt anan del av landet och bad att hon skulle prata med och ta emot ett CV från en kollega till mig. Plötsligt där på tåget kom jag på, tyckte jag i alla fall, hur det skulle kunna stämma yrkesmässigt. Jag vet inte om det direkt var snällt som så men... Jag insåg hur som helst att det nog är sant det där att man mår bra av att göra bra saker. Inte ens en übertråkig tågresa tog ner mitt humör. Vad det skulle vara roligt om de fann varandra (strictly business, of course) eller om hon kan hitta något annat för honom. Det kanske är slavhandlare jag skulle blivit för jag tyckte att jag kunde prata rätt bra för varan. Jag skulle önska att det föll sig lika naturligt att prata för mig själv. 

Jag fick frågan på kommentarerna om hur det känns. Det känns olika. Ibland blir jag alldeles stirrigt och inbillar mig att jag aldrig överhuvudtaget kommer att få ett jobb igen. Ibland blir jag alldeles stirrig och tänker att jag i alla fall inte kommer att få ett jobb med så underbara människor som arbetskamrater igen. Ibland vill jag starta-eget med kollegorna och just nu vill jag ha det jobb vars ansökningstid gick ut i söndags. Där tror jag att jag landat i att det är vad jag vill mest av allt men det är ju inte säkert att de vill det. 

Sista gången i alla fall för den här perioden i livet som jag åker till Sundsvall fram och tillbaka i det här ärendet. Jag passade på att prata lite med folk om andra saker också när det blev tid över så nu har jag lämnat över det sista som det känns. 

I morgon klockan 12 inträder min arbetsfria tid. På fredag blir det gemensam lunch och bartömning. Så kan det svänga.

I dag är det onsdag. Formellt har vi arbetsplikt till den sista. Än har vi inte fått reda på om vi måste vara på jobbet de sista två dagarna. 

Så sa min lillebror när pappas K hade flyttat in och försökte bringa lite reda i vårt förråd. Jag tycker att jag slänger och slänger jag men det dyker upp nya grejjer hela tiden. I morse när jag skulle ta en kasse med tidningar och gamla papper till pappersinsamlingen gick botten ur. Supersuck!

Det finns så fantastiska människor här i världen. Idag har jag skickat ett paket till en av dem. En man som hade ett konsultuppdrag på jobbet och sen dess peppat och stöttat. I dag har jag skickat tillbaka en sak han lånade ut till oss bara så där, som Emil ungefär, "det gjorde han av sitt hjärtas godhet". Ibland när man känner sig omgiven av elaka klåpare och dumskallar kan det vara bra att ta fram sin snällingsamling och titta igenom. Där kan man hitta en hel del kloka och godhjärtade människor om man bara har börjat samla. En snällingsamling tar dessutom varken plats eller samlar damm. Det är den bästa samling man kan ha!

köp gardiner, månen ler - köp fler! Näe, det tror jag får vara. Jag ska se om mitt stackars skafferi och kylskåp kan hitta något att bjuda på till frukost och sen iväg på jobbet. 

Tanten tar fram spöken ur en garderob. Kanske kommer jag nu till ett avslut av mina gamla högskolestudier. Det har inte känts så aktuellt att titta på det under alla åren på firman. Men nu ska jag se vad man kan göra av sitt kollijox. Tänk vad man kan skjuta upp saker så länge det funkar ändå. Det är som med tröjor som är färdigstickade ända till sista ärmkullen. 

I går grät jag en skvätt igen. Jag har lite dålig skvalpmån det är allmänt känt i bekantskapskretsen. I går grät jag en skvätt när söte maken kom, stoppade om mig och hade hämtat dricka åt mig. Han kände på min panna också och sa att jag nog hade feber. Jag är inte så van att bli ompysslad jag. Jag brukar passa på att bli sjuk när jag är ensam hemma hos mig och då får jag lägga min egna svala hand på pannan och säga till mig själv att det är synd om mig. Det går det också men det är skönt när någon annan gör det.

Nu är jag hemma igen och nu mår jag ganska ok. Jag har till och med varit en sväng på jobbet men mer var det inte. Det får lösas med lite skräp komptimmar. Under resten av veckan ska jag försöka ta mig samman och städa bort allt privat från jobbet som nu är ett fasansfullt ödsligt ställe.

Skum magmisär har drabbat mig. Jag mår gravt illa och så mår jag gravt illa också. Ska sova här och starta mot jobbet härifrån i svinottan och komma lite försent. Känns lite osäkert att köra när man mår pyton.

Varför går det inte att kommentera på en del inlägg? Varför försvinner inlägg som finns på bloggkoll så att de inte alls finns när man vill läsa hela? Varför har jag ingen lust alls till mer städning?

Så kan man väl säga även om det egentligen bara hörs några skator som verkar vara osams. Maken sover, jag anatr att han gruvar sig lite för att vakna och ta itu med dagens projekt som han i går sa var att röja plats för hustru. Ibland känns hela det här flytta ihopandet som något som kommer att göra mig helt och hållet utmattad. Tänk att det finns så mycket saker i världen, och att maken och jag är lyckliga (hm) ägare till så många av dem.

En gång för länge sedan hade jag ihop det med en biografmaskinist. Ujja, så mycket film jag har sett genom en lite lucka i maskinrummet. En natt smög vi in på biografen och detta kördes igång bara för att maskinisten tyckte det var en häftig film häftigt. 

Ni är så snälla i era kommentarer. Det får mig att fundera lite på det där med att vara stressad, dyster och låg. Jag minns en gång när jag definitivt hade anledning att må dåligt. Jag var inte bara mycket ledsen utan rädd också. Jag behövde få vara sjukskriven en extra vecka. Jag gick till en doktor och berättade vad som hänt och han höll fullständigt med om att det inte var helt rimligt att jag skulle klara av att vara på jobbet också. Allt som allt handlade det bara om två veckor. Sen frågade han om jag kände att jag behövde medicin av något slag, lugnande, antidepp eller sömnmedel. Då kände jag att jag blev häpen. Jag hade liksom aldrig tänkt på det och näe det ville jag inte. Väldigt bestämt kände jag det. Jag sa det också. Jag är nog bara precis så deppig och orolig som man blir när man har det som jag har det. Fastnar det så att jag inte hittar ur deppen och oron då finns det anledning att ta till kemin men än så länge, näe. Historien blir naturligtvis obegriplig eftersom jag inte vill berätta vad det egentligen var som hade hänt men det vill jag inte och det är bra nu.

och sitter hos söte maken och känner mig dyster över alla jag kommer att sakna. Jag vet att det kommer att fixa sig även om det inte blir det samma. Men just i afton känns det dystert.

Jag har fortfarande lite gammal semester kvar. Man borde inte känna efter så noga men det gjorde jag och står inte ut. Ute skiner solen. I morgon går ett gäng. Jag tar några flyttkartonger med mig och drar ner till maken. Nästa fredag ska vi tömma förråden på öl på firman och då ska jag vara med men i morgon. Näe, jag vill inte. Tack snälla mig för att jag sparade semester under åren!