Tanten

Samma fast tvärtom känns det med oro. Det är så lite mening. Skiter sig saker blir det ju lika eländigt vare sig man har oroat sig eller inte. Man slipper inte huvudeländet för att man varit duktig och oroat sig ordentligt. Tänk så enkelt om man kunde leva så också och det inte bara var i teorin man hade koll på sådant.

Idag knatade jag och maken en sväng med min gamla stegmätare men antingen är det väldigt kort bit till Coop eller också registrerar det gamla eländet bara ungefär vartannat steg. Fungerar Korpens stegmätare lika klent kommer jag att sätta fast det i bh-n istället för att få lite fart på manicken i fråga. I allra värsta fall kanske man kan låta den sitta i Frantz halsband ibland när statistiken behöver lite hjälp. 

För utom det känns det som att det är lite för mycket nu. Gubbar och ungar ska vara friska, glada och på benen tycker jag och man borde faktiskt inte behöva sucka dagligen över bristen på framtidsplaner och rationalitet på jobbet men allt det känns för privat och för viktigt för att skriva här om. Den otursförföljda G också. Men till alla det berör - var friska och glada - please! 

Tänk när jag skulle köpa ett spel till Lilleman i julklapp och snorhyveln i spelaffären la huvudet på sned och sa, låååångsamt, pc-spel, det är alltså såna man spelar på dator. Hejomfejom, och tack för den! Näe tanter ska sticka, odla pelargoner, baka bullar, vara handfallna inför teknik, gilla Jill Johnson och Christus Sjögren och vara rädda för pojkar med nitbälten. 

Jag ska överväga allt ovan (sticka är riktigt trevligt) men jag ska vänta tills jag blir vuxen tror jag, fast Christer Sjögren njaäe, jag tror vi hoppar det.

Tack Majros för tipset! 

Denna ekivoka morot fick hon bland annat tugga i sig.

Zappandet ledde mig till en diskussion om hemtjänstmat också. Hu, för att bli beroende av den servicen. Pappaknappen var under hösten inte fullt så mobil som vanligt och han klagdae bittert. Själv behövde jag bara titta i förpackningarna för att inse att så ville man inte ha det. Kalla mig gärna konservativ men nog vill jag att det ska vara mer fläsk än broccoli i en fläskpannkaka. Jag gillar broccoli det är inte det. Jag minns också med fasa en bytta det var meningen att svärfar skulle äta, kyckling, potatis och hollandaisesås. Låter ju helt ok men både potatis och kyckling hade samma grå-beiga färg och såsen såg ut i både färg och konsistens som något som snarast kom ur en rejälare bihåleinflammation. Det kan inte vara vettigt att frakta mat över hela landet speciellt inte mat som är äcklig. Att köra transporter med Ben&Jerry-glass är jag allt för mycket för, samhällsekonomiskt och miljömässigt tveksamt, men det är ju så gott. Är Sverige verkligen ett så mycket fattigare land i dag än på sjuttiotalet när jag minns att klasskompisens farmor hade en hemsamarit som kom hem och handlade med farmorn och sen lagade mat med henne. Jag minns också att det fanns serviceboenden där det fanns plats för lite smårassliga människor. Där kunde man få äta med andra "påplatslagad" mat och med sällskap. Det känns som utvecklingen inte alltid går framåt och som att jag inte särskilt ser fram emot att behöva hemtjänst.

Nu ska jag sticka mer. Snart är jag framme vid ärmarna. 

Det är inte så synd om mig egentligen. Förmiddagen ägnades åt shopping med maken. Vi hann både på garnaffären för kompleterande verktyg till Folkes kofta och så hann vi ner och köpa en (?) tischa till D. En In Flames-tischa som föll ynglingen på läppen både bildligt och bokstavligt (jag kastade in den till honom  där han låg i sängen med en bok och missade sängen men inte läppen...). Jag tror han blev nöjd den åkte då på omedelbart och jag kunde få handla fler sa han. Ibland är det lite extra kul att vara plastmorsa.

Nu har jag den senaste veckan haft lite funderingar kring den där sexsekten i USA. Jag har tittat på bilder på nätet från den alldeles seriösa tidningen Aftonbladet och nu kan jag inte annat än säga: Vad är det för mening? Vad är vitsen med att leva polygamt om alla ändå ska helt och hållet likadana ut? Alla kvinnorna i samma frisyr och med likadana (inte så sexiga) långa, pastellfärgade klänningar. Näe, gott folk, skulle jag dra igång en sexsekt skulle den banne mig vara roligare.

Jag har inte riktigt velat kolla in resultatet lika noga...

Lite besviken är jag allt över frågesporten som var av lära känna varandra slaget. Är verkligen året jag gifte mig det roligaste man kan fråga om mig? Här har man dansat "tävlingsdans" med hockeyproffs, kollat gladporr från maskinistrummet på biograf, blivit utskrattad på tunnelbana i Moskva... Året jag gifte mig... Dessutom så mycket roligt som hände på det bröllopet var väl året det minst skojjiga. Det bästa var väl den övriga romantik som drog igång på allvar (ja förutom att jag faktiskt gifte mig då med maken men det gills inte för det var ju hela meningen med den tillställningen).

I morgon jobbar den övriga romantiken dvs M sin sista dag på firman. Hon verkar inte speciellt ledsen för det.

På torsdag ska det kickoffas det blir alltså tre (3!) kvällar med och på jobbet den här veckan. Känslan av vrånghet och grav otacksamhet sprider sig i mitt inre. Jag vill verkligen inte! Jag tycker det räcker så bra med att jobba inte behöver jag lära känna. Jag känner det som en tonåring jag känner det beskrev det, de som är värda att känna de känner jag redan, de jag inte känner är förmodligen inte värda att lära känna. Jo, jag vet, det är en übervrång inställning. Jag har en hel del roliga och trevliga människor på jobbet som jag inte har något emot att umgås med. Det är det där med aktiviteter och konstlat få i hop allt till en "Tillsammans-havregrynsgröt" jag har så svårt för. Dessutom är det så dags nu att lära känna när vi jobbat tillsammans i ett och ett halvt år. Jag lär väl genomleva även detta. Det vore enklare om jag hade gillat att ha "roligt".

Det är språkresor, festivaler, mopeder och seniorboenden och jag vill bara bli vuxen och få göra som jag vill. När blir man det? Hur kunde man gå omkring och tro att det skulle bli så när man blev vuxen? Förra sommarens semester rann på precis ett sådant här sätt ut i ett enda ingenting medan maken drömmer. Han drömmer om Kuba och Argentina. Han drömmer om tågluffar och grekiska öar och i slutändan blir det en biltur passerandes Ljungby, detta helvete på jorden. Ljungby måste vara ett av de få ställena på jorden där man inte kan bjuda på en tepåse och lite hetvatten en natt klockan tre, för att den som vill köpa te har Euromynt och man har bestämt att man bara tar Euro i sedlar. Jag menar, vad kostar en tepåse?!? och klockan tre på natten till någon som av något skäl behöver vara ute och köra då?!? I Ljungby finns också en annan vägkrog med sur skylt om att bara betalande gäster får använda toaletten och dessutom flugor som proteinutfyllnad i vitkålssalladen som de inte skäms för att kalla en salladsbuffé. Livet efter detta go'vänner är om man missköter sig gravt, är skjortstrykning i Ljungby! I alla fall är det min bild av helvetet men då ska man nog ha agerat som ett riktigt praktarsle en längre tid.

Och jo jag vet, den enda som kan göra något åt mitt liv det är jag. Jag skulle kunna skita i att vänta och bara bestämma något och dra själv dit jag vill. Bara jag inte vore så förtvivlat feg och mesig. 

En fördom vädrad. Nu ska jag gå och bädda en säng. Barnens rum numera gästtillhåll är inte tillfixade efter senaste pensionatsinhoppet.

Visst är de världens sötaste på var sitt vis. Jag saknar både dem och deras människor. Rottentotten hade just varit i städskåpet och stulit en dammtrasa.

Skönt är det dock att jag får sova i morgon även om det betyder att jag jobbar kväll. Skönt är det att bokhyllan är sorterad och rensad. Skönt är det att byrån i hallen är rensad från kuvert och att papperen i de kuverten är där de bör vara. Skönt är det att ha en cykel.

En bra sak är att hunger och badkarsbadlust ibland driver en yngling hem till hans mor. En mysig middag, en mysig stund med Coupling på dvd:n och lite Youtubefniss. Det livar upp. Barn borde bara få flytta hemifrån lite lagom. Jag är stolt och glad att de är vuxna och klara sig bra själva men ibland är det fasligt tomt och trist utan dem. En lustighet med hemifrånflyttade barn är att de är mer positiva till den mat man lagar än vad de var när de bodde hemma och fick njuta av den oftare. När jag av bara farten tog bort hans tallrik suckade han lite, Lilleman och sa va skönt att slippa göra det själv. Han är nog vuxen...Suck!

Förmiddagen har hittills ägnats åt att montera en Benno. Nu finns det lite plats för några fler skivor=nya utgifter. Köp av skivor=måste köpa en ny Benno till=nya utgifter.  

Det har sina poänger med frullefixare!

Som vanligt (i alla fall den hr veckan) bar det av en sväng förbi lasarettet och svärfar. Hans pratglade rumskompis från igår hade gett sig av till regionsjukhuset så nu hade han lite långtråkigt. Vi pratade en stund om hustrun och saknaden efter henne. Åter igen berättade han också om hur bra han mått när han fick hjärtinfarkten för några år sen och hur han egentligen inte riktigt ville tillbaka till livet. Det är nog både långsamt och ensamt att vara änkeman. Egentligen är han lättast att prata med när man har honom på tu man hand även om det ofta blir rätt dystert samtal av det. När fler är på plats blir han mer förvirrad av att försöka hänga med i alla parallella spår som löper och för att visa att han hänger med eller hur jag ska säga tjoar han in ytterligare en lös trådände eller en kommentar till någon unge om att det borde hålla sig hemma mer, stänga av datorn eller så. Konstigt nog verkar han rätt bekväm med lite pauser i samtalet när det bara är han och jag det är han inte när fler är med.

Hemma gjorde jag matexperiment. Pasta och morotssås. Konstigt kanske men inte äckligt tvärtom gott tyckte jag men det var ju jag det.

Maken hade planerat för en middag på lokal men under rådande omständigheter fick det skjutas på framtiden. Vackra rosor fick jag och det är inte det sämsta. 

Anars har här ätits och fikats i omgångar och som den sällskapsmänniska jag är har jag sympatiätit med alla som kommit förbi. Nu mår jag lätt illa.

Nå, som sagt. Surfar, hamnar hos DN och vad ser man där? 

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=758109 

Nog är det litet lustigt och en smula ironiskt att där rättsväsende med polis, åklagare och domstolar går bet, dit skickar vi Försäkringskassan. Det mest gruvliga mc-gäng kan säkert malas ner av en rejäl kassahandläggning. Hjälper inte det får vi ta till Arbetsförmedlingen och a-kassan. 

Hemma igen har jag nästan städat en hylla i skafferiet. Maken har hotat med att städa det och organisera om det som hämnd för mitt städskåpsfejande hos honom. HJÄLP! Tror att det vore bättre om en Humla kom hem och gav en röjning i födelsedagspresent till sin gamla mor.