Tanten

Om jag inte räknar helt galet är det torsdag och då är det bara den här dagen som ska passera och sen blir det fredag. I morgon drar jag ner till maken. Helst ska bilen som sagt vara fylld med kartonger så att en del är på väg. Hur mycket tror ni att jag packat än så länge?

och hittade en kaka... Jag har medvetet inte skrivit så mycket om min arbetsgivare. Nu verkar det stå helt klart att det inte kommer att bli tal om någon officiell avtackning. Att man tagit bort alla minnesgåvor som tidigare varit har vi vetat ett tag. Att inga datorer skulle få köpas av den uppsagda personalen har vi vetat ett tag. En massa annat på den linjen har vi vetat ett tag. På fredag går de första en vecka senare vi och inget hörs från Stockholm. Våra chefer på plats gör så gott de kan men de är ju lika uppsagda de. Jag vet inte jag men jag tycker det hade varit på sin plats om företagsledningen någon gång hade sagt "Tack för den här tiden", "Ni har gjort ett fantastiskt arbete och det är tråkigt att mista er" eller något i den stilen. De flesta har jobbat mer än tio år i firman. Men varje onsdag har vi fått kakor istället så man ska väl inte klaga.

Det är det nu och det var det definitivt när jag vaknade och inte kunde somna om. Jag tror det snurrar för mycket helt enkelt. Hälva styrkan på jobbet går hem på fredag och vi andra stackare har en vecka till att harva på. Det snurrar i min skalle. Allt det där som jag måste fixa innan låspluppen slutar fungera. Tugga papper, avveckla fackklubben, fixa några sista ärenden, se till att jag får ett betyg och sånt. 

Nu har jag röjt ur sonens skrivbord som han inte ville ta med sig när han flyttade. Jag vill inte vara sån men att det var så rymligt. Häpnadsväckande, minst sagt. En flyttkartong och tre kassar med rent skräp. Jobbarkompis B kommer och hämtar i kväll. B blev lagom tills uppsägningen kom med bonusbarn och inflyttad partner som saknar försörjning än så länge. Det här med alla bidrag till invndrare det är rent nys så vitt jag kan bedöma det. Två jobbarkompisar sitter i den sitsen att de är ensamförsörjare till invandrade partners som flitigt går på SFI men inte får en spänn någonstans ifrån. Hoppas skrivbordet funkar för bonusbarnet så länge för läxor och jox tills saker ordnat sig och det finns en slant att handla för för B. Vackert är det inte men som sagt RYMLIGT!

I går kväll zappade jag förbi Kunskapskanalen. Där var ett program som handlade om människor i kris på olika vis. Någon var sjuk och någon skadad och som sagt jag zappade så vad vet jag? I alla fall så sa man något spännande, som jag i och för sig har hävdat länge, men det är spännande att vetenskapen också hänger med. Optimism var en nedärvd egenskap. Om man gör det enkelt för sig var det (om jag förstod det rätt) ungefär femtio/femtio att vara optimist. Här kommer det spännande, sen var det så att barn lär sig att hantera saker utifrån hur deras mamma ser på tillvaron. För maxad optimism skulle man dels ha ärvt det genetiskt men också ha en positiv och optimistisk mamma. 

Jag tror kanske att jag har spekulanter på mina pryttlar. Hittills har jag en spekulant på varje pryl och det räcker ju bara de inte ångrar sig. Jag inser att jag är väldigt mycket för att göra mig av med saker. Jag blir lättare själv av att göra mig av med jox och ändå drar jag hem jox i en aldrig sinande ström. Skumt!

Eller möjligen sent ska syndaren vakna. När de närmsta två veckorna är till ända kommer jag inte att behöva stå och deppa vare sig i Bollnäs eller Östersund och vara dyster över att tågen går. Det innebär att det är bråttom att fixa lägenheten för att inte sinka i onödan och det innebär också att maken har en så okristeligt massa röj framför sig för att stuva in en hustru i sitt hus att nu far jag på jobbet och försöker vila tankarna lite grann.

Jag vaknar före väckarklockan och har redan hunnit ladda om tvättmaskinen. Veckan ska ägnas åt att lägga ner fackklubben och åt att börja packa några flyttkartonger. Jag har räknat ut att om jag nu ska sälja lägenheten måste den se lite kalare ut (fin omskrivning för inte full av kollijox). Jag tror att jag ska tömma lite garderober så att jag lätt kan hysta in saker inför visningar. 

Det tycker jag att jag alltid sitter här och skriver. Förmodligen är det väl på det viset att jag inte lever ett intressantare liv än så. Det mesta är som det för det mesta är. Det är konstigt att det är så och att det känns så. Jag menar om två veckor blir jag utan jobb och flyttar i alla fall delvis. Det är ju inte riktigt så att allt är som vanligt då. 

och sen drar vi norrut över dan. Svärfar ska få lite tilltittning och en bit mat tänkte vi. Egentligen borde jag stanna hemma och ägna mig åt inför flytt röj men det känns motigt det. Det är ganska fantastiskt så mycket saker man har men det är ju å andra sidan ett problem jag delar med större delen av västvärlden.

Uppe i arla ottan är vi maken och jag. Han betalar dumskatten (andra kallar det tips) och jag funderar på att dra med honom ut på jakt efter en vårkappa/jacka av det lite mer stadslika slaget. Min ytterklädsgarderob har en slagsida mot ut med hunden kläder kan man säga och nu har jag ju inte ens en hund. En och annan hiskelig stalljacka finns det också fast det är länge sen jag var i ett stall nu.

Jag tror att jag ska ta och göra det en stund på soffan. Konstigt nog är det tröttande att vara improduktiv hela dagarna. 

Jag har suttit och gruvat en stund för dammsugningen och tittat på firmafestbilder. Med risk för att bli direkt tjatig, herre min dag vad jag kommer att sakna dessa människor. Det skulle man kunna vara ledsen över och det är jag men... Jag har haft tillfälle att jobba med underbara människor. Människor med nära till skratt, människor som kan och vet det mesta om det mesta men sällan varit dryga och detta på en arbetsplats där det varit sällsynt med tjuvnyp och leheter. Tänk så många som går omkring och varit på helt vanliga ställen med gnäll och småelakheter. Där giftigheter är en vanlig del av vardagen. Jag har haft förbaskat tur helt enkelt. Dessutom har vi sörjt ganska väl för att kunna hålla kontakten även om vi sprids för vinden. Vem vet det kanske bli firmafest igen det skulle vara mycket roligare än att träffa klassen jag gick i nian med bara som ett exempel.

Ibland får jag tillfälle att bli förbannad. De saker jag blir som värst förbannad över lämpar sig inte för bloggen och är i allmänhet inget jag kan göra något åt. Varför kan jag inte bara sluta bry mig? En älskad människa är för snäll. Det kan jag heller inte göra så mycket åt.

Så firar vi nationaldag i dag i Republiken!

Nu har jag i alla fall tömt brevkorgarna på jobbet. Jag undrar hur mycket jag kommer att behöva bära ner till papperstuggen och om jag ska fixa mig en sopsäck eller om jag bara ska ta en bit i taget de arbetsdagar som är kvar. Undras vad man ska göra av sina ruggiga blommor. De skulle behöva planteras om men jag vet inte jag om det verkligen är något att släpa först hem och sen till maken. Jag har lite svårt för att slänga det som lever dock...

Inget sortering eller dammsugning. JB kom förbi. Det är en kille som tar en med storm ska jag säga. Alldeles oemotståndlig. Jag hade såna planer och ambitioner för kvällen men när ha nu kom förbi och ville ha mig i säng så inte klarade jag att hålla emot. 

Det känns att jag ägnat mig för lite åt det ett tag. Jösses! Här sitter jag och tårarna rinner ur röda ögon. Morgonens uppklivande vid fem satte liksom spiken i förlitesömnkistan. Nu är det bara dumt att somna inser jag. Jag kanske skulle prova att sortera lite papper eller kanske är det tomglo på tv:n som är vad det får bli.

I morse var det tio grader kallt och nu skiner solen och det droppar lite från taken. Den här tiden på året är den lilla staden vid fjällets fot absolut till sin fördel.

Lillaste Humlan skulle med tåget klockan sex. När hon väckte mig för att få skjuts var jag fullt beredd att betala en taxi till henne hela vägen till Stockholm bara jag kunde få sova en kvart till. Snålheten vann och här sitter jag på jobbet. Det känns helt absurt eftersom motivationen för jobb så här de sista veckorna är alldeles obefintlig. Att i det läget vara på jobbet så här tidigt känns helt flängt men det var ju ingen mening att åka hem emellan. Kanske borde man städa ut sig lite ur sitt arbetsrum idag. Många gamla papper har det blivit under mina snart tretton år på firman.