Glöm gnället
Diskmaskinen plockade ur sig själv idag. Häpen och glad blev jag. Det är lite häftigt det där med ungar. Att plötsligt en dag så är de liksom vuxnare och hjälper en gammal och trött tant. Jag minns när Lilleman kom och mötte och bar matkassar första gången utan att jag sagt något om det. Bara så där, gentlemannamässigt. Det är på gång här också.
Nu har vi bokat resa. Jag har magknip men det är väl heller inget att gnälla om om sanningen ska fram.
En och en halv dag som hemmafru
Jag kan nu konstatera att antingen är det tonåringar som bor här eller också är det färgblinda människor. Samma ojämna kamp som jag länge drev för att få mina egna kids att sortera smutstvätten i ljust, mörkt och ömtåligare, den kampen är det bara att börja om. Att plocka smutsiga strumpor har en ganska begränsad charm.
Det jag borde göra i stället är att skriva och skicka en ansökan. Eller också skriva den stora samtidsromanen.
Att känna sig som en kliché
I morse när jag lullade på som bäst i morgonrocken kom där en karl och ringde på dörren. Han ville byta vattenmätare. Jag kände mig som en dålig porrfilmskliché jag. Fortsättningen på äventyret blev inte fullt så intressant utan han bytte helt enkelt vattenmätare, karln.
Vad gäller makens galna reseplaner vet jag fortfarande inte hur allvarlig han är. Vi far inte i morgon i alla fall. Egentligen är det väl nu man ska åka. Jag menar, tids nog hinner jag vara arbetslös ordentligt om det är det som är meningen.
Nervös
Ibland gör vi varandra så nervösa maken och jag. Maken han blir nervös när jag säger att jag ska slänga saker och maken gör mig nervös när han säger att vi ska åka förbi resebyrån. Man kan inte åka på solsemester i övermorgon om man har sitt pass och sina badbyxor i staden vid fjällets fot.
Vilken himla tur att sista minuten resan han hade span på var borta redan tänkte jag men nu är han i gasen ska jag säga. Lilleman sa en gång om maken att han är en sån som driver skämt för långt. Det sa Lilleman när vi var i Hapsalu och åskan gick. Klart vi ska bada sa maken. Haha, sa vi. Det sa vi länge, ända tills karln faktiskt låg där i böljan grå. Man tror att han skämtar men tjippkillevipp har han drivit igenom en total vansinnighet.
Det visar sig så småningom hur det går med denna vanvettighet.
Hemmafrukarriären inledd
Eller nja, jag hoppas att den inte ska bli allt för långvarig men ett tag är det rätt skönt. Dessutom finns det att göra och bara jag har tagit mig förbi duschen ska jag knåpa ihop lite ansökningar.
Söte maken påstår att jag kan ha en karriär i maffian eller någon typ av beskyddarverksamhet. Jag sa ju bara: Kommer sopbilen i morgon? Han påstår att jag kan få en vardaglig fråga att låta alldeles hotfull och skrämmande. Jag tror det finns fler ställen i världen där man inte gärna slänger saker.
Tre nya karriärvägar öppnar sig. Koppleri, slavhandel eller beskyddarverksamhet. Jag vet inte jag. För mig skulle det vara helt ok med en mer grå tillvaro. Kommunaltjänsteman skulle funka fint.
Så har den här helgen gått
Nu kanske man kan säga att jag på sätt och vis flyttat ner till maken. I alla fall ska vi söndagskvälla tillsammans i kväll. Ovant minst sagt men härligt. Gårdagen ägnades åt en utflykt till svärfar tio mil åt ena hållet och sen kultur i Sundsvall. Kören Mousiké. Får ni någon gång tillfälle att se och höra dem så ta det! Kör, teater och italiensk buffé på en och samma kväll och sen lite goda vänner fram till småtimmarna. Inte så dumt! Maken hittade en dejtingfiskdamm men han fick en nitlott en bild på kronprinssesan och ett "ajjabajja du är upptagen" fick han. Föreställnings tema var kärlek. Homofoberna fick sig en och annan känga och en och annan lite känga slängdes iväg åt andra håll också.
Lite förnyelse i kylskåp och akvarium har dagen idag bjudit på. Vi promenerade ner till stan för att handla och det kändes riktigt vårlikt. I morgon tror jag att jag ska söka några jobb jag hittat att söka och så ska jag städa samma akvarium. Undrar om inte det kan tänkas bli en balanserad måndag trots allt.
Tänkte bara
Jorå jag lever. Dessutom är jag på ett mycket bättre humör. P'åt igen bara men nu ska det visst handlas mat...
Kolla vad jag har fått
Gissa om jag är mallig! Den här har jag fått av Britt-Marie. Eftersom det av någon helt outgrundlig anledning inte vill länka så här är adressen http://alicebm.blogg.se/ . Jag vet inte riktigt vad det är som gäller för vidareskickning men jag har en massa som jag tycker har gjort sig förtjänta. Här i bloggosfären har jag hittat en massa. De första som jag insåg att jag faktiskt tyckte om, som liksom började finnas "på riktigt" och som gjorde mitt liv lite roligare och lättare genom sin inlägg och kommentarer var www.annnne.blogg.se, http://annieverse.wordpress.com/ ja och så Britt-Marie själv då. Jag bestämmer tror jag om det går bra att denna snällingaward går vidare till dessa tre kvinnor för att det finns snällingar på nätet också, nämligen godhjärtade människor i bloggosfären.I dag behöver jag snällingar. Jag är bakis och i går hade jag fått ett mail och är inte ens uttagen till intervju för jobbet jag ville ha. I dag är det faktiskt synd om mig.
Kaffe och TV
Nu är en av mina gamla tv-apparater ivägforslade. Skönt! Jag hoppas att det gamla eländet håller ihop tillräckligt länge till för att det skulle vara värt fraktandet.
Samtidigt var fru J här. Inte så dumt alls. Hon och herr J har varit ute i världen riktigt långt och länge. Själv flöjjer jag runt kortare sträckor men oftare så dt var en del uppdateringar som skulle göras. Det är skönt men den sortens vänner som finns kvar även om har misst att träffas ett tag.
Så var man arbetsbefriad då
Vilket ord. Det kändes mest som om vi lekte kontor och lekte att alla skulle få sluta. Det gick inte riktigt att ta det på allvar. Sen ses vi ju för bartömning i morgon.
Vi kanske bara är ledig över påsk eller så och är tillbaka i selen därefter. Närå, men det är så det känns. Ända in i det sista har jag funderat på om jag borde lägga in om semester för påsk...
Snälling?
I går ringde jag en kompis i en helt anan del av landet och bad att hon skulle prata med och ta emot ett CV från en kollega till mig. Plötsligt där på tåget kom jag på, tyckte jag i alla fall, hur det skulle kunna stämma yrkesmässigt. Jag vet inte om det direkt var snällt som så men... Jag insåg hur som helst att det nog är sant det där att man mår bra av att göra bra saker. Inte ens en übertråkig tågresa tog ner mitt humör. Vad det skulle vara roligt om de fann varandra (strictly business, of course) eller om hon kan hitta något annat för honom. Det kanske är slavhandlare jag skulle blivit för jag tyckte att jag kunde prata rätt bra för varan. Jag skulle önska att det föll sig lika naturligt att prata för mig själv.
Är det någon som sett några lediga slavhandlarjobb? Jag hittar inga på platsbanken i alla fall.
Olika
Jag fick frågan på kommentarerna om hur det känns. Det känns olika. Ibland blir jag alldeles stirrigt och inbillar mig att jag aldrig överhuvudtaget kommer att få ett jobb igen. Ibland blir jag alldeles stirrig och tänker att jag i alla fall inte kommer att få ett jobb med så underbara människor som arbetskamrater igen. Ibland vill jag starta-eget med kollegorna och just nu vill jag ha det jobb vars ansökningstid gick ut i söndags. Där tror jag att jag landat i att det är vad jag vill mest av allt men det är ju inte säkert att de vill det.
När jag tänker på flytten är jag ömsom full av förväntan. Tänk att hinna ta vardagligt småprat med maken på vardagarna, att kunna värma fötterna på hans vader, att kunna få en puss i nacken när man lagar mat. Det finns massor som fyller mig med förväntan i det. Andra dagar ser jag oändliga flytt, städ, röj och renoveringsprojekt. En tillvaro långt från alla de goda vännerna här hemma. Pappaknapp och lillebrors familjen långt borta (vilket i praktiken skulle göra att vi träffades mer ordentligt när vi träffades men ändå). Inga spontanmiddagar med Lilleman.
Jag tror ni fattar ungefär. Det känns olika helt enkelt. Kanske är det landa man behöver efter en sån här vinter. Kanske är det också så att jag kommer att kunna säga efteråt och när jag har distans till det hur det egentligen var. Så är det nog.
En sista gång det här med
Sista gången i alla fall för den här perioden i livet som jag åker till Sundsvall fram och tillbaka i det här ärendet. Jag passade på att prata lite med folk om andra saker också när det blev tid över så nu har jag lämnat över det sista som det känns.
Lite dystert är det väl men just idag känns det väldigt mycket som att jag är på väg. Det är nytt på gång, vad vet jag inte men nytt. Det känns bra. Förmodligen kommer det väl nya dystra dagar men dem tar vi då.
Arbetsbefriad
I morgon klockan 12 inträder min arbetsfria tid. På fredag blir det gemensam lunch och bartömning. Så kan det svänga.
Med uppenbar risk att verka bitter
Så här känner jag inför jobbet idag. Men jag ska bara vara där en stund sen ska jag till Sundsvall på möte. Mycket resa för inte så mycket möte blir det.
Otroligt
I dag är det onsdag. Formellt har vi arbetsplikt till den sista. Än har vi inte fått reda på om vi måste vara på jobbet de sista två dagarna.
Jag gick in och kollade jobbmailen och inser att där finns ingen besked om huruvida det man skulle göra i går eftermiddag, som skulle innebära att vi blev utan arbetsuppgifter är gjort eller inte.
Det värsta är att jag är inte förvånad.
I det här huset slänger vi inte saker
Så sa min lillebror när pappas K hade flyttat in och försökte bringa lite reda i vårt förråd. Jag tycker att jag slänger och slänger jag men det dyker upp nya grejjer hela tiden. I morse när jag skulle ta en kasse med tidningar och gamla papper till pappersinsamlingen gick botten ur. Supersuck!
Kanske skulle man helt enkelt låta föreningsarkiven och kungliga biblioteket sköta det där med samlandet?
Har jag sagt det förut?
Det finns så fantastiska människor här i världen. Idag har jag skickat ett paket till en av dem. En man som hade ett konsultuppdrag på jobbet och sen dess peppat och stöttat. I dag har jag skickat tillbaka en sak han lånade ut till oss bara så där, som Emil ungefär, "det gjorde han av sitt hjärtas godhet". Ibland när man känner sig omgiven av elaka klåpare och dumskallar kan det vara bra att ta fram sin snällingsamling och titta igenom. Där kan man hitta en hel del kloka och godhjärtade människor om man bara har börjat samla. En snällingsamling tar dessutom varken plats eller samlar damm. Det är den bästa samling man kan ha!
Solen skiner
köp gardiner, månen ler - köp fler! Näe, det tror jag får vara. Jag ska se om mitt stackars skafferi och kylskåp kan hitta något att bjuda på till frukost och sen iväg på jobbet.
Mitt i jobbedrövelsen kan vi inte låta bli att tycka värre synd om kollegorna i Stockholm. De drog en lättnadens suck (jo den hördes ända till oss, försök inte låtsas som annat) när vi skulle läggas ner men de har sannerligen ingen trygg framtid för sig. Nu är de sålda men allt vad det innebär. Ja, jag säger då det. Hela den här historien innehåller så många oväntade vändningar att man blir alldeles matt av att bara sätta sig och fundera på det. Och då ska man leva mitt uppe i det i månad efter månad. Men på fredag är det slut med det.
Om inget oförutsett inträffar som ett jobb eller så ska den första lediga veckan ägnas åt att landa tror jag. Oklart hur och förmodligen borde jag var här en del för att rådda lägenhet men jag ska sannerligen ge en massa utrymme för praliner och sovmorgnar.
Tanten gör otäcka saker
Tanten tar fram spöken ur en garderob. Kanske kommer jag nu till ett avslut av mina gamla högskolestudier. Det har inte känts så aktuellt att titta på det under alla åren på firman. Men nu ska jag se vad man kan göra av sitt kollijox. Tänk vad man kan skjuta upp saker så länge det funkar ändå. Det är som med tröjor som är färdigstickade ända till sista ärmkullen.
Ompyssel
I går grät jag en skvätt igen. Jag har lite dålig skvalpmån det är allmänt känt i bekantskapskretsen. I går grät jag en skvätt när söte maken kom, stoppade om mig och hade hämtat dricka åt mig. Han kände på min panna också och sa att jag nog hade feber. Jag är inte så van att bli ompysslad jag. Jag brukar passa på att bli sjuk när jag är ensam hemma hos mig och då får jag lägga min egna svala hand på pannan och säga till mig själv att det är synd om mig. Det går det också men det är skönt när någon annan gör det.
För övrigt vill jag ha ett kliva-in-i-skafferi. Det hade jag glömt att jag ville ha. Med massor av plats för syltkastruller och mjölförråd. Och så ska där finnas hårt tunnbröd i ett aldrig sinande förråd.
Jomen,
Nu är jag hemma igen och nu mår jag ganska ok. Jag har till och med varit en sväng på jobbet men mer var det inte. Det får lösas med lite skräp komptimmar. Under resten av veckan ska jag försöka ta mig samman och städa bort allt privat från jobbet som nu är ett fasansfullt ödsligt ställe.
Majros och jag har varit och tittat på kläder. Majros ska vara brudens mor på bröllop. Det är inte helt lätt att hitta den oufiten till en kräsen Majros.
Magmisär
Skum magmisär har drabbat mig. Jag mår gravt illa och så mår jag gravt illa också. Ska sova här och starta mot jobbet härifrån i svinottan och komma lite försent. Känns lite osäkert att köra när man mår pyton.
Nå en vacker vårlig blogg har jag fått såg jag. Tack Rickard! Favvomågen!
Saker som jag inte förstår
Varför går det inte att kommentera på en del inlägg? Varför försvinner inlägg som finns på bloggkoll så att de inte alls finns när man vill läsa hela? Varför har jag ingen lust alls till mer städning?
Jag har faktiskt sanerat efter en katt som råka vara instängd i ett rum med en säng i lite för länge. Jag tycker att det kan räcka med duktighet för idag.
Solsken och fågelsång
Så kan man väl säga även om det egentligen bara hörs några skator som verkar vara osams. Maken sover, jag anatr att han gruvar sig lite för att vakna och ta itu med dagens projekt som han i går sa var att röja plats för hustru. Ibland känns hela det här flytta ihopandet som något som kommer att göra mig helt och hållet utmattad. Tänk att det finns så mycket saker i världen, och att maken och jag är lyckliga (hm) ägare till så många av dem.
Ljuva minnen
En gång för länge sedan hade jag ihop det med en biografmaskinist. Ujja, så mycket film jag har sett genom en lite lucka i maskinrummet. En natt smög vi in på biografen och detta kördes igång bara för att maskinisten tyckte det var en häftig film häftigt.
Gulliga människor!
Ni är så snälla i era kommentarer. Det får mig att fundera lite på det där med att vara stressad, dyster och låg. Jag minns en gång när jag definitivt hade anledning att må dåligt. Jag var inte bara mycket ledsen utan rädd också. Jag behövde få vara sjukskriven en extra vecka. Jag gick till en doktor och berättade vad som hänt och han höll fullständigt med om att det inte var helt rimligt att jag skulle klara av att vara på jobbet också. Allt som allt handlade det bara om två veckor. Sen frågade han om jag kände att jag behövde medicin av något slag, lugnande, antidepp eller sömnmedel. Då kände jag att jag blev häpen. Jag hade liksom aldrig tänkt på det och näe det ville jag inte. Väldigt bestämt kände jag det. Jag sa det också. Jag är nog bara precis så deppig och orolig som man blir när man har det som jag har det. Fastnar det så att jag inte hittar ur deppen och oron då finns det anledning att ta till kemin men än så länge, näe. Historien blir naturligtvis obegriplig eftersom jag inte vill berätta vad det egentligen var som hade hänt men det vill jag inte och det är bra nu.
Så är det nog nu också. Jag är normaldeppig. Jag är nog normalnervös inför framtiden. Ibland önskar jag bara att man kunde få ta en snabbvända genom eländet. Jag menar när man nu känner igen en livskris när man ser den, när man vet vilka stadier en livskris har. När man dessutom känner sig själv så väl att man kan redogöra för ganska exakt hur det kommer att pendla upp och ner. Har man då inte gjort sin läxa och borde kunna få slippa att vara så här?
Era kommentarer värmer. Det gör att jag tror att jag har rätt i att människor för det mesta vill väl och att det finns en massa snällingar till min samling. En annan sak som värmer är alla jobbarkompisarna. Både IRL på jobbet, fast bara en vecka till, men också på vårt "häng" på nätet. Det var en bra idé att börja hänga tillsammans för att kunna hålla kontakten. Alla är inte med och hänger men alla vet i alla fall var de kan hitta ett gäng gamla jobbarkompisar om saknaden blir svår.
Så rymde jag igen
och sitter hos söte maken och känner mig dyster över alla jag kommer att sakna. Jag vet att det kommer att fixa sig även om det inte blir det samma. Men just i afton känns det dystert.
Tack snälla någon
Jag har fortfarande lite gammal semester kvar. Man borde inte känna efter så noga men det gjorde jag och står inte ut. Ute skiner solen. I morgon går ett gäng. Jag tar några flyttkartonger med mig och drar ner till maken. Nästa fredag ska vi tömma förråden på öl på firman och då ska jag vara med men i morgon. Näe, jag vill inte. Tack snälla mig för att jag sparade semester under åren!
Så var det morgon igen
Om jag inte räknar helt galet är det torsdag och då är det bara den här dagen som ska passera och sen blir det fredag. I morgon drar jag ner till maken. Helst ska bilen som sagt vara fylld med kartonger så att en del är på väg. Hur mycket tror ni att jag packat än så länge?
Blötögd som jag är, det glömde jag att berätta i går hann jag gråta två skvättar på jobbet under gårdagen. Sista facklklubbsmötet gick bra, klubbkassa skänktes till en stiftelse som handlar roligheter till barnavdelningen på sjukhuset. Ja, vi pratar alltså inga svindlande summor men i alla fall. Närå, jag fick betyget på mailen, än fattas det en färgskrivare för att det ska komma undertecknat och klart. Jag skulle anställa mig efter att ha läst det. Plättlätt, tanten verkar vara en kompetent och dessutom trevlig människa. Sen tog jag och min blötögdaste kollega och gick igenom alla romanser som varit under våra år på firman. När vi nådde till älsklingskollegorna som plötsligt såg varandra och blev kära, ja, då grät vi en skvätt.
Nu, tvagning och avgång. Mot firman!
Du sökte respekt
och hittade en kaka... Jag har medvetet inte skrivit så mycket om min arbetsgivare. Nu verkar det stå helt klart att det inte kommer att bli tal om någon officiell avtackning. Att man tagit bort alla minnesgåvor som tidigare varit har vi vetat ett tag. Att inga datorer skulle få köpas av den uppsagda personalen har vi vetat ett tag. En massa annat på den linjen har vi vetat ett tag. På fredag går de första en vecka senare vi och inget hörs från Stockholm. Våra chefer på plats gör så gott de kan men de är ju lika uppsagda de. Jag vet inte jag men jag tycker det hade varit på sin plats om företagsledningen någon gång hade sagt "Tack för den här tiden", "Ni har gjort ett fantastiskt arbete och det är tråkigt att mista er" eller något i den stilen. De flesta har jobbat mer än tio år i firman. Men varje onsdag har vi fått kakor istället så man ska väl inte klaga.
Svinotta
Det är det nu och det var det definitivt när jag vaknade och inte kunde somna om. Jag tror det snurrar för mycket helt enkelt. Hälva styrkan på jobbet går hem på fredag och vi andra stackare har en vecka till att harva på. Det snurrar i min skalle. Allt det där som jag måste fixa innan låspluppen slutar fungera. Tugga papper, avveckla fackklubben, fixa några sista ärenden, se till att jag får ett betyg och sånt.
Sen är det fullt upp med saker här som behöver fixas för att det ska kännas som möjligt att släppa in lägenhetsspekulanter. Skrivbordet gav sig i väg i går kväll. Till helgen ska jag ta med så många kartonger min lilla bil kan frakta så att det blir lite tomma ytor här. Vilket kommer att innebära att det blir ännu mindre tomma ytor hos maken. Äntligen sitter i alla fall kökstapeten uppe inte bara med hjälp av frysen.
Det går mot vår. Allt känns bråttom. Allt känns dessutom som om det sitter ihop i en lång kedja. Jag måste göra en sak men först måste något annat vara klart. Jag rasslar runt med min kedja och inser att det är någon j-vel som svetsat i hop den så det finns ingen vettig början.
Sånt tror jag det är som driver mig vaken i svinottan.
För övrigt tror jag att mitt designerteam håller på och fixar en mer vårlig bloggdesign. Det känns som om man inte ens här vid fjällets fot undkommer att det är vår nu. Bara tanten drullar runt "I Vinterskrud".
Anne gav mig en award förresten. Jag är mallig men kan inte länka från den här datorn. Ska försöka fixa det sen men så här ser den ut:
Håjaja
Nu har jag röjt ur sonens skrivbord som han inte ville ta med sig när han flyttade. Jag vill inte vara sån men att det var så rymligt. Häpnadsväckande, minst sagt. En flyttkartong och tre kassar med rent skräp. Jobbarkompis B kommer och hämtar i kväll. B blev lagom tills uppsägningen kom med bonusbarn och inflyttad partner som saknar försörjning än så länge. Det här med alla bidrag till invndrare det är rent nys så vitt jag kan bedöma det. Två jobbarkompisar sitter i den sitsen att de är ensamförsörjare till invandrade partners som flitigt går på SFI men inte får en spänn någonstans ifrån. Hoppas skrivbordet funkar för bonusbarnet så länge för läxor och jox tills saker ordnat sig och det finns en slant att handla för för B. Vackert är det inte men som sagt RYMLIGT!
Titta TV
I går kväll zappade jag förbi Kunskapskanalen. Där var ett program som handlade om människor i kris på olika vis. Någon var sjuk och någon skadad och som sagt jag zappade så vad vet jag? I alla fall så sa man något spännande, som jag i och för sig har hävdat länge, men det är spännande att vetenskapen också hänger med. Optimism var en nedärvd egenskap. Om man gör det enkelt för sig var det (om jag förstod det rätt) ungefär femtio/femtio att vara optimist. Här kommer det spännande, sen var det så att barn lär sig att hantera saker utifrån hur deras mamma ser på tillvaron. För maxad optimism skulle man dels ha ärvt det genetiskt men också ha en positiv och optimistisk mamma.
Vad skulle det då vara bra till? Jo, man hanterade t ex sjukdomsförlopp så mycket bättre som optimist. Varför såg jag inte det förbaskade programmet från början och varför somnade jag till så att jag bara har fragmentet?
Det är mycket man ska fixa som mamma, håjaja, nå, skönt att det ändå får räknas som försent för mina kids.
Yes!
Jag tror kanske att jag har spekulanter på mina pryttlar. Hittills har jag en spekulant på varje pryl och det räcker ju bara de inte ångrar sig. Jag inser att jag är väldigt mycket för att göra mig av med saker. Jag blir lättare själv av att göra mig av med jox och ändå drar jag hem jox i en aldrig sinande ström. Skumt!
Insikt
Eller möjligen sent ska syndaren vakna. När de närmsta två veckorna är till ända kommer jag inte att behöva stå och deppa vare sig i Bollnäs eller Östersund och vara dyster över att tågen går. Det innebär att det är bråttom att fixa lägenheten för att inte sinka i onödan och det innebär också att maken har en så okristeligt massa röj framför sig för att stuva in en hustru i sitt hus att nu far jag på jobbet och försöker vila tankarna lite grann.
Måndag morgon
Jag vaknar före väckarklockan och har redan hunnit ladda om tvättmaskinen. Veckan ska ägnas åt att lägga ner fackklubben och åt att börja packa några flyttkartonger. Jag har räknat ut att om jag nu ska sälja lägenheten måste den se lite kalare ut (fin omskrivning för inte full av kollijox). Jag tror att jag ska tömma lite garderober så att jag lätt kan hysta in saker inför visningar.
Eftersom Lilleman inte visat ens ett svagt intresse för vare sig sitt skrivbord eller sin gamla säng ska folket på firma få ett erbjudande om att få dessa pjäser mot avhämtning. Hoppas att det lockar någon annars antar jag att det får bli hednamissionens loppis. Jag har lite svårt att ta betalt för vare sig den ena eller den andra. Sen funderar jag en del på hur det kan komma sig att jag har inte mindre än tre (3) tjocktvapparater. två är visserligen små men ändå. Jag vet inte om jag vill ta med mig en enda en. Maken har ett antal han med. Min morfar var på sin tid motståndare till att skaffa tv som tog in även tvåan. Han sa så klokt att man kan ändå bara titta på en kanal i taget. I ännu högre grad gäller det tvapparater...
Hela projektet känns nästan övermäktigt. När det gäller det kommande boendet velar vi värre än någonsin. Jag vill ha en liten spåkula och veta vad jag borde vilja för att det ska bli så bra som möjligt. Just nu vet jag ingenting, inte ens vad jag vill själv. Jo, en sak vet jag. Jag vill ha det där jobbet jag sökte och helst skulle jag vilja tillträda det efter ett långt sommarlov och då ha ett fräscht och luftigt boende utan prylar staplade på varandra.
Håglös söndags kväll
Det tycker jag att jag alltid sitter här och skriver. Förmodligen är det väl på det viset att jag inte lever ett intressantare liv än så. Det mesta är som det för det mesta är. Det är konstigt att det är så och att det känns så. Jag menar om två veckor blir jag utan jobb och flyttar i alla fall delvis. Det är ju inte riktigt så att allt är som vanligt då.
Världens bästaste måg fyller år idag förresten! GRATTIS till honom!
Mot duschen
och sen drar vi norrut över dan. Svärfar ska få lite tilltittning och en bit mat tänkte vi. Egentligen borde jag stanna hemma och ägna mig åt inför flytt röj men det känns motigt det. Det är ganska fantastiskt så mycket saker man har men det är ju å andra sidan ett problem jag delar med större delen av västvärlden.
Dumskatt, shopping och hästar
Uppe i arla ottan är vi maken och jag. Han betalar dumskatten (andra kallar det tips) och jag funderar på att dra med honom ut på jakt efter en vårkappa/jacka av det lite mer stadslika slaget. Min ytterklädsgarderob har en slagsida mot ut med hunden kläder kan man säga och nu har jag ju inte ens en hund. En och annan hiskelig stalljacka finns det också fast det är länge sen jag var i ett stall nu.
Jag övertalar mig själv att en vårjacka behövs genom att berätta för mig att jag måste se proper ut om jag ska söka jobb. Det gäller att kunna sälja in sig har jag hört. Så länge jag ägnar mig åt att sälja shoppingidéer till mig själv är jag himla duktig. Bara jag kommer på hur man använder samma knep och lyckas lika bra med potentiella arbetsgivare kommer det här att fixa sig fin-fint.
Jobbet jag sökte i veckan har inte ansökningstiden gått ut på än. Det gör den inte förrän den 22:a. Lite stressande är det att bara sitta och vänta men annat kan man knappast göra. Jag menar har man fått två bekräftelsemail verkar det en smula fånigt att ringa och kolla om det kommit fram. Kommer jag på en begåvad fråga som jag inte redan ställt när jag ringde innan jag skickade in kommer saken i ett annat läge.
Till hösten tror jag i alla fall att jag ska återuppta ridsporten i alla fall. Det har fått ligga ner eftersom jag har farit och flaxat runt i landet så dant. Jag saknar verkligen mina ridlektioner. Nu när det gått ett tag saknar jag till och med novemberhelgmorgnarna när vi for till stallet Humlan och jag för att släppa ut hästar vid sjublecket. Halt, mörkt och kallt och så lite mockning på det. Men saknar det gör jag. Jag saknar när Humlan hade sin häst och vi lånade en extra och drog till skogs. Slö skritt i skogen och härliga galopper. Den hästen gnuggade manen på en också, go som bara den och söt som en smällkaramell. Sen saknar jag en konstig sak till från hästeriet. Det rogivande tuggandet. Hästar som äter, det ljudet lugnar mig bättre än all världens valsång och panflöjter.
Tupplura lite?
Jag tror att jag ska ta och göra det en stund på soffan. Konstigt nog är det tröttande att vara improduktiv hela dagarna.
Fast jag är ju rätt glad också
Jag har suttit och gruvat en stund för dammsugningen och tittat på firmafestbilder. Med risk för att bli direkt tjatig, herre min dag vad jag kommer att sakna dessa människor. Det skulle man kunna vara ledsen över och det är jag men... Jag har haft tillfälle att jobba med underbara människor. Människor med nära till skratt, människor som kan och vet det mesta om det mesta men sällan varit dryga och detta på en arbetsplats där det varit sällsynt med tjuvnyp och leheter. Tänk så många som går omkring och varit på helt vanliga ställen med gnäll och småelakheter. Där giftigheter är en vanlig del av vardagen. Jag har haft förbaskat tur helt enkelt. Dessutom har vi sörjt ganska väl för att kunna hålla kontakten även om vi sprids för vinden. Vem vet det kanske bli firmafest igen det skulle vara mycket roligare än att träffa klassen jag gick i nian med bara som ett exempel.
Nu snabeldrake mot köket!
Arg
Ibland får jag tillfälle att bli förbannad. De saker jag blir som värst förbannad över lämpar sig inte för bloggen och är i allmänhet inget jag kan göra något åt. Varför kan jag inte bara sluta bry mig? En älskad människa är för snäll. Det kan jag heller inte göra så mycket åt.
Jag har i alla fall shoppat lite på konkursutförsäljning på lunchen. En partytopp till. Tur att det dräller av femtioårskalas i år så man har nåt att skylla på.
Dessutom
Så firar vi nationaldag i dag i Republiken!
Det tar sig
Nu har jag i alla fall tömt brevkorgarna på jobbet. Jag undrar hur mycket jag kommer att behöva bära ner till papperstuggen och om jag ska fixa mig en sopsäck eller om jag bara ska ta en bit i taget de arbetsdagar som är kvar. Undras vad man ska göra av sina ruggiga blommor. De skulle behöva planteras om men jag vet inte jag om det verkligen är något att släpa först hem och sen till maken. Jag har lite svårt för att slänga det som lever dock...
Det blev en dejt i går
Inget sortering eller dammsugning. JB kom förbi. Det är en kille som tar en med storm ska jag säga. Alldeles oemotståndlig. Jag hade såna planer och ambitioner för kvällen men när ha nu kom förbi och ville ha mig i säng så inte klarade jag att hålla emot.
Idag känns det faktiskt som mindre gnissel i ögonlocken. Det kanske är JB:s förtjänst.
John Blund det är killen hela natten!
Sova är också en hobby
Det känns att jag ägnat mig för lite åt det ett tag. Jösses! Här sitter jag och tårarna rinner ur röda ögon. Morgonens uppklivande vid fem satte liksom spiken i förlitesömnkistan. Nu är det bara dumt att somna inser jag. Jag kanske skulle prova att sortera lite papper eller kanske är det tomglo på tv:n som är vad det får bli.
Vår?
I morse var det tio grader kallt och nu skiner solen och det droppar lite från taken. Den här tiden på året är den lilla staden vid fjällets fot absolut till sin fördel.
Morgonstund
Lillaste Humlan skulle med tåget klockan sex. När hon väckte mig för att få skjuts var jag fullt beredd att betala en taxi till henne hela vägen till Stockholm bara jag kunde få sova en kvart till. Snålheten vann och här sitter jag på jobbet. Det känns helt absurt eftersom motivationen för jobb så här de sista veckorna är alldeles obefintlig. Att i det läget vara på jobbet så här tidigt känns helt flängt men det var ju ingen mening att åka hem emellan. Kanske borde man städa ut sig lite ur sitt arbetsrum idag. Många gamla papper har det blivit under mina snart tretton år på firman.
För resten kan jag meddela att jag varit duktig idag
Jag har gjort en sån massa jobbsökningsrelaterad nytta att jag är alldeles häpen över hur energisk jag har varit. Får jag inte jobbet så är det för att de hellre vill ha någon annan men inte för att jag inte har försökt.
Man blir lite trött av att vara duktig.
Vad blir det för mat?
Så sa hon min lilla Humla till sin morbror. Han visste inte att hon var i stan så han blev lite överraskad minst sagt men tjipp, tjillevipp hade bjudit in oss på middag. Det började med att hon och jag bjöd in oss men sen inkluderade vi Lilleman med flickvän också. Flickvännen så färsk att hon bara träffat oss som hastigast och morbrorn med familj aldrig. Vi hade hyfs nog att ta med oss käk när vi nu trängde oss på.
Humlan skulle hänga med kompis T senare på kvällen. En kul kille med frisk aptit som kom för att hämta henne. Han slank in på lite surr och en tallrik mat han med. Undrar om vi inte har ägnat oss åt falsk marknadsföring för så spontana som i afton är vi allt för sällan. Man minns ju hur det var när man skulle möta svärsläkten hoppas vi inte skrämde vettet ur henne. Trevligt var det. Så trevligt att lille brorsonen grät en skvätt när vi skulle gå.
Vad nyttar det till?
Här sitter man med full pott på Expressens husmorstest men inte har jag lust att plocka och städa för det.
En sväng på Trygghetsrådet med CV och säljbrev som det heter nu för tiden. För skrev man ett personligt brev och en meritförteckning. Det gick väl bra. Min handläggare höll med om att jag i alla fall borde komma på en intervju på det där jobbet jag så gärna vill ha. Jajja, då ska man bara övertyga den som anställer också.
Tjuvtittat på tåg
I dag var där inte så mycket att tjuvlyssna på så då satt jag och gissade vad mina medpassagerare var för ena egentligen. Kvinnan i stålgrått hår, med glasögon, prydlig men "casual" som lyckades med att läsa Grönköpings Veckoblad hela vägen från Bollnäs till Östersund såg ut att vara lärare. Hon såg lidande ut, tror jag det, samma numer av Grönköping i tre timmar, jag har heller inte så Grönköpingsk humor för all del men jag undviker den och så slipper jag sura ihop över det.
Äntligen har jag på tal om läsande hittat en människa utanför min familj som läst och gråtit över mina favoritböcker som tonåring. Makens granne, hon i paret som kom förbi på mat och whisky. Jag kan fortfarande inte tänka på sista meningen i sista boken utan att tårarna bränner. Det var mina mammas älsklingsböcker och redan när jag fick dem var de hårt slitna. Dottern lurades in på dem genom ett fulknep av mig. Jag sa helt enkelt: De här böckerna tycker jag att du ska läsa när du blivit lite äldre, du är för ung för dem nu. Ungen försvann och var borta från världen ett långt tag. Så småningom kom hon ut från sitt rum påtagligt mörtögd även hon. Vad är nu detta för böcker? Evi Bögenaes böcker om Kitt, en barndoms och ungdomskildring med ett Oslo under andra världskriget som huvudsaklig miljö.
I vår familj gråter vi gärna och mycket. Skildringen av när de tror att Båtsman rivit får och därför ska skjutas i Vi på Saltkråkan har gjort tt jag bara behöver säga Båtsman till min bror så blir han blank i blicken. Slutklämmen i Kittböckerna för mig och min dotter att snörvla. Överhuvudtaget tror jag att vi är ett släkte med genetiskt bristande skvimpmån. Det rinner över så plättlätt. Fast så länge även skratten ligger nära till hands och nu när man slutat skämmas över sin lättrördhet gör det ju faktiskt inte så mycket. Annat än kanske när jag sitter på tåget och spelar sorglig musik för mig och tårarna stiger helt ohämmat. Folk tittar konstigt på en då.
Piggare dagar har man genomlevt
I går var makens grannar över på middag ett antal pilsner och en flaska whisky senare var klockan två. När blev jag för gammal för den typen av socialt liv?
Tanten var på bio
Tanten känner sig som en värre tant än någonsin. Jag blir helt galen på gungande bänkrader och ungdomspersoner som samtal under filmen. Jag blir helt galen på biomörkret som lyses upp av sms:ande mobiltelefoner. Jag blir helt enkelt galen. Varför kan folk inte titta på film om de ändå tittar på film?
Vad såg jag då? "Män som hatar kvinnor" och jo den var väl ok för att vara en svensk kriminalhistoria men svenska kriminalhistorier är ju inget för den här tanten. Ungdomspersonerna gjorde mig dessutom så irriterad att jag missade chansen att småhångla lite med maken. Dystert!
Husmor
Är det bra eller dåligt om man tar ett husmorstest på Expressens hemsida? Är det bra eller dåligt om man får full pott?
Vad jag inte förväntade mig då
I en grå forntid, när Berlinmuren fortfarande stod kvar, åkte jag och exmaken till Tjeckoslovakien i en gammal folkvagnsbuss. Vi hamnade med denna på en hel massa ställen på tjeckisk landsbygd där man insåg att västturister inte var så vanligt förekommande. I en by där vi stannade för att äta satt tre trötta herrar inne på restaurangen och utanför sågs ett litet gäng grabbar. När vi parkerat försvann grabbarna som ett skott och sen fylldes haket av folk. Alla i byn blev akut öltörstiga och hungriga. Det kan ju inte ha varit som de var nyfikna tänker jag.
Jag lägger in en bild som jag snott härifrån och hoppas att de förlåter att jag knyckt eftersom det är för att ni ska förstå att det är en resa värd att göras. Annars får de väl säga till. Macocha heter grottområdet om jag förstått saken rätt. Det var som sagt i en grå forntid.
Nå, vi kom också till ett område med väldigt vackra grottor. Där mitt ute i ingenstans bland tjecker, tyskar och en och annan turist från övriga öststater deltog vi i guidade visningar. Helt fantastiska stalagtit- och stalagmitformationer. Vackert som bara den. Visningarna ägde rum på vissa bestämda klockslag. Vi insåg plötsligt att vi höll på att missa en som inte skulle gå igen förrän dagen därpå en eftermiddag. Hasta och brådska! Ångandes och flåsandes ställer vi oss längst bak i gruppen. Vi knatar runt och guiden tänder och släcker belysningen eftersom gruppen rör sig framåt i grottan. Man ser alltså inte sin grupp så jättebra och ganska andäktigt tyst är den också. Så kommer vi till en droppstensformation som ser ut som en önskebrunn direkt från en saga. I vattnet där ligger en del mynt. En och annan har önskat sig ett och annat.
Då hör vi från en liten blond ca fem år gammal tös:
Jeg ønsker meg et trekkspill!
Jag hoppas att hon fick ett!
Jag lägger in en bild som jag snott härifrån och hoppas att de förlåter att jag knyckt eftersom det är för att ni ska förstå att det är en resa värd att göras. Annars får de väl säga till. Macocha heter grottområdet om jag förstått saken rätt. Det var som sagt i en grå forntid.
Velpotta!
Jag tror att jag vet vad det är som gör att jag känner mig så stressad nu. Det är helt enkelt min velighet. Ni som hängt här vet ju om våra funderingar kring starta bolag å andra sidan finns det andra saker jag också vill göra. Det är det här med att bestämma vad man vill. I en gammal Hoola-låt (tror jag i alla fall) finns en textrad "hoppet föds i handling" och det stämmer med mig. Jag vill gärna göra och känna att jag kan påverka. Därför blir det här spretandet i vilja så jobbigt. Det går ju inte att agera ordentligt åt två helt olika håll samtidigt hur länge som helst. Det börjar dra ihop sig och bli dags att välja. Innan månaden är slut måste jag ha bestämt mig. Kollegorna måste veta att jag satsar om jag ska satsa då funkar det inte att söka andra jobb och kanske försvinna. Jag vill kunna bestämma själv över mig men samtidigt stressar det mig och jag önskar att någon annan bara sa nu gör vi så här. Jag är kort sagt en velpotta.
Ja, alltså
Nu ska jag sätta mig och försöka skriva ansökan på jobbet. Det är ju den jobbiga detaljen att det gäller att övertyga fler än mig, maken och jobbarkompis B om att det där jobbet är för mig.
Nu är det mycket som blev läbbigt
Jag har beställt tid för klippning. Eller egentligen var det väl ett gulligt bonusbarn som fixade det. Men jag har inte varit hos en annan frisör på många år. Min vet precis och han är dessutom världens sötaste. Nu är det ju det att jag inte kommer att kunna åka några trettiofem mil för att klippa mig och jag har levt i en viss tveksamhet om hur fort det ska kunna gå att flytta så jag har inte kunnat boka tid och hos min frisör är det inte en vecka i väntetid utan mer typ en par tre månader... Ofattbart, men han är så bäst! Det är det tydligen fler som tycker. Fattar ni hur läskigt det blir?
Sen har jag hittat ett jobb som jag faktiskt vill ha. Det är också läbbigt. Här gäller att fila CV och brev och dessutom ringa lite folk. Hjälp!!!
Håjaja och hus också
Vi tittar som sagt på hus maken och jag. Jag inser mer och mer att vi egentligen inte tycker lika om just någonting. Där jag ser ett helt underbart mörkgrönt badrumskakel ser han bara mörkt och murrigt. I just det fallet måste jag säga att en medelålders kvinna kan vilja ha sitt badrum lite mörkt och murrigt. Där jag bor nu kom det en kusin med pojkvän förbi en gång och hälsade på. Han var elektriker, eller det är han säkert fortfarande det är pojkvänsstatusen som är förändrad, han hittade en badrumsarmatur han som tidigare lägenhetsägare köpt men inte monterat. Rapp och händig karl som han var/är? drog han lite kabel och monterade den. Tanten blev i ett svep tio år äldre. Ljus i badrum ska man vara försiktig med. Det kan vara bra med ljus för ögonbrynsnoppning och makeupläggning men det kan vara vilsamt att få känna sig vacker också ibland.
Jomen, det var ju hustittande det skulle handla om. Vi tittar alltså på alla möjliga hus. Från fallfärdiga villor till 70-tals soutterräng. Man känner sig lite mystisk när man kör runt i mörker och spanar in adresser för att känna efter om det känns som adressen är lämplig. Det känns som att det här är en så pass liten stad att man vill kunna slippa en del bilkörning genom att bo centralt. Säga vad man vill om Söderhamn men tunnelbanan går inte så ofta här...
Det som känns viktigast för mig är nog att huset är "ärligt" Jag gillar spröjsade fönster och bröstpanel i pärlspont men bara i hus som har den åldern inne. Jag avskyr 70-tals allmoge lika intensivt som jag avskyr kontinentalhöjd på köksskåp. Sekelskiftesromantik passar i sekelskiftesvillor. På samma sätt kan jag gå igång på slitna 60-talskåkar där ingen mäktat renovera bort stilen. Vi ha till och med span på en fd restaurang. Skulle inte tro att det blir något av med det men det skulle lösa en del problem inför en kommande femtioårsdag och tänk så originellt att få ha en alldeles egen pissränna på en av de fyra(?) toaletterna. Så är det med det. I går tittade vi på en massa badrum på hemnet. Vi kan konstatera att vi inte tyckte lika om ett enda. Jag ska dock passa mig för att säga att han har dålig smak. Han valde ju mig... (Varför tänker jag plötsligt på blinda höns?) ;-)
Orka
Näe, det gör jag inte. En tur till Stockholm och ett möte som mest handlade om kris och arbetslöshet, En himla massa tåg. Lite mat och så en tur för att titta på hus utifrån. Jag återkommer i morgon eller så istället.
Sleven i grytan och tanten på tåget
Där ska de vara! I dag hittade jag en trevlig kvinna som höll på med att konstruera ett grammatikspel. Hon satt på tåget och översatte språkvårdarens grammatiska klurigheter till begriplig svenska. Vad folk sysslar med annorlunda saker. Jag sålde i alla fall in tanken på vår firma så vad vet man. Tågsäljare får en het ny innebörd.
På stationen hemma vid fjällets fot stod ett par och tog farväl. Han, som var den som skulle åka, kysstes och grät. Sen grät han lite till och hånglade mera. När jag klev av i Söderhamn hade han i alla fall fått i sig en hel del till tröst. Alldeles nykter var han nog inte men han hade fått en flaska vin till i bistron.
Där stod också ett par på väg till Åre. De var nog inte ett par i den bemärkelsen utan bara på väg till Åre. De drack öl och han berättade historier. Trogna läsare vet ju att jag gärna smyglyssnar men här blev det nästan för mycket. Jag undrar om han inte tyckte själv att han var himla hipp och ball för vad jag hann få höra. Ljuddämparen var inte på nämligen. En del verkar som om de mer är ute efter att göra intryck på publiken än sällskapet. Det var bussresor med gamla barnmorskor, det var intimt umgänge med pistvakter och det var noggrann redogörelse av många fyllor på dålig öl.
Men nu är jag framme. Inget mer tågåkande förrän i morgon.
Inte nog med att tanten rymmer
Hon rymmer också. Både fysiskt och psykiskt. Förmiddagen har jag tittat på hus på hemnet. Vad tros om fem charmiga villor i en klump eller kanske ett hus så skevt att det måste rätas upp, kanske ett hus vid badsjö eller en sextiotalsvilla med flammig fasad. Mycket att titta på och mycket att fundera på. Tur man har snälla vänner på msn som kan kolla och kommentera.
Nu sitter jag här sömnig som bara den. Det är dags att packa igen. Jag ringde en magsjuk chef och fixade ledigt torsdag och fredag. Säga vad man vill om en rejäl magsjuka men de bjuder inte så mycket motstånd de som har den. På onsdag ska jag vara i Stockholm på konferens så jag tar tåget i morgon söderut. Lite väl rutinerat känns det att kunna all tågtiderna utantill.
Måndag nu igen
Jag tror jag har konstaterat det förut men det känns som om det förtjänar att påpekas igen. Det är märkligt hur dagarna kan sega sig fram men veckorna gå så fort. Nu är vi inne på sista månaden i alla fall.
Söndag kväll
En tur till stationen maken och ett kuvert till lilla Humlan lämnade jag där. Men jag kollade hur mycket semester jag forfarande har innestående så här sista jobbmånaden och det borde räcka till ett par dagar även nästa vecka. Semesteråret börjar för oss i april så då får man 25 nya friska som kommer ut i pengar och det känns därför som om det i det här läget är mer värt att kunna vara på rymmen så mycket som möjligt hellre än att få en något större slant på den allmänna slutregleringen.
Maten är halva födan
Med ett öga på tv:n läser jag kommentaren om hemtjänst till en svärfar som inte riktigt fixar det här med maten. Visst är det lite märkligt men när jag var barn hade jag en kompis, eller henne har jag ju kvar, vars farmor bodde i en tillbyggnad på deras hus. Till den farmorn kom det allt som oftast en hemsamarit som hjälpte henne att gå till affären och sen hjälpte henne att laga den mat hon helst ville ha. Riktig mat lagad på riktiga råvaror. Visst är det konstigt att vi inte har råd med sånt idag.
För svärfar är det lådor fraktade från Samhall i Sala som gäller. Hemtjänsten kommer dit men riktigt vad de gör vet jag inte. Usch nu är jag elak men inte verkar de städa så där vanvettiga mängder och som sagt ibland stoppar svärfar in sin låda själv i mikron och ibland gör de det. Inte har det tid att slå sig i slang heller just. Nog är det konstigt att samhället blivit så mycket fattigare nu än vad det var då på sjuttiotalet. Då minns jag att det fanns servicelägenheter också för ganska krya åldringar som ville ha närmare till lite hjälp, lite tilltittning och möjligheter att ibland kunna gå till en matsal och få lagad mat serverad. Konstigt att vi inte har råd med det nu längre.
Det verkar finnas så konstiga och fåniga regler för vad hemtjänsten kan göra också. Städning var tredje vecka är det som gäller. Städning kan man heller inte få i mer än två rum och kök. Råkar man bo kvar i tre blir det tredje ostädat. Det går inte att växla heller och byta det sista rummet så att det blir ett tag med dammsugaren var sjätte vecka.
