Tanten

Snöskottningen skötte maken, jag sopade lite snö från bron. Själv var jag och handlade. Sen stekte jag fläskotletter. Det blev lite extra uppskattat eftersom den samhalllåda han hunnit värma innan vi kom hade stått tretton i stället för tre minuter i mikron. Nu ligger en kombinerat genomfrusen och svettig äkta man i badet med ett glas vin. 

Jag har inte fullt så ont i året som man skulle kunna vänta sig efter gårdagen. Det var riktigt trevligt. Jag tror att alla i alla fall så länge jag var kvar levde i glad förnekelse. Nu ska vi upp och skotta snö hos svärfar så jag antar att morgonrocken bör bytas mot något mer snöanpassat. 

I alla fall inte utan alkohol...

Hemma en sväng för att göra mig vacker inför aftonens begivenhet. Jag hade redan när jag gick ett erbjudande om Gin o Tonic, även om det inte heter så hos oss. Själva spritdrycken är ordvitsigt omdöpt efter en inte allt för populär Stockholmschef. Ambitiös som han är kollegan har han gjort en helt ny etikett. Ibland önskar man att man inte var så diskret annars hade ni fått sett den. 

Är det fredag och firmafest. Dessutom är det 23 arbetsdagar till som jag har arbetsplikt. De som hade kortast uppsägningstid slutar i morgon. Några få har hunnit få andra jobb och har slutat redan. Tanken på festen i morgon känns lite kluven. Jag tror det finns risk för att det blir sorgligt. Kanske ska man helt enkelt se till att gå hem när middagen är aväten eller så är det som med begravningar, inte roligt men nödvändigt och på ett sätt en lättnad när det är över.

Jag lämnade bilen på jobbet igår. Lilleman hade bråttom till sitt och jag skulle som sagt träffa Anne. Bråttom, bråttom var det speciellt för den blivande studenten. Förhoppningsvis står den kvar där jag lämnade den men antagligen är den snöig. Pilsner och bilkörning tillhör de kombinationer av saker jag inte ägnar mig åt och eftersom pilsnerlusten var större blir det till att gå till jobbet eller rättare sagt pulsa lite snö kanske och sen sopa bilen och i med en motorvärmarsladd fram på dagen så att den kan få komma hem till garaget.

Jajjemensan Anne Staropramen är pilsner. Bara för att jag skulle länka lite snitsigt så går det inte. Det är nåt, förmodligen handhavandefel, som uppstår när jag sitter vid macen. Anne och jag har i alla fall träffats idag. Det var precis å trevligt som jag hade tänkt. Vi har varit ute och ätit och sen satt vi i hotellbaren med en pilsner. Inte hade jag för ett år sen kunnat föreställa mig att jag skulle få kontakt med så många trevliga människor på det här sättet. Inte hade jag heller trott att jag skulle våga träffa någon IRL. Nu har jag gjort det och det var en supertrevlig kväll. 

Kan man väl säga om kursen. Inte vet jag men inte känns det som om jag lärde mig så mycket nytt. Kul var det i alla fall emellanåt. En del kollegor var på plats och efter tretton år kan jag väl säga att jag känner dem rätt väl. Jag kände liksom i luften hur det vibrerade när jobbarkompis A nästan inte kunde hålla tyst längre. En underbar kvinna vars barska yttre skrämt fler än en. Godhjärtad som få är hon men hon säger som det är. Det gör hon med hög och myndig stämma. Till sist kom det. En bister kommentar om att kanske arbetsgivare trots allt ville kunna sortera lite enkelt och få lite basfakta om de sökande. En stackars medkursdeltagare undrade hur hon kunde säga att arbetsgivare kunde tänka så. Ajajaj, hon har en del anställda också min kollega förutom att hon jobbar heltid hos oss och det sa hon. B han satt mest och redogjorde för den statistik han för över sökta jobb. Den är inte kul, fast det är rätt galghumoristiskt kul i alla fall. Han har ett excelark B och har järnkoll. 

Om en lite stund ska jag knata iväg och gå på kurs i CV-skrivande. Alldeles magiskt ska allt mitt "jamen jag bara jobbar ju" kläs i en massa fina aktiva verb. Intressant ska det bli. Dessutom är det skönt att vara ifrån jobbet nu och då. Jag har sagt det förut men jag säger det igen - en nedläggning med uppsägning av all personal inverkar menligt på personalens motivation för arbetet. 

Nu har jag sytt en tröja som blev helt ok faktiskt. I torsdags när jag var i Sundsvall smet jag in på stora tygaffären där och botaniserade i deras stuvlåda. I dag var jag och köpte overlocktråd. I bland är jag så händig att jag häpnar. För en gångs skull höll jag dessutom ett tillräckligt lågt tempo för att till och med jag skulle hinna med och jag tror att den kommer att kunna användas. Lite stor ser den ut men han växer så det knakar brorsonen så det ordnar sig nog. Konstigt det där att det är så kul att sy barnkläder. Vuxenkläder är inte alls lika kul. Säg det inte till någon men jag köpte tråden på symaskinsaffären och jag är grymt sugen på en maskin som kan sy täcksömmar också. Kan någon människa ordan med en förmyndare åt mig fort?!?

I dag ringde jag till lille brorsonen. Det var alltså han som sa så. Datte det är faster det. Sötunge det där. Hans brutala moder tog dock ifrån honom luren så småningom trots hans protester. Ibland blir det lite förvirrat att prata med mycket unga människor men jag tror han gjorde mat.

Är det bara hos mig eller kommer de lite tätt måndagarna. Sovit dåligt har jag gjort. Ingen make att värma fötterna på och då blir det som det blir. 

Maken skottar snö och jag har rengjort ett akvarium. Det är lite olika hur man roar sig så här en söndag. I går gjorde vi en komplett onödig utflykt. Vi for till Ikea bara för att Lilleman hade slut på värmeljus. Det blev lite nyttigheter också av typen madrasskydd som känns som en extra bra sak att ha när nu katten bestämt sig för att kräkas i sängarna. Jag misstänker att den långhårige lille rackaren håller på att byta till vårpäls och har extra mycket hårbollar som ska upp. Aptitligt är det inte. Glad blir man inte när man precis tänker krypa ner under täcket och inser att där är kattkräks i sängen. Jag tycker att jag kammar och borstar så fort jag kommer åt men det verkar inte vara tillräckligt. 

Jag slutar väl sura då. Fast jag tycker att jag hade anledning. Fy vad det blir jobbigt ibland. Är det inte livets stora eländen så nog sjuttan ska det smyga sig på en del små, av värsta sorten, den som man blir ettersur av.

Så idag får ni vänta på inlägg till det gått över.

I dag har jag skrivit en långt mail med en massa konkreta frågor till arbetsförmedlingen. Under hela tiden vi fnular på med vårt starta eget-projekt känns det som att det svåraste att få svar på är vad det är som egentligen gäller. Jag menar visst vill jag. Jag vill så jag skäms men jag är inte beredd att ge upp riktigt allt för att få jobba med vad jag vill. Framförallt vill jag veta om jag kan komma tillbaka till en a-kassa om hela saken skulle visa sig inte fungera. Faktum är att jag aldrig varit speciellt sugen på att vara min egen det är ju bara det att ingen arbetsgivare är beredd att betala mig för att göra det jag vill göra tillsammans med de människor jag vill göra det med. Dessutom tror jag att det finns en god chans att det kan bära sig och då vill man ju försöka men jag vill bara veta vad villkoren är. Inte bara här och nu utan för sen också. Om maken gör slag i saken och tvingar ut mig i skidbacken och jag bryter benet på sju ställen vad gäller då? Om det kommer att ställa mig helt utanför skyddsnätet kommer jag då att behöva bli fattigpensionär och vara rädd att maken ska dö ihjäl, inte för att jag älskar honom, utan för att jag ska ha råd med en kopp kaffe ibland.

Jag tror banne mig att det inte varit så här mycket vinter på eviga tider. Snö i massor och kallt. Det är skönt. Det är skönt med kyla som man kan klä sig mot, det är vackert med allt det vita och det är så skönt att slippa slask och halka. Fast nu känns det om sanningen ska fram som om det skulle vara helt ok med vår.

Lilleman verkar ha vår. Det är kul!

Kanske är det solen, kanske är det nåt annat. Jag ska i alla fall passa på att vika lite tvätt innan det går över. Tapeten i köket har släppt från nästan hela väggen, berätta det inte för maken. Jag tror det får bli en glad överraskning för honom när han kommer upp nästa gång.

I går rengjorde jag mitt tangentbord här på jobbet. Dels luktar det fortfarande starkt av rengöringsskummet. Dels hände något mystiskt. Helt plötsligt hade jag fått en ny vän på ett matcommunity. Häpp! Så kan det gå om man är för vidlyftig och hårdhänt med topsen.

Idag har han skickat rosor på jobbet. Emellanåt funderar jag på om han finns på riktigt. Alla hjärtans dag bryr vi oss inte om att fira så mycket men den 16:e det firas. Jo jag är nog en hel del kär, det måste jag medge.

över tapeteländet som inte vill sitta fast på väggen. Hela lägenheten som skulle göra sig fin för att bli säljbar ser värre ut än någonsin. Stackars maken som han kämpade. Noteras bör att genvägar från Rusta inte nödvändigtvis underlättar någonting. Till det kommer att det är måndagsmorgon.

Genvägar äro senvägar. Så sant som det är sagt. Den utjämnande undertapet gör att själva tapeten inte vill sitta fast. Jag förstår att han morrar. Säga vad man vill om mina projekt men när de kapsejsar kan man alltid slänga in dem i ett skåp och slippa se dem sen. Jag tror jag ska nöja mig med sömnads- och stickprojekt som ingen behöver se om det inte blir bra.

maken vill bara tapetsera på raksträckor. 

Dagen i går tillbringades hos svärfar och med en magnifik migrän. Den slog till i bilen på väg norrut och jag kan meddela att det inte är helt lyckat att känna sig ljuskänslig e solig februaridag i Jämtland. Med all snö blir det ljus när solen skiner. Mycket ljust! Nå det blev en tur på apoteket och sen låg jag på en soffa med en halsduk över ögonen, utom när jag behövdes som handräckning i köket. 

Missade nästan tåget i morse, missade nästan på eftermiddagen (jag sprang i kapp ett på fel perrong till att börja med) och maken missade tåget i Bollnäs och är på väg i bil. 

På väg mot Stockholm. Redan klockan två ska jag sätta mig på tåget hem dock. Mycket tåg för lite sammanträde. Maken ska kliva på i Bollnäs och det blir en jämtlandshelg. Eftersom jag har lånat ut bilen till att flytta Majros alla små pinaler kommer vi att kunna räkna med hämtning på stationen. Det är lyx. I och för sig har jag i princip bara datorn att släpa på den här gången så det är inte på värsta viset. Ibland när jag kliver av tåget sent på kvällen och ska knata backen upp känns det trögt.

Nu har jag varit ute igen. I morgon blir det snabb sväng till Stockholm. I dag har jag i alla fall sålt vår produkt till en vild främling på tåget. Än har vi inte startat, egentligen finns det ingen produkt än och vi har inte räknat ut vad vi ska ta betalt men icke förty haver jag så gott som sålt det. Till en vild främling på tåget. Fattar ni hur bra jag tycker att jag är idag?

Nu ska jag ge mig för i afton. Jag har faktiskt varit igång ända tills nu. Konstigt hur lätt det är att göra det som känns roligt och meningsfullt. I morgon ska jag dra söderut, förbi hos maken och sen till Stockholm på fredag och så hem igen på fredag kväll. Har jag lite tur kliver maken på tåget i Bollnäs och blir med hem. Tänk att jag redan längtar hem fast det inte är förrän imorgon jag åker.

Ett litet steg till på väg mot en förverkligad dröm.

Det kanske inte är allmänt känt och det kan hända att jag glömt att upplysa mina läsare om detta faktum men det är så här att tanten har världens raraste barn. I dag är det lillaste Humlan som varit extra söt. Hon hörde nog att jag var kraftigt less i går när hon ringde på jobbet. I dag kom det ett rasslande brev. Ett vackert kort (på en rottweiler), en ask med tuggummi med en bild på (en arg rottweiler!) och texten it´s not PMS it´s You och en sött förpackad kondom (hmmm?). Man kan inte annat än fnissa då.  

Läser på ansiktsbok att "plikten kallnar". Det ligger mycket i det som det är nu. Iskallt! 

Ibland stolpar man över roligheter. En fd jobbarkompis undrar om en tredje arbetskamrat ska rodelträna när han säger att han ska lägga sig på soffan. Rodelträning, visst låter det mindre slött än att bara ligga på soffan och tomglo? Hurtig som jag är tror jag att jag ska ladda en maskin tvätt innan jag börjar träningen.

Nu är det någon som har skickat på mig en igen. För varje vecka som går med arbetsplikt trots uppsägning känns det segare och segare. Det är oerhört svårt att hitta någon typ av motivation och sängen känns som ett extremt bra ställe att tillbringa en vecka. Tanken på kaffe och lite trevliga människor livar upp något men inte tillräckligt. Saknar DKM fånigt mycket.

En timma och tjugo minuter extra på tåget. Det var dörrfel och cateringfel(!). Det var fel på andra tåg och växlar. Reginatåg med extra obekväma säten och fel på hälften av toaletterna och inget papper på den andra. Framför mig satt en barnfamilj som verkade lyckligt omedvetna om vilken nära-döden-upplevelse fadern hade. Jag menar bara är det inte läge att ta rätt på sina ungar om de springer och skriker så att far själv håller för öronen?!? Mesig mamma jamsade efter barnen och sa nej för döva öron. Suck! 

Kanske inte riktigt men nästan och förresten har jag ingen särskild lust att åka hem och gå på jobbet. 

Slödag. Egentligen har vi inte just gjort något på hela dagen maken och jag. Kanske är det så när man inte hinner med varandra till vardags att man bara tankar en dag emellanåt. I så fall är det det vi har gjort. En sväng på affären efter lite mjölk. Middag, slötitt på hockey (jag slöade och snusade i hans halsgrop och maken tittade), en promenad och nu ska här vankas marängsuisse, jag försöker lura mig att det är för att makens yngste är på plats men ska sanningen fram är jag en långt värre gottgris än han så, men visst låter det bättre?

På ansiktsbok finns det en hel del som har "slav" som befattning. Det brukar ju stå på lustiga lappar på arbetsplatser att "Jag kan inte få sparken, slavar säljer man". Slavar har vi alltså inte varit på vårt jobb. 

Ptjaa, ingen aning faktiskt och inget skulle jag få reda på förrän tidigast om 14 dagar så den som lever får se. En del frågor jag fick funderar jag forfarande på vad som egentligen skulle vara rätt svar för. Jag menar hur länge tänker du stanna om du får jobbet? Ett typiskt fall av det beror på mycket det, jobbet innehåll i praktiken, arbetsmarknaden i övrigt på gott och ont till exempel. Någonstans mellan ett halvår och fram till pension ungefär. 

Vilket straff! Nu är tanten klar men kan konstatera att den som uppfinner strumbyxor som sitter där de ska utan att glida ner eller skava i armhålorna skulle få en trogen kund hos mig. Framförallt gäller det det lite grövre strumpbyxorna av modell gammeldags kalasbyxa.

Alldeles strax ska jag hälla i mig lite kaffe. Sen ska jag duscha och göra mig lite lagom anställningsintervjusnygg. För det mesta dräller jag på mitt gamla jobb omkring och ser ut ungefär hur som helst. Mina arbetskamrater har sett mig i mången outfit som är betydligt mycket mer en eftergift för funktion än estetik, Dottern brukade sucka tungt och säga att när det nu gör sån skillnad om du målar ögonen lite, varför kan du inte göra det? Kan jag väl, men inte riktigt varje morgon. Inte klockan sex på morgonen för att sen sitt allena på mitt rum framför dubbla skärmar och inte en främmande människa man kan försöka göra intryck på i sikte. 

Nu är jag framme hos DKM (Den Käre Maken). Vi har resonerat en stund kring min tjuvlyssning. Intressant kommer det att bli om några år när den där stora bristen på arbetskraft kommer att se hur mannen på tåget då ska lyckas. Som rekryteringsansvarig i en stor organisation med jobb som inte alltid har högsta status eller bästa rykte undrar man om det verkligen kommer att vara en framkomlig väg att bara säga att ungdomar är för bortskämda. Om organisationen i fråga inte heller ligger i landets mest attraktiva delar. Kanske vore det läge att i stället se hur man kan göra för att dessa jobb ska ses som utvecklande och hur man ska höja deras status.

Jag vill inte bliva stur. Näe, det vill jag inte. Jag sitter på tåget och smyglyssnar på folk i min ålder. Herre gud så trist de ser på livet en del. Ungdomar borde inte få roliga linjer på gymnasiet. Ingen ska tro att man ska kunna få ha roligt, lika bra att lära sig det från början. Ungdomar som är på besök hemma hälsar på sina vänner för mycket och verkar inte planera för hur de ska ta hand om sina föräldrar när dessa blir gamla. Hur ska dessa ungdomar kunna sköta snöskottningen från Nya Zeeland. Tja, det är ju ett problem förstås. Karln som muttrar värst ser ut att kunna skotta själv i en hel del år till dessutom kan jag säga efter att smyglyssnat mig till vad han jobbar med att om han lägger undan en slant nu när han har råd kan han nog betala någon för att få det gjort.

Nu har jag installerat om Spotify på den bärbara där den igår plötsligt bara inte ville längre efter att jag försökt få programmet att bli sams med last.fm. Man kan ju fråga sig vad nyttan med att ni ska se vad jag spelar för musik kan tyckas vara begränsad men det är något jag fått för mig och det borde gå. På stationära PC:n gick det. Jag vill ha med mig musik ut i världen. Makens skivsamling är lite begränsad i alla fall på mina favoriter.

Sån dag är det idag. Småilsken och rastlös. Arg på både det ena och det andra. Ändå har det inte alls hänt något särskilt och kanske är det just det. Jag är apless på att evighetslånga bekymmer aldrig kan lösas eller att man helt enkelt kan sätta någon typ av punkt.

Jag tycker själv att jag varit duktig som tagit mig samman och bokat en tågbiljett. När det känns jobbigt är det knappt styrfart på tanten.

Men vårt lilla starta eget projekt knatar vidare. En liten bit i taget går det framåt. Människorna som är inblandade är så sköna att jobba med. En väldigt udda grupp stora olikheter sins emellan men gudars så kul det är. Redan här har vi vågat göra en massa saker som vi väl aldrig trodde att vi skulle komma oss för med och ännu så länge möter vi bara positiva människor som hjälper oss så gott de kan. Den otäcka biten är väl när vi räknar baklänges och inser hur mycket jobb det kommer att bli för att hålla oss med åtminstone den lön vi har idag. Att kunna ta ut en riktig lön känns som en förutsättning. Nå vi donar vidare och vem vet kanske vi kommer på nåt nytt sätt att dra in mer pengar. Hittills har vi kunnat räkna ut något för varje hinder vi nått.

Jag fick den här utmaningen av Anne som för övrigt hav mig ett tankespår som jag inte hade nått fram till på ett tag utan hennes ledtråd. Tack!

Vilken mat äter du ofta?

Jag är en extrem allätare. Snarare gourmand än gourmet. När jag är hemma ensam är jag väldigt oinspirerad och kan mycket väl tugga samma broccoligratäng med korv i många dagar.

När du är på kalas, är du personen som sitter eller hjälper du till att duka av?

Det beror sig på. Fastnar jag i samtal, ptjaa då sitter jag fast. Verkar det roligt i köket tar jag med mig lite tallrikar dit och parkerar mig vid diskmaskinen.

Var sitter du helst när du bloggar?

Har nog ingen favoritplats så. Det beror på var jag är. Sen den bärbara blev min är det hipp som happ med det.

Köper du ofta Triss?

Nästan aldrig. Möjligen om det ska vara till present men jag har nog aldrig köpt någon till mig. Spelar inte överhuvudtaget finner det ofattbart trist och meningslöst.

Vilken stad eller land har varit din bästa semester?

Tjeckien helt solklart. Bilresan till Prag med maken. Åskan i Ostrava, språngmarschen över Karlsbron, mattråget som gjorde att maken rörde sig med en utsökt värdighet...

Vilken TV-kanal tittar du mest på?

Usch vilken samvetsfråga. Det är nog någon av "kvalitetskanalerna" 3 eller 5. Ofta hittar jag de intressantaste programmen på Kunskapskanalen.

Reglerna för utmaningen: Välj ut 4 stycken som du vill ska svara och utmana dom på deras bloggar. Be dom kolla in din och låt sedan personen som utmanade dig få veta när du svarat på frågorna/utmaningen!

Här fuskar jag. Känn er utmanade alla som tittar förbi. Har ni lämnat spår efter er (när nu blogg.se tillåter det) brukar jag kika in hos er också och nyfiken det är jag.

Inte för att jag har en massa läsare här men just i går är där ett skutt i statistiken. Kan det vara kjolen? 

Sa jag inte att den är hiskelig? Både den och tjockstövlarna är i alla fall helt underbara när det hänger i och tjurar på är en tjugo grader kallt. Man kan inte få allt men nu har ni trogna bloggläsare fått min första dagens outfit-bild, även om det var från i lördags. Tack käre broder! Tanten själv traskar runt i världen som en michellingumma präktiga bilringar både på själva magen och så lite extra av allt påbyltat. 

I bland undrar jag över saker i sisådär en kvart. Ibland funderar jag kortare stund än så. Sen finns det saker som jag funderar och funderar på. Här kommer en sån.

Vad är det för vits med att vara kränkt? Jo, missförstå mig rätt det händer att människor blir arga och ledsna utan egen förskyllan men de där som liksom letar efter grejjer de kan irritera sig över. Eller de som liksom gör om hela verkligheten för att få tillfälle att känna sig illa behandlade. Jag skulle hellre förstå vitsen om det var tvärtom. Om man förgyller en grå tillvaro lite för att orka med den känns liksom mer förståeligt.

Har vi människor ettså stort behov av att få vår världsbild att stämma med verkligheten att vi till och med kan tänka oss att göra om verkligheten så den passar vår bild av den trots att det gör oss olyckliga och elaka?

Helt osökt kommer jag att tänka på:
 

Det är helt fantastiskt vad en nedläggning och tillhörande uppsägning kan göra för arbetsmoralen och arbetslusten. Undrar om man kan mäta arbetsmoral i negativa tal. Kort sagt, jag VILL inte!

Så var det tomt här igen. En efter en har de troppat av och iväg till olika tåg. Bonuskidsen och maken och allra sist Humlan. Det enda som hörs är en långsam diskmaskin som fortfarande jobbar med disken. Kalasen under gårdagen var trevliga. Inte kan de rå för att jag känner mig låg och dyster. Det beror på helt andra saker och är egentligen inte så mycket jag kan göra åt. Jag önskar att jag kunde låta bli att dystra ihop över sådant men det går inte. När människor jag tycker om mår dåligt så smittar det.