Tanten

På jobbet hade jag 199 olästa mail men det kunde jag inte läsa förrän jag fått ett nytt lösenord och installerat om alla de program jag behöver för att kunna jobba. Två timmar tog det att göra det men då hade jag också kommit i kontakt med min gamla vanliga skrivare. Nu återstår det bara att hitta signaturmallen till utgående mail så kommer det mesta att vara som innan semestern.

Herr J hade hittat sig åtskilligt med gammal progg. Efter en god middag och en smula frikostigt vindrinkande kördes det igång. Det är apselutt mysigt med de gamla vännerna. De som man känt nästan hela livet och som funnits med genom glädje och sorger. De där som man kan vara hur allvarlig med som helst men som också kan flamsa så att vilken högstadieklass som helst skulle se sig omsprugen in flams och trams. Det kändes som om vi fick tanka vänskap med vin igår. Jag tror det var vinet som gjorde huvudet lite tungt idag.

Dagen idag har tillbringats i en trädgård lekandes med ett rött presentsnöre. Maken hade köpt en mjukishund till min lille brorson men eftersom han aldrig träffat på mjukisdjur på barnhemmet var han lite skeptisk. Mjukisdjur är tydligen räknat som smitthärdar och förekommer inte. Däremot var presensnöret en hit. Ett blankt, rött, lockigt snöre var hur kul som helst. Idag var det visst första gången han tordes sitta på gräset. Gräs hade han inte träffat förut heller och han har tydligen varit mycket avvaktande mot naturen och att överhuvudtaget släppa taget om sina nya föräldrar. Är man uppväxt på ett barnhem har man nog åtskilligt med kroppskontakt som ska tas igen antar jag. Det roligaste är nog att se lillebror med fru så stolta och glada. Lite tramsiga var även de till exempel höll lillebror på och bekymrade sig över sonens klena grepp med fingrarna när han nöjt leende tog upp den "tappade" skeden för femtielfte gången.

Sen for maken hem till sig och jag fick äta pizza med en Humla jag känner. Nu är räkningarna betalade för den här månaden och bara städning, tvätt och allmän söndagsångest återstår av den här semestern.

till hela landet. Det säger de på Aftonbladet så det måste vara sant. Det finns annat som tyder på det också. Det faktum att jag börjar jobba igen på måndag till exempel. Först ska vi i alla fall på middag till herr och fru J. Det ska bli riktigt trevligt även om jag är lite trött efter en stugnatt i hård säng. Lite nytta förenades med stugnatten, av typen matlagning och dammtorkning av det rum som är ett för mycket för hemtjänsten. Maken var dubbladuktig och oljade in liten stuga och tillsammans hann vi med en frysrensning med vidhängande avfrostning. Rykten om snö i förmiddags i norra Jämtland är bara nästan sanna - det var maken som slängde ut is ur en frysbox på den av honom nyklippta gräsmattan. 

och så ger han sig på att städa i sin hustrus städskåp...

Det är just jämnt vad maken är skyldig mig i vadslagning. Här på vandrarhemmet finns ett anslag som säger att de inte vill att man går klädd i badkläder eller barfota inom hotellet/vandrarhemmet. Jag sa att det var av hänsyn till andra gäster, kanske främst internationella, som inte vill se alltför mycket nakenhet och maken trodde det fanns en hygien aspekt. Jag hade mest rätt! Två klunkar av min öl kan han få, på sin högsta höjd.

Nu är den i alla fall över. Lille "Folke" blev mött av fastern på Arlanda. Han var det mest bedårande söta barn man kan tänka sig. Den lille gossen visade sig ha de absolut längsta ögonfransar jag någonsin sett. De nyblivna föräldrarna såg ut som om de var precis så trötta som man kan förvänta sig att nyblivna föräldrar som tillbringat natten ombord på ett flygplan skulle se ut. Trötta men lyckliga.

I dag kommer de hem! Väskan är laddad med näsdukar och kamera. Innan dess ska jag riva av lite mer "hemligt" valberedande.  Det känns mest just idag som en transportsträcka för det verkligt viktiga här i livet. Normalt sätt tycker jag att förtroendeuppdrag är väldigt viktiga och eftersom det just handlar om ett förtroende nästan viktigast av allt. Men fasterblivandet slår högre så är det.

Inte kan jag skriva om vad jag gör i Stockholm och inte kan jag just skriva om makens bekymmer. Inte kan jag skriva om just nåt annat av dagens äventyr än vad jag ätit och hur jag för dagen varit klädd. Jag tror inte att jag gör mig nåt vidare varken som mat- eller modebloggare, jag avstår från det också.

I morgon går jag direkt från jobbet till stationen och tar tåget till maken. Sen är det sammanträde i Stockholm i två dagar, titta på brorson på Arlanda sen fixa och genomleva konfirmation med tillhörande festivitas, lämna plastbarn på flyg för deras äventyr. 

På listan över saker som måste köpas innan fredagen då jag ska vara på Arlanda och möta min bror och hans lilla familj står överst ett storpack pappersnäsdukar. I dag kom mail från Addis där de beskrev det första mötet med sonen. Jag bara gråter. Och jag är så glad för deras skull, för sonens skull som kommer att få det så bra, för pappas skull som har oroat sig så länge och dessutom för min och mina ungars skull. Fattar ni hur fantastiskt det är?!?

Om jag inte redan skickat kameran, med bilden på tischan jag bara var tvungen att köpa mest för att den fanns, ner med maken hade ni fått se den här. En grå liten t-shirt med texten "Min faster är min bästis - så det så"

Det var just vad jag tog mig alldeles nyss. Riktigt skönt var det. Sen ringde maken och tur var väl det. Man vill ju gärna kunna somna i kväll också så att inte morgondagen blir lika slitsam som denna dagen. Helgens semester känsla gjorde det omöjligt att somna igår och idag har jag varit gravt mörtögd och gäspig.

Studenter skapar studentmottagningar. I helgen har vi varit på turné maken och jag och ätit rester. Goda, goda rester både hos hr och fru J och hemma hos KEPS. Hela helgen har känts som semester. Det har varit kalasväder hela helgen och vi har som sagt häckat i vänners trädgårdar och vi har suttit på balkongen här hemma till fram på sena kvällen. En magisk helg! Märkligt hur mycket det spelar roll med vädret för oss vid fjällets fot. 

maken kunde få tummen ur och kliva ur morgonrocken (gärna ta på sig något annat) kunde vi gå på stan som vi planerat innan de stänger butikerna i den lilla staden vid fjället fot. Inte för att jag riktigt vet vad vi ska göra där men shopping gör en flicka glad har jag hört.

Idag kom det mail från Addis Abeba också. G&M var överväldigade av den annorlunda staden och fattigdomen. De ska få träffa sonen först på måndag. Det är en himla tur att jag ska vara borta deras första veckor hemma igen. För anknytningens skull ska man visst lämna den lilla familjen i fred så mycket som möjligt. Fatta hur svårt det skulle vara att ha dem kanske bara på en si så där 3 000 stegs avstånd...

Stegmätartävlingen hade sin sista dag i går. Jag vann inte någon gren men jag uppfyllde min egen målsättning om att snitta på 10 000 steg om dagen. Det är vackert så. Det bästa är nog att jag inte haft så lätt att lura mig själv att ta bilen när jag ska någonstans. Det känns bra både för miljösamvetet och plånboken men nu tror jag att jag ska slita lite mer på cykeln framöver. Det går fortare - det vet jag.

En del andra tycker att lagom är bäst. I den lilla staden vid fjällets fot är det 30 gr varmt. Svetten rinner av en stackars tant som cyklat uppför alla backarna hem. En gigantisk blåsa under vänsterfoten efter sandalerna gjorde att det kändes rätt ok att strunta i stegen och ta cykeln. Nu är mina fötter dessutom minst två storlekar större än mina skor.

I den lilla staden vid fjällets fot, tas det student idag. Fullt med flakåkande ungdomar och finklädda anhöriga. Hela stan är party och musiken från flaken skallrar i rutorna på jobbet. Jag gillar den här dagen. Det är kul när folk är glada! Bara de kunde ge f-n i att krossa glas och vara lite lagom rädda om sig tycker jag att det mest bara är jättekul. Jag kommer på mig med att flina från öra till öra när jag möter partyfolket. Jag vill också åka flak och dansa.

Inspirerad av en blogg jag ofta läser lägger jag också upp lite "öststatsmusik".

Kommer ni ihåg det här Humlan och Lilleman?

och suck och pust och videon hann försvinna...Då fick man ta en med samma band men som vi aldrig hade på skiva..

Tjosan på er alla glada studenter och grattis!

Det är vad jag funderar på att vara. Tänk om jag skulle våga hänga undan dunjackan för den här gången.

Sommarmän gör märkliga saker. På andra sidan gatan gick en sån man. Han hade knäppt upp sin skjorta och gick och smekte sina bröst. Han såg märkbart nöjd och introvert ut. Jag kan inte tänka mig en kvinna göra detsamma på en gata i stan i lunchtid...Varför gör de så?

Har jag minsann inte lyckats tappa stegräknaren någon stans mellan Lindex och hemma. Grr! Med bara några dagars tävlande kvar. Hur mycket fusk kan man säga att det skulle vara att skriva ungefär så många steg det brukar vara att gå fram och tillbaka till jobbet och en sväng på födosök på lunchen? Suck!

Det klart jag kan ju ta den gamla den som registrerar ungefär en femtedel så många steg på samma sträcka som den här gjorde.

Håjaja, det var kul. Vansinnigt kul! Hem till oss kom kl 18.00 fyra glada och förväntansfulla som fick Gazpacho och rosévin. Det var sommar och varmt. Det var surr och skratt. 19.00 sprättade vi de tre kuvert vi fått och så drog vi åt olika håll. Vi hamnade hos två musiklärare som bjöd på grillad fläskfile  och potatissallad, inte majonäskladd utan hemgjord med en massa goa grönsaker, till det fick man rödtjut. Sista anhalten var ett par med ett hus som skulle säljas och som jag kände att jag mycket väl kunde vara spekulant på bara jag fick ett jobb i krokarna. Maken och jag paxar källarplanet! Där vankades det frusen cheesecake med passionsfrukt och en oherrans massa sprit. Snarast en avecbuffé. Där dök det in grannar som inte var med på matstafetten. Det var var en typisk kalenderbitare med expertområdet tio-i-topplistor. Kvällen avslutades med hallobalo på Folkets Hus för alla 400 som varit med.