Olika

Jag fick frågan på kommentarerna om hur det känns. Det känns olika. Ibland blir jag alldeles stirrigt och inbillar mig att jag aldrig överhuvudtaget kommer att få ett jobb igen. Ibland blir jag alldeles stirrig och tänker att jag i alla fall inte kommer att få ett jobb med så underbara människor som arbetskamrater igen. Ibland vill jag starta-eget med kollegorna och just nu vill jag ha det jobb vars ansökningstid gick ut i söndags. Där tror jag att jag landat i att det är vad jag vill mest av allt men det är ju inte säkert att de vill det. 

När jag tänker på flytten är jag ömsom full av förväntan. Tänk att hinna ta vardagligt småprat med maken på vardagarna, att kunna värma fötterna på hans vader, att kunna få en puss i nacken när man lagar mat. Det finns massor som fyller mig med förväntan i det. Andra dagar ser jag oändliga flytt, städ, röj och renoveringsprojekt. En tillvaro långt från alla de goda vännerna här hemma. Pappaknapp och lillebrors familjen långt borta (vilket i praktiken skulle göra att vi träffades mer ordentligt när vi träffades men ändå). Inga spontanmiddagar med Lilleman. 

Jag tror ni fattar ungefär. Det känns olika helt enkelt. Kanske är det landa man behöver efter en sån här vinter. Kanske är det också så att jag kommer att kunna säga efteråt och när jag har distans till det hur det egentligen var. Så är det nog. 

Kommentarer
Postat av: TT

Jag förstår att det är en kluven känsla... lite spännande att vara på väg någonstans men samtidigt en saknad.

Det kommer att gå bra!!

2009-03-26 @ 12:04:26
URL: http://tyratok.blogg.se/
Postat av: E

Distans är det bästa, jag hade grym ångest då jag flyttade till USA men det löste sig ändå,man lär sig att leva i nuet. Det kommer att gå kanon :-D

2009-03-26 @ 17:52:22
URL: http://thedevilwears.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0