Tanten

Nu ska vi ta lite middag maken och jag. Vi ska läsa AD-domar medan det steks rostbiff i ugnen. Jag tror det kan bli en romantisk helgkväll i timmerkojan. 

Samtidigt som jag slänger ner lite kläder i en väska tittar jag på Roomservice. Snyggt, men nog vill jag ha skåp i mitt kök. Mycket skåp vill jag ha för allt pryttel och kommer någon till mig och föreslår att jag bara ska ha en diskho tror jag att jag säger snyggt men, nej tack. Kan det vara för att man är så gammal att man ser fördelarna med funktionalitet? Lova att ni inte berättar att jag sagt det här till maken. Jag vet att jag i någon diskussion vi haft har hävdat att i valet mellan estetik och funktionalitet väljer man estetiken men ingen regel utan undantag. Undras om inte den diskussionen handlade om ett par shorts... Förresten finns det visst snygga kök med plats för tallrikar, bunkar och pastapaket så det så! Blir det köksrenovering någon gång eller någonstans är det ett sånt jag ska ha.

Maken han är i huvudstaden och slår ihjäl tid. Han har skjutsat ungdomar till konsert och nu driver han runt och tittar på nattlivet. Han borde ha hängt på grabbsen men han har väl inte fått kläm på det där headbangandet eller hur det var.

Joråsåattmen... Räkningarna är betalda. Det var precis så kul som jag trodde. Tågbiljett hittad hem och kanske kan jag få lift ner till maken med herr och fru J. Herr J har dock en mycket manlig förkylning och känner sig just nu mycket tveksam till om han ska orka fara på den extra sorgliga begravning som de ska på om de far.

Efter att vaknat i natt kl 02.18 med tankar på stundande förhandlingar kände jag att jag inte orkar veckan ut utan jag åker i morgon till maken hur som helst. Jag vet inte hur det ska gå till riktigt om inte makarna J drar iväg men kommer tid kommer råd i den frågan också. I själva jobbjobbet gör jag ändå inte så speciellt mycket nytta i dessa dagar även om det var länge sen jag kände att det var så här fullt upp på jobbet.

De andra på jobbet hinner med att boka tider på Trygghetsrådet och de skriver in sig på arbetsförmedlingen medan jag snurrar runt runt. Det är tur att jag fick iväg lite samtal och lite mail i fredags så att jag känner att jag i alla fall är lite grann på banan privat också. Jag tror att jag ska ta fredagsförmiddagen hos maken till att skriva en strukturerad to do-lista till mig själv. Den bör nog börja med att se till att få hjälp med att knåpa ihop ett cv av den mer moderna sorten men lätt är det inte att fästa på papper vad det egentligen är jag är bra på. Jag tycker att jag kan en hel del om lite av varje jag och är rätt bra på det mesta.

Ganska händig för att vara teoretiker och präktigt allmänbildad. Ovanligt datamodig för att vara medelålders tant. Rätt trevlig så länge jag inte är ilsken och retad, ganska bra på kriser och smärre katastrofer även om jag kan bli disträ om det blir allt för livlig rundpingis av tankarna. Jamen ni hör ju. Hur formulerar man sig så att det låter vettigt? Helst skulle jag vilja att någon annan skrev ett rekommendationsbrev och det vore så mycket enklare att skriva sådana åt en massa av kollegorna. Varför gör man inte så? Är det inte en del av vår nationalkaraktär (även om jag bara tror på sånt till en viss del) att vara blygsamma och är det inte så att många med mig inte bara känner sig obekväma med att sälja in sig själva utan också blir lite illa till mods om någon annan gör det inför oss? Redan när jag läser vad jag skrivit här känns det lite obekvämt. Det vore lättare att säga att, lilla jag - vad kan väl jag? Detta trots att jag faktiskt inte har så himla dåligt självförtroende.

Äsch, nu slänger jag ner lite jox i en väska så är i alla fall det klart för morgondagen.

Alldeles snart har jag gruvat mig klart och ska ta mig samman och betala mina räkningar. Telefonräkning - det går inte att påstå att det är kul shopping.

Varför har de inte kvar några tågbiljetter till oss som inte kan bestämma hur vi kan åka långt i förväg? Nu var det slut på tågbiljetter ner till maken i helgen. Suck! bara för att det är lov och dubbelhelg. Kan inte folk hålla sig hemma hos sig?

Man kan inte gå och lägga sig redan nu eller? Jag är så bortom det mesta trött att det var länge sen jag kände mig så här slut. På jobbet organiseras facklig verksamhet så det står härliga till och vi pratar framtid på både gott och ont och tänker oss dessutom att försöka dra igång någon form av kompetensutvecklingsprojekt. Tokjobbigt men samtidigt väldigt skönt att det trots allt händer saker även om det väl är mest troligt att vi kommer att skiljas åt framåt vårkanten. Jag känner mig helt och hållet dubbladuktig men trött det blir man.

När äkta män är lite sotis på raggande amerikaner på Stockholms central är de lite söta. Vore äkta man sotis på riktigt vore det inte ett enda dugg gulligt. Trots att jag känt mig mer än lovligt som ett utskitet äppelmos idag måste jag säga att antalet främmande män som slagit sig i slang med mig har varit ovanligt högt. Det började redan i morse med mörkhyad yngling som ville ha hjälp att välja på norr- eller södergående tåg i S-hamn och sen bara ramlade det på så. Kvällens sista karl som slog sig i slang ville förklara hur dörrarna på X2000 fungerade. Det kändes kanske som lite onödig information till just mig men jag är inte kinkig så, jag vill bara att tåget stannat innan jag ger mig på dörrarna för det brukar ändå vara låst tills tåget står still. 

Nu är jag på väg hem från Stockholm. Varit på ett möte om helt andra saker än varslet och det eländet. Det känns inte som om det går att formulera allt som snurrar i huvudet just nu. Jag ska i alla fall få komma till doktorn med mitt horn. Han ringde upp på mobilen idag. Kändes kanske inte helt schysst att tala knölar på tåget men vad ska man göra?

I dag har det varit en sån dag. Hujja vad en liten gumma kan gno. Jag har i och för sig inte utfört något som helst jobbjobb idag heller men i alla fall. Det har varit främjandelagens varseltider, facklig taktik,koll av kollegor som verkar må pyton, information från arbetsförmedling och trygghetsråd och telefon, telefon, telefon... och så en influensaspruta. Vän av språklig ordning invänder säkert mot alla och i meningen ovan men det är så det känns, och, och, och... Och förresten är det min blogg!

Tack ni som kommenterar och säger snällsaker. Det värmer även om jag är sämre än vanligt på att svara på kommentarer. Dessutom jösses vad det finns snällingar. Telefonen ringer, folk tjoar uppmuntrande på msn och sms och rent allmänt finns där många snällingar.

Nä nu kan vi inte sitta här och fika längre - då kan vi bli uppsagda. Morgondagens influensavaccin - ska man skriva upp det på sitt cv? Om alla som varit anställda tillräckligt länge ska avtackas med tårta när måste vi då börja med daglig tårta för att hinna igenom var och en?

Ni som följt mig ett tag vet ju hur jag brottats med frågan om hopflyttande med maken. Jobb och andra uppdrag mot ett mer normalt liv med blodpudding tillsammans på tisdagarna men med en mer osäker jobbframtid. Ptjaaa, ibland behöver man inte bestämma sig. Idag fick vi reda på att firman stänger kontoret här i staden vid fjällets fot.

Det påhittet att vara så oåtkomliga är inte ett landstingspåhitt. Det har det kommit på själva på hälsocentralen. Hade jag bara bott någon annanstans i länet hade det inte varit så här. Det är väl också så om sanningen ska fram att om det varit ett mer akut ärende hade jag kunnat få en akuttid av en sköterska men när man som jag bara behöver en doktor ändå det är då man fastnar i fånig telefonkö. Kanske är det ett i-landproblem men det är mitt.

Minnesgoda läsare kommer ihåg att jag har ett horn på väg upp från pannan. Jag lovade högtidligt maken att åtgärda det. Det vill säga få tag på en doktor och en tid då denne doktor tittar på det hela. Den här veckan är han tillbaka från semester min doktor. Det är alltså inte jag som tycker att jag promt måste gå till just den här doktorn. Jag skulle vara nöjd med vilken doktor som helst. Gärna en med en skalpell, nål och tråd som kunde fixa det hela lite fort. Inte akut fort det är inte så jag menar men ganska snart ändå.

Rent allmänt är jag lika dyster som vädret. Det har varit regn och måndag hela dagen. Men jag har sytt en massa och bara behövt sprätta lite grann. Man får vara glad för det lilla.

Det är samma kvinna som äger norra Europas segaste diskmaskin men nu i alla fall slipper ha den ansluten med en skarvsladd över hela köksgolvet. Säga vad man vill om lägenheterna från 60-talet men så generöst med kontakter har det inte varit.

det är just jämt vad jag tagit mig över huvudet. Jag trodde att jag skulle kunna bringa lite reda i makens djungel men det var värre tröttsamt än jag trodde. Jag vet att det är fel tid på året att plantera om men när växterna spränger sina krukor finns det inte så mycket att välja på. Det största och jobbigaste är nog att man nästan måste putsa fönstren om man tar bort djungeln. Dubbelsuck!

I morse innan vi riktigt kommit oss ur sängen låg vi och dividerade jag och maken. Vi kom att prata om en läkare hemma i stan som vi båda mycket väl vet vem det är utan att vi varit där. Hur som helst kommer naturligtvis ingen av oss på vad han heter. Vi är så härligt medelålders. Det är då jag kommer på hur det fungerar. Det gäller att inte visa sig angelägen för arkivpersonalen. När jag säger att: jaja, vi vet ju vem vi menar. Då kommer det, för och efternamn tjong, på en gång. Det är som om hjärnans arkivpersonal då vill visa vad de kan. Om jag däremot försöker att komma på något då står det still. Det står still länge, länge. Då passar det minsann inte, då kan man bli sittande i akivet utan att få hjälp nästan hur länge som helst.

Som den flitiga resenär jag är har jag åkt ihop över 16 000 poäng på mitt priokort. Tror ni att jag kan betala min resa till maken med dessa poäng? Inte då. Hem på söndag kan jag komma på poäng men bara om jag packar mig hem 10.34. Då har jag fortfarande inte klivit ur sängen på en ledig dag. Eller möjligen skrotar jag runt i morgonrock och njuter av att det är ledigt. Ska alltså den enda glädje jag ska kunna ha av mitt priokort vara att jag får gratis surkaffe i bistron. Morr!

Lilleman har dinerat hos modern i afton. Det är trevligt att ha lite middagssällskap annat kan man inte säga. Sen har vi varit maxat flitiga han och jag. Inknölade i hans gamla rum har jag färdigställt en kofta(?) åt mig medan han har högläst för mig om Tomas av Aquino. Det var visst religionsprov i morgon. Sömnad, religionsfilosofi och pannkaka. En väl använd torsdag måste jag säga. Nu är ryggen och ögonen trötta.

I en kommentar frågar en närking vad en klyktattare egentligen är. Det kan jag berätta, kommer sig helt enkelt av att västernorrlänningarna har ett Y som länsbokstav. Förr i världen kunde man då alltså se på bilarna när om de då kom från till exempel Sundsvall. I så fall fanns det ett Y (klyka) på bilen. Så var det med den saken.

I eftermiddag ska jag vara i Sundsvall på ett sammanträde som börja klockan 14. Det känns inte helt kul att åka närmare 40 mil under dagen för att få sitta på möte ett tag. Å andra sidan skulle det ju bli lite knepigt om vi överlät all tbestämmande till "klyktattarna" i Sundsvall. Demokrati har sitt pris och i Norrland är det ofta så att det ska betalas i restid.

När vi då stod där, småhulkande och gratulerande sa en av kvinnorna i sällskapet: "Ja, nu kommer ditt liv aldrig mer att bli sig likt. Det tillkommer en sorts skörhet." Ju mer jag funderar på det dessto mer inser jag att hon har rätt. Innan man hade barn var man inte lika skör inför livet. Kanke inte lika stark heller men det att vara ansvarig för en annan människa på det sättet som när man fått barn och att älska så mycket gör en också skör. Plötsligt minns jag att krig, svält, sjukdomar och olyckor kom närmare. Det var nog där någonstans som min lättrördhet också slog över till rent pinsamma proportioner. Nyfödda barn, gosskörer, vackert sagda saker, vänlighet allt möjligt som kan göra att jag blir alldeles mörtögd. Ja, det kan nog vara skörhet.

Idag har vi suttit i födslovåndor hela dagen. Jobbarkompis H har väntat hela dagen på besked från adoptionsorganisationen. Det blev en kille. Jag klarade mig från att böla ända till dess att Å kom förbi och stortjöt av rörelse när hon gratulerade. Det är nåt visst ändå med glada tårar och att de äntligen fick besked. Som vi har väntat. Inte bara paret själva utan alla vi som jobbat tillsammans i så många år. Vi har under de här åren delat så mycket. Många tårar har det blivit. Ilskna tårar, den där sorten som hindrar en från att demonstrera sin full berättigade ilska. Vi har skrattat så vi bokstavligen legat i soffgruppen med magkramp och tårarna sprutande. Nu fick vi stillsamt gladgrina.

I dag har jag bytt till vinterdäck. Säsongens första avåkningar är enligt lokalradion avklarade, turligt nog utan värre skador om jag hörde rätt. Det är alltså mitten av oktober här vid fjällets fot. Dock är det plusgrader i stan nu när nattfrosten släppt. Det blåser lite men inte så farligt. På lunchen bestämmer jag mig för att knata bort på en tygaffär i stan som säljer ut lagret till halva priset eftersom det är rökskadat. På vägen möter jag en yngling iklädd kortbyxor och en fjällräven expeditionsjacka. Jamen hur tänkte han när han gick hemifrån? Om jag svettas om överkroppen och fryser om benen har jag det i medeltal ganska bra?

Tror ni man kan sätta upp en sur lapp i tvättstugan om den som tvättat före en har lämnat en tvestjärt och en spindel kvar?

I morse lämnade jag bilen för förbesiktning innan jag knallade på jobbet. Strax efter lunch kom där ett trist sms. De ville träffa min bil igen men ha en massa pengar för att umgås med den. Visst, maken påstår att man inte ska underskatta den glädje som bromsglädje är. Visst, det är möjligt att det är kul med en ny spindelled. Visst, jag förstår att ett bilbälte som fastnat i dörren en gång för mycket kan vara en trist sak om olyckan skulle vara framme. Men - hur kul är det?!? Jag vill mycket hellre köpa nya stövlar och en iphone. Trista typer är vad det är. Bara att boka om besiktningstiden igen och bita ihop lite lagom hårt. Inte så hårt att man kvaddar några tänder för där hos tandläkaren har de precis samma trista attityd till pengar - de vill ha mina...

det kommer mer och det blir värre. Så säger hon och noppar ögonbryn. Lite ond är hon allt min Humla.

Min Humla kom och hämtade mig vid tåget. Jag märker när hon är hemma hur mycket jag egentligen saknar att ha henne i närheten. Hon har en sällsynt bitsk humor som får mig att fnissa hejdlöst bara hon berättar om ett tandläkarbesök. Vi funderar en del hon och jag om det helt enkelt kan vara så att vi har en annorlunda variant på humor här uppe. När Humlan provar att skoja till det tittar de bara på henne och ser ut som om de har stora besvär med att försöka förstå hur de ska hantera henne. Hon tycker att det är vansinnigt otäckt att gå till tandläkaren min Humla, till det har hon begåvats med släktförbannelsen direkt usla tänder. Pappa kan sitta och akka och vojja och säga att med så dåliga tänder borde man inte ha skaffat barn. Jag menar att det kunnat vara värre. Trots allt lever vi i en tid när det finns alternativ till bysmeden när tänderna begår självmord och börjar värka. 

Hos maken finns det många husdjur. En katt som just nu är mycket störd över att jag har tagit fram datorn istället för att ligga i soffan och fungera som kattvattensäng. Jag antar att det är därför jag är så populär i kattkretsar. Varmt och mjukt blir det på min mage. Finfin utsikt också eftersom man kommer upp en bit.

Jag vet inte hur många av er som intresserat kollar vad jag spelar för musik. Själv tycker jag att jag hittar en och annan spännande godbit. Nu ser jag när jag kollade förbi min egen blogg att det spelas musik hemma hos mig. Lillaste Humlan är hemma fast det är ju inte jag förrän i morgon. Tydligen har jag någon sorts kräftskiva i afton och på hemdatorn spelas bara gammalt godis. 

Bara roligt hela lördagen. Men nu verkar även makens tvättmaskin som om den verkar tycka att delen snurra är jobbig. Fylla på vatten går bra men snurra näe det vill den inte. Dubbelsuck!

Här hos maken ser det ut som jag vet inte vad. Han har haft fullt upp med utejobb som till råga på allt resulterar i att här är som en sandstrand fast inne. Jag sitter och försöker komma på hur jag ska kunna lura mig att tro att jag skulle vilja ta ett krafttag. Skulle det hjälpa med rengöringsmedel i exotisk doft, et snajdig städrock eller är det hopplöst och bara att helt enkelt bita ihop och konstatera att det nog är nödvändigt att ge ett hushållshandtag till de behövande.

Maken väckte mig när han kom hem från jobbet. Jag som bara skulle ta en liten "powernap". 

Slutkongressat för den här gången. En mycket späckad vecka är över för den här gången. Så späckad att vi visst kommer att få ta till en extrakongress för att hinna klart. Jag tror det kan bli bra. Demokrati är viktigt men jösses vilken tid det tar.

Jag ska alldeles strax lägga örat på kudden. Jag har just landat på hotellet och kan konstatera att morgondagen nog kan bli tung den med. Vi har baxat oss genom en hel del men en tung del som handlingsprogrammet finns kvar till morgondagen att ta hand om. Kanske hade vi suttit än om det inte kört ihop sig med mentometrarna.

Hotellfrukostar har sina fördelar men i morse lyckades jag att hälla jordgubbsmoothie i äggröran. Det blev inte så gott. Bara ett litet tips så där.

Precis som en sån har jag ätit. På en asiatisk restaurang i Örebro. Gott var det men mätt blev man. Ganska mycket skratt hann det bli också. Whiskyn före maten blev en smula stor och vid bordet har det avhandlats lammstek, a-kassa, barnarbete och en hel del annat smått och gott. 

Men nu ska jag gå och ta en whisky i ett annat hotellrum, även om mamma berättade om sin tids sexualundervisning som inskränkte sig till följande:

Det ska bli skönt. Det försenade tåget gjorde stress för hela dagen igår och jag landade på kudden väldigt tidigt. Även idag är jag lite seg. Många diskussioner och mycket att hålla reda på. 

Släpat mig upp ur sängen. Det känns värre än vanligt när där är lite extra varmt och maken ligger bredvid. Trots detta tog jag mig upp och har till och med fått i mig frukost. Då blir jag sittande på resecentrum i Söderhamn i väntan på ett försenat tåg...

Så har man varit på säsongens första femtioårskalas. Maken har inte riktigt vaknat än trots att det var han som körde oss i går. Trevligt var det även om jag hamnade på en bordsända där de inte fullt översociala herrarna satt. God mat fick man och ett och annat scenspektakel blev det. Själv fann jag mig hastigt och lustigt med i en sånggrupp bestående av folk från stan som framförde hyllningssånger.

Paketstafettblev det. Ett helt nytt koncept för mig. Ett paket överräcktes till födelsedagsbarnets sambo. Sen lästes det instruktioner. Det var alltså länge, länge ett nytt paket med adresslapp på i paketet. Paketet gick så småningom till herren med snyggast slips som lämnade det till en dam som (och det har jag glömt vilka egenskaper hon hade). Hon fick instruktionen att lämna paketet till herrn med mest välbyggd kropp som läste upp adresslapp som följer:

"Om du nu erkänt att starka män är bäst
så vandrar gåvan vidare till snyggast ben på fest"

(Obs: Alla damer upp på stolen och visa benen!)

Här kommer det skojjigaste. Jag fick paketet! Hepp! Tänk vad ett par kalasbyxor kan göra... Fyrtiosex år gamla ben, blåvita som en konsumvara, med kraftfull hårväxt (och där sitter allt pigment som finns i trakten av mina ben) och röda knottror, efter försök till ansning av samma kraftiga svarta hår.

Jo, men. Jag sparar lappen, Lilleman och Humlan. Som bevis för denna utmärkelse.

Sen blev det dans. Trots vissa försök fick jag inte dansa till vare sig "De sista ljuva åren" eller "Kan man älska nån på avstånd" med maken. Herr J var en utmärkt ersättning när nu maken var upptagen i dansens virvlar på annat håll, även om han inte riktigt lyckades hålla sig helt seriös under dessa "tjusfulla" musikstycken, det kanske inte jag heller lyckades med, om sanningen ska fram.

Nu ska jag nog väcka maken och kolla om han inte ska ha lite kaffe, så här de sista ljuva åren...

Ännu ingen tvättmaskin så idag våldgästade jag bästaste svägerskan och lille brorsonen och lånade tvättmaskin. När jag kommer hem från veckan i Örebro måste jag ta tag i det där med tvättmaskin. Allt för många år i villa med egen tvättmaskin har gjort att jag inte riktigt klarar av att planera mitt nerlortande av kläder som man bör i lägenhet om man ska hålla tillgodo med husets tvättstuga. Ska man vara borta en hel vecka vill det till att man har lite rena strumpor så att man inte blir en sanitär olägenhet för dem man är med.

Alldeles snart ska jag ställa mig i duschen och skölja av arbetsveckan. Jag ska bara först. Maken är på väg upp. I morgon blir det femtioårskalas. Det börjar ramla in sådana nu. Kul, men lite konstigt. Jag menar trots allt är det människor i min ålder som ger sig till att börja fylla femtio. Inte vet jag vad jag ska ha för kläder heller men det är väl så det ska vara.

Dagens jobbfundering kommer inte från fikabordet utan från toaletten. På muggen på jobbet står en literflaska med flytande gul/orange tvål. På alla upptänkliga språk står det att det är lyxvarianten vi får. Varje gång jag sitter där läser jag på flaskan i brist på annan lektyr. På det flesta språk med "vanliga" bokstäver är det någon variant på luxus, sen kommer det plötsligt på litauiska(?) prabangus. Nå, det är inte det som är frågan utan vad är det lyxiga i flytande tvål på literförpackning. Hur kommer det sig att all tvål, i princip, är mild och lyxig? Om jag skulle vilja ha en stark och avfettande vardagstvål var ska jag hitta den? Samma sak med produkter som äppelmos som alltid är lättsockrade. Lättsockrad i förhållande till vaddå? Hittar någon en burk "rejälsockrad" äppelmos så berätta gärna för mig, för jag har aldrig sett någon.

Nu ska jag nog ta och lägga ner örat på kudden. Fast egentligen är det lite synd. Jag har varit och klippt mig i dag och är supersnygg i håret. Fluffigt och tufft. I morgon bitti kommer det att vara ömsom platt och ömsom rufsigt. Man borde ha lärt sig sitta och sova med någon typ av strut på som skyddar en snygg frisyr när man nu har fått en sån framblåst.

Jag vet inte riktigt vad det beror på men de senaste veckorna har jag nästan varit lite energisk. Idag har jag till exempel kokat äppelmos på en kasse äpplen till. För att undkomma den sista grytan var jag ner till granne B med en påse äpplen och två burkar mos. Kanske kommer jag att kunna få det rent i köket igen och kanske får jag in all mos i frysen. Det jag absolut inte begriper är när jag ska äta all denna äppelmos. Äppelmos tycker jag egentligen bara är nödvändig till julskinka och julskinka är bara nödvändig med senap också, och på julafton.

Där ditt hjärta hör hemma - Lambi. Ptjaa inte för att anatomi är min paradgren men inte har jag hjärtat där man framför allt använder toapapper.

Vad skönt det är att ha har hittat någon. Som man lidit med den mannen. Tekniska haverier och ensam med ungar som har fullt upp med sitt han har inte haft det lätt. Nu när jag dundrade ner i tv-soffan var han ute med en dam och åt glass och såg ut att ha det riktigt trevligt. Som vanligt vet jag inte riktigt vilken extra tjänst de ville att jag skulle skaffa men det är skönt att han verkar glad.