Tanten

Som ett utskitet äppelmos känner jag mig så här på söndags kvällen. Jag har legat i badet en timme men annars har hela dagen varit i flygande fläng. Besöka svärfar på sjukhuset, skjutsa till tåget, telefonsamtal, uppvakta svägerska och leka med en lite gosse som tack vare öppna förskolan fått sin första äktsvenska förkylning.

Jag tror jag bara uppehåller mig vid det där sista. Resten känns som för mycket bara. Det är lite fantastiskt med brorsonen vad det har hänt mycket de här två månaderna. Det första veckorna släppte han inte sina nya föräldrar. Han tankade mat och kroppskontakt. Förmodligen är väl det vad man behöver tanka som mest om man bott på ett barnhem med massor av ungar och inte tillräckligt många vuxna. Sen har det hänt massor och igår tog han sina första steg. Den stolte fadern visade platsen på köksgolvet där "undret" hade skett. Han är lite söt min bror! Gossen pratar, skrattar och äter som en mindre ponny. Han blir frimodigare för varje gång vi träffar honom. Det är som om han växt från liten bebis till ettochetthalv-åring på bara två månader. Mycket generös är han också det lilla livet. Han gillar mycket att ge en saker han hittar. Ett tag satt jag på köksgolvet med händerna fulla av durkslag, penna, krokodil, badleksak och lite annat smått och gott.

Jag har funderat fram och tillbaka på det här med semester. Nu när vi inte kommer iväg någonstans trodde jag ett tag att jag skulle strunta i hela ledigheten och traska på jobbet i morgon men just nu känns det som att det får bli en vecka i alla fall. Inget resande och inget romantiskt mys kanske men sova är inte helt dumt det heller.

Det inte alls säkert att jag får nytt jobb för det. De tyckte att det var fel jobb det spanat in mig för men skulle fundera på andra öppningar. Så kul! Så fantastiskt kul! Det räcker rätt långt så här långt att det var positivt så långt. (tre långt i samma mening!) Å andra sidan så har makens barn drabbats av elände av en sort jag inte tänker gå in på här. Hur långbenta de än är, är känslan att jag skulle vilja ta dem i knät och blåsa bort det onda. Oron för svärfar är också ständigt närvarande.

Jag har glömt att dricka kaffe. Utan kaffe skallebank och bekymmersrynka. 

Just nu påminner livet om en dokusåpa. Egentligen har valda delar av tillvaron varit sådan sen i början av sommaren. Jag skulle behöva en parallellblogg med lösenord för allt som händer. I bland får dock ungar slita mer ont än vad jag tycker att de gjort sig förtjänta av. Det törs jag konstatera här.

Så var den här arbetsdagen till ända. Jag kom försent till sammanträdet i Sundsvall. Jag brukar inte bli sen men i går hamnade svärfar på sjukhuset igen och i stället för packande blev det en sväng på lasarettet för att titta till honom. Det gjorde mig en smula vimsig så i morse fnattade jag runt och plockade ihop diverse som jag borde plockat igår. Hur det blir med semester får vi väl se när det nu är som det är med svärfar. Det verkar vila en förbannelse över mina semestrar men - det är synd att inte klaga.

Idag ringde det en man som ville prata med mig om ett jobb. Man ska inte ropa hej förrän man kommit över ett bäcken som det sägs i sjukvården men i alla fall. Det känns som om det är dags för en förändring. Det innebar att jag från utgångsläget började sex i morse, klädsel som föranledde att konversationen om undersökningen som visat hur folk irriterade sig på slafsigt klädda arbetskamrater dök upp på förmiddagsfikat, svettig under regnjackan skulle ut och kolla på kläder. Vilken mening det blev! Svårt det där att veta nivån på klädsel på ett ställe man aldrig varit på. På firman där jag jobbar nu har vi i princip aldrig besökare och jag skulle säga att majoriteten klär sig ganska avslappnat minst sagt. Kul blir det när vi får chefsbesök från huvudstaden. Då åker kavajerna på cheferna och man kan konstatera besök långt innan flygtaxin kommit. I vanliga fall är fleecekavajen ett förekommande plagg. Visserligen har jag en mer konferensbetonad garderob också men jag känner mig inte precis bekväm i en alltför damig stil så knytblusarna lyser med sin frånvaro.

Det är på det här jobbet som jag har nu som terminalkoftan "uppfanns". Definitionen på terminalglasögon som företaget betalar för den som behöver var att det skulle vara glasögon som man behövde vid datorn på jobbet men inte skulle sakna hemma om man glömt dem på jobbet. Terminalkoftan är samma sak fast kofta. Stillasittande fryslortar som behöver en kofta på jobbet har för det mesta en på plats som man helst inte tar hem... Koftor bekostas dock av den anställde.

När jag blev anställd på den firma där jag nu jobbar minns jag att jag också var klädstissig. Det var helt i onödan visade det sig. Jag har sällan varit så förvirrad efter ett möte som efter det med de bägge chefer som då anställde mig. Den ena satt och trodde att han höll på att få en hjärtattack men hade i och för sig redan bestämt sig för att jag skulle få jobbet. Det hade han bestämt för han hade sett mitt högskoleprov (jo, jag är lite nöjd och skrytsam, även om det var länge sen nu). Den andre chefen satt mest och berättade om olika jobb han hade haft under åren. Själv fick jag knappt en syl i vädret. Sen skulle där göras ett allmänbildningstest. När jag sitter där kommer städet förbi och börjar mäta fönstren i det rum jag satt. Helt säker tordes jag inte vara på om de så att säga ingick i någon typ av stresstålighetstest eller var där för att kolla hur väl jag kunde koncentrera mig på uppgiften trots att de pratade med mig. Förall del det kunde ju också vara en koll på om jag var tillräckligt trevlig för att ha i möblerade rum.

Nå efter att konfererat med både Majros och maken blev det ett par svarta jeans och en snygg lite längre koftjacka också den i svart. Topp i färg och lite klack på skorna, det borde funka, snyggt men inte pråligt....

Nu har jag väl nästan modebloggat - eller?

Ptjaa, nu ska jag packa igen, för intervju, semester och eventuellt möbelbubbande och dessutom läsa igenom en hög med motioner som ska diskuteras på morgondagens styrelsemöte.

Trots den enorma segheten dagen bjudit på måste jag säga att jag varit duktig trots allt. Jag har jobbat, köpt hem fisk om Lilleman skulle tänkas dyka förbi på lite middag i morgon, jag har sytt klart en tröja till brorsonen och jag har experimentsytt ett kuddfodral av en tygsnutt som blev över från köksstolarna. Jag har dessutom tvättat två maskiner och hängt dem till tork också. Månadens värsta surpuppsgöra är också gjort - räkningarna är betalda.

Vännen som igår mådde så dåligt lät om inte glad så i alla fall gladare över sms i morse. I går var han säker på att han inte tänkte genomleva natten. Även om jag vet att han mår så dåligt emellanåt känns det inget vidare i alla fall. Jag tror det tar på maken också fast han är mer van eftersom han känt vännen i fråga så mycket längre. Han brukar påstå min man att han är oxe och därmed mest går i sin fåra men så enkelt är det avgjort inte. Om jag får göra lite reklam för honom är han en oerhört omtänksam och godhjärtad karl, kanske inte den mest lättpratade när det kommer till "känslopjunk" men å andra sidan vilka karlar är det?

I morgon ska jag också upp i svinottan. Jag begriper egentligen inte varför jag anmälde mig frivilligt men så blev det. Jag gillar inte den där martyren som tar över min kropp ibland och säger "det kan jag göra". Tur jag oftast kan hålla henne i schack. Jag tror banne mig att jag blev en gladare och bättre människa när jag började känna igen henne och skickade ut henne i kylan lite oftare. På torsdag bär det av till Sundsvall på styrelsemöte och sen rymmer jag faktiskt. På sant "Tomtebrölmanér" (Lindemansketchen ni vet) ska jag nu till sist ha två veckors sommarsemester. Det är frivilligt så det är inget synd om mig. En massa velande som beror på jul- och nyårsvelande gjorde att vi sköt på semestern. Velat klart i det ärendet har vi nog inte på länge. Vi misstänker, maken och jag, att hur vi än gör med de funderingarna kommer vi nog att upptäcka även våra rumpor sitter bak. Nu är den på gång - lågbudget och kortsemester, inbegripande möbelskjutsande men i alla fall, jag har så låga krav på semester. Att få vakna och somna med maken kan vara tillräckligt för mig.

PS. Förresten vad ger man till favoritsvägerskan som ger sig till att fylla år på torsdag?

I bland blir jag också oerhört trött på mig själv. I dag, inser jag nu, har jag lyckats glömma ett telefonsammanträde...

Dels är jag trött för att jag hade svårt att somna igår kväll. Det påstås att man ska sova bättre om man är ensam i sängen men jag vet inte jag. Det blir kallare om fötterna. Sen började jag jobba klockan sex i morse. Även det är tröttande. Sen blir jag ibland lite trött på stissiga och överambitiösa arbetskamrater som gör problem där inga problem finns.

Jag har långpratat med en av mina favoritvänner. Vi har pratat om straffpåföljdsyrkanden på stämningsansökningar, ångestridna människor, mamman till en gemensam vän som just gått bort och så har vi pratat om högstadieelevers utsatthet när det kommer till friluftsfanatism.

I bland när jag läser vad jag bloggar om inser jag att jag mest bara skriver om strunt som egentligen inte spelar så stor roll. I bland tar jag dock lite rast från ytligheterna och försöker förbättra världen eller hjälpa en vän. Nu ska jag ringa maken och höra hur det gått med vännen F.

I dag har jag lämnat två stora kassar med kläder på Kupan. Sen gick jag ett varv genom butiken och fyndade. Tre stycken sömnadsböcker för sammanlagt 40 kr. Jag blev så glad att jag tömde plånboken på de kontanter som där fanns. Det var i och för sig bara två tjugor till men i alla fall. Själv hade jag säkert bara köpt något onödigt för dem Röda Korset använder dem säkert på ett mycket bättre sätt. Två av böckerna var barnklädsböcker som jag förstått är bristvara idag. Den ena kostade en femma och den andra en tia. Så goda affärer var det länge sen jag gjorde. Helt oslitna mönsterblad och i fina i skicket rent allmänt. Maken påstår att detta kommer att användas mot mig och att jag aldrig kommer att kunna säga något om han skulle komma hem från tippen med ett lass bra att ha saker. Det måste ni väl hålla med om att det är en väldig skillnad.

Jag sorterar udda strumpor. Vet ni hur många nyanser av svart det finns? Vet ni hur många nästan likadana varianter på "kragar" det finns?

Note to self:

Inte lägga udda strumpor i strumplådan i fortsättningen!

Skivhörnan lägger ner. En av mina absoluta älsklingsaffärer i stan. Jag inser att det är nåt väldigt uråldrigt över att vilja ha sina skivor även i fysisk form. För mig är det rikedom med böcker och skivor. Inte så att samlingen är så imponerande för en verklig samlare men ändå. En bokhylla ska vara full av böcker och skivor. Allra helst sorterade i bokstavordning. Kylen kan gapa tom, barskåpet också men finns det böcker och musik är man rik. Härligt högtravande jag lät nu hörde jag. På samma sätt är det säkert fullständigt ohippt (ett ganska ohippt ord...) över att gilla att kunna stega in i en affär och få proffsig hjälp med sina inköp.

På Skivhörnan har jag kunnat köpa julklappsskivor åt mig (framför allt) men också både åt mina barn och bonusbarnen. Man har kunnat gå in där och sagt vad de gillar för musik och kunnat få hjälp att hitta nåt annat fast som borde kunna funka. Man vill ju inte ge folk bara exakt det de önskar sig utan helst det de inte visste att de önskade sig. Dit har jag också gått en fredaglunch och sagt att jag vill ha en ny skiva att spela i bilen på väg till södra Sverige och fått en jag inte alls visste att jag ville ha. Det festligaste var väl när jag själv fyllde år häromsistens och bonusdotter J visade ett foto på mig på sin mobil och fick hjälp att hitta en lämplig skiva. Ginza och Itunes i all ära men det fixar de inte. Dystert är vad det är.

Jag har blivit upptäckt av en anonym språkpolis. Undrar om det är den jag tror. I så fall puss på dig!

Maken har just åkt. Det jag borde göra är att städa garderober och sprätta kuvert och dammsuga. Strängt taget har jag ingen som helst lust med det.

Lilleman och jag har varit och handlat mat tillsammans. I bland när det ska storhandlas samordnar vi bilturen till affären. Nå, vi surrar en del också. Jag kom just på att jag glömt att skvallra om hur det blev med mönstrandet. Mest troligt blir det Karlskrona eller Boden och någon variant på befälsutbildning. Lilleman fick dock reda på att om han glömt att nämna sin pollenallergi (den är av så klent slag att han i princip tar två receptfria Clarityn per år) hade han kunnat få utbildas till militärpolisbefäl. Tydligen är sådana i stall en massa. Gossen muttrade surt: Jamen, jag är ju nästan som Jesus, jag är ju nästan född i ett stall. 

Den här sommaren har jag haft anledning att fundera en hel del över lycka, över bitterhet och och sorg med. En gång skickade maken ett sådant där kedjemail med klokskaper till mig. Vanligtvis brukar jag inte vara så lätt imponerad av sådana men i det här fastnade en sak. Det handlade om mäns vädjande till kvinnor och var fullt av sådant som fäll ner toaringen själv och säg direkt vad du vill och låt inte din man gissa. Ja, ni vet. Men där stod också ungefär så här: Om det finns två sätt att tolka det jag säger eller gör och det ena sårar dig, utgå då ifrån att jag menade det andra. Genialt i alla enkelhet. 

I går i mjölkkylen på butiken läste jag ett anslag om en lycklig vinnare av en kasse ekologiska mejeriprodukter. Kan man vara helt säker på att lite mjölk och grädde verkligen gör en människa lycklig?

I trapphuset på jobbet står det en automat. I den finns godis, kakor, färdiga knäckemackor och dricka. Automaten är av typen en spiral matar fram det man betalat för. Vår automat är dessutom av det lömska slag som ibland låter en bli utan det man betalat för på så sätt att spiralen stannar strax innan varan trillar ner.

Trapphuset delas med en kommunal inrättning som har många besök. De flesta av dem är nyanlända till Sverige. Så nyanlända att de i allmänhet inte hunnit lära sig svenska.

I dag blev jag vansinnigt och mot bättre vetande, sötsugen. Jag betalade sex kronor och tryckte knappkombinationen för havrekaka. Spiralen snurrade, nästan ända fram. Skam den som ger sig. En välriktad tackling ger inte önskat resultat. Då kommer två kollegor ut ur fikarummet och hjälper också till att gripa sig verket an. En av dessa två kvinnor kliver upp i trappen och vickar automaten lite. Under tiden kommer där en gentleman nerför samma trapp och frågar artigt om han kan hjälpa till. Han pratar engelska. Det har inte på något vis med saken att göra egentligen men det kändes rätt fånigt att behöva förklara att vi inte alls behövde flytta apparaten utan att det bara var jag som promt ville ha en kaka. Undrar hur han tänkte om de galna svenska kvinnorna som inte drar sig för att bruka våld på en automat när de blir sugna...

Men jag vet inte riktigt om jag orkar med att rapportera mer för det. Tre dagar på resande fot utan att egentligen hinna mer än konfererande och lite matraster är tungt. Vi har haft mycket att dryfta och dryftat har vi gjort. Snabbkollen av Mariehamn från båten till hotellet ger i alla fall vid handen att jag har rätt i att det är en del av världen jag nog skulle vilja se på "riktigt".

För en gångs skull flög jag hem. Att ta nattåget och gå direkt till jobbet kändes för jobbigt. En sak som jag undrar över är varför det varje gång är en lite annorlunda procedur för att checka in. Är det för att jag ska känna mig som en superklantig lantis varje gång. Speciellt efter att jag två gånger försökt få automaten att, till råga på allt, ge mig ett flygboardingkort genom att fylla i numret på tågbokningen kände jag mig dum. Jag har i alla fall fått visa fingret för SAS så nu finns mitt finger biometriskt uppkollat där, märkligt men jag kom i alla fall hem och det är skönt.

Grenen heter långsovning och i går slog jag mitt personbästa vuxenrekord, feberfritt. 13,5 timmar snusandes i bingen. På det sättet blir det inte så mycket gjort som man kan blogga om. Det känns lite lyxigt att få äta södagsmiddag med söte maken och få en natt till med honom.

Nu var vi här igen. Jag borde packa. Jag åker direkt efter jobbet, som jag smiter tidigt ifrån, till maken och sen blir det tåg i svinottan vidare mot Stockholm och Åland. Jag tror visserligen inte att vi kommer att hinna se så mycket av själva Åland. Jag tror snarare att dagarna kommer att bli späckade med heta diskussioner. Jag är medvetet vag om vad det är jag ska iväg på men som sagt det kommer att diskuteras och det finns en god anledning till att vi inte är på huvudkontoret. Visst får jag det väl att låta som om jag är en himla viktig människa nu...?

För packandet innebär det att jag i en helst pyttelite resväska ska ha med kläder för konferens, kanske kolla efter svamp, kanske gå på krogen, trädgårdsjoxande och allt möjligt annat också. Dessutom skor för alla tillfällen. Sen behöver jag ha med mig datorn så att jag slipper släpa papper och en ipod för att lyssna ikapp sommarpratarna när jag åker tåget. Det betyder att man måste ha med sig laddare också. Det behöver mobilen också, detta skrälle som knappt tål mer än ett samtal innan batterinivån visar gulrött. Jag hatar att släpa på väskor. Hem ska jag dessutom ta flyget eftersom jag annars måste ta nattåget och gå direkt från tåget till jobbet. Det innebär väl om de inte ändrat på det att man måste checka in bagaget och därmed vänta hemma på flygplatsen vid bagagebandet eller också ha väldigt liten väska med pytteschampoflaskor.

Jo, jag vet det är ett i-landsproblem men det är mitt och jag har det just nu.

Å ena sidan



Å andra sidan

Synnerligen grå och synnerligen lång känns det som. Gråvädret gör att det känns som höst redan nu. På jobbet känns det också som om det kommer att bli en tung höst. Men i morgon ska jag fixa mig tågbiljetter och i helgen ska jag vara hos söte maken för att dra vidare mot konferens på Åland måndag till onsdag, så ptjaa, det kunde säkert varit värre.

Men om man har ett nyväckt intresse för småbarnsklädsömnad, faster som man är, kan man surfa runt och kolla på vad småbarnsmammor syr. Jösses så mycket sött, praktiskt, gulligt och allt möjligt annat de hinner med. I och för sig minns jag att jag också led av att jag trodde att det var nödvändigt att vara dubbladuktig när barnen var små. Jag bakade, jag lagade mat, jag sydde kläder, jag stickade tygblöjebyxor och herre min dag vad jag donade. Nu när jag verkligen skulle ha tid gör jag inte så många husmorsknop inte.

Nå, de tillverkas en del i stugorna också som jag inte förstår varför det görs och dit hör näsduksfodralen. Jag minns att när de var i värsta snoråldern ungarna hade man alltid fickorna fulla med snytpapper och nappar. Inte hade det varit lönt att lite snyggt ha papperet i ett fodral. Söta är de fodralen i alla fall. Kanske svägerskan är en sån där ordningsam och organiserad mamma som hinner packa näsdukar i särskilt fodral om jag syr ett. Det återstår att se. Både om jag syr ett och om det skulle användas.

Efter snytpapper och nappar kom bajspåsar och Frolic - nu har jag mer blandat skräp i mina fickor. Så kan det gå.

Nu vet jag hur man syr ett pappersnäsduksfodral i valfritt tyg. Nu ska jag bara komma på varför.

I dag ringde det en sådan igen. Jamen allvarligt talat och på en tiogradig skala vad har jag för förväntningar på mitt försäkringsbolag egentligen? Jag menar jag mest bara hoppas att jag ska slippa dem. Inte vill jag ha vare sig bränder eller bilkrockar. Om man då funderat ut vad man har för förväntningar hur motsvarar i så fall ens försäkringsbolag dessa förväntningar? Man ska kanske inte lyssna på vad de stackarna frågar utan bara ställa slumptalsgeneratorn på den skala de vill ha och sen bara dra till med nåt. Och hur hur ofta kära medmänniskor börjar ni rekommendera ert försäkringsbolag till era vänner. "Dessutom Bettan, har jag ett så trevligt, minst en sjua på en tiogradig skala, försäkringsbolag." En replik sällan hörd på mina fikaraster, men det kanske är på mitt jobb vi är helt udda. Hur nöjd är man med bemötandet om man mest betalar räkningen? Sju eller två? Jag vet inte.

Om ni ser norra Europas stiligaste yngling släpa på ett hålögt spektakel på någon av stadens lunchhak så är det hålögda spektaklet jag. Lilleman och jag ska luncha tillsammans. Han har visst inte gått och lagt sig än utan håller på med nåt avancerat vända dygnet tillrätta inför mönstring och skolstart.

Ute är det grått och kallt. På jobbet är det bara grått.

Jag hade tänkt att jag skulle ladda ner lite bilder från vår utflykt till Wij-trädgårdar. Jag hade tänkt att skriva en massa romantiskt trams om hur mycket jag tycker om den där karln jag är gift med. Dels kom jag iväg så pass sent att jag egentligen borde i bingen för att orka upp i morgon och dessutom möttes jag av ett läckande akvarium när jag kom hem. I bland är livet lite tjaskigt med en. Fiskarna fick lov att simma ut i Storsjön via reningsverket och nu står akvarieeländet tömt på balkongen och väntar på att maken som är starkare än jag ska komma upp och hjälpa mig att frakta iväg eländet till lämplig sopstation. Jag tror golvet har klarat sig och flammorna på tapeten kanske inte gör så mycket. Förhoppningsvis får jag lättare tummen ur och målar över den ful som den var redan utan flammighet.

Ibland känns söndagkväll med distansäktenskap tungt. Riktigt tungt. Mer surf på ams.se kanske...

Uppdatering: När jag sen bestämmer att detta elände kräver starka drycker och sträcker mig efter O´boyburken i skafferiet kommer det nerdansande en mjölpåse. Det är nog inte min kväll i kväll...

Varje lördagfrukost i södra Sverige avslutas med att maken läser frågesporten ur Kuriren. Ni vet det där som har en rubrik och sen ledtrådar i fem steg. Nu undrar jag: hur gör man med poängen när man vet exakt vem det är som avses och klockrent kan räkna upp exakt var människan förekommit men för sitt liv inte kan komma på vad människan heter? I dag var det Stina Ekblad. 

Nu sitter jag och väntar på att maken ska vakna. Jag smög mig ner i köket för att koka kaffe men han har ordningsam som han är gömt den där mittpinnen till perkulatorn på ett hemligt ställe. Perkulator är för övrigt inte en kaffeapparat som jag är helt sams med. Starkt bryggkaffe vill jag ha för det mesta eller en espresso.

Under veckan som gått har Apoteket publicerat sin statistik över förskrivningen av potensmedel länsvis. Jämtland ligger i botten. I en artikel i ÖP säger man också på Apoteket Hjorten i Östersund att försäljningen av sexhjälpmedel/leksaker gått över förväntan så det verkar inte saknas intresse. Är jämten alltså potentare än andra svenska män? Eller kan det vara så att de handlar annat uppiggande på Apoteket? På dessa frågor vet jag inte om vi kommer att få några svar.

åka och kolla efter högtalare som funkar till ipod och dator. Maken har blivit utan manicken som gör att det trådlösa tangentbordet på hans dator inte har kontakt med datorn och för övrigt tycker jag konstig nog (hm) att jag har roligare musik på min ipod. 

Hos maken. Det känns konstigt lyxigt att få äta torsdagsmiddag tillsammans. Det är nog den enda fördelen jag kan komma på med att jobba en söndag. Helgen efter blir lite längre. I morgon ska jag sova tills jag vaknar av mig själv!

Eller är det bara irrationellt och jobbigt att jag när jag egentligen håller på att packa också tvättar handukar, viker tvätt, bloggar och funderar på hur jag ska laga en kofta?

Jag tycker att jag borde ha rutin vid det här laget på att packa en väska för att vara hos maken över helgen men jag fnattar alltid runt. Det kan vara så mycket olika väder. Det kan vara skogspromenad, en sväng för en öl på stan, bad, hällregn men å andra sidan vem vill verka helt orutinerad och släpa på en jättetrunk? Och så var det skor...

Ska vi vädra fördomar? Maken säger att det är bra att vädra sina fördomar ibland så att de inte blir unkna. Vem vill gå omkring med unkna fördomar? Inte jag i alla fall så nu vädrar jag.

Om en medelålders kvinna går in på en bilaffär, vad tror ni då att hon har för ärende?

a, Hon vill kolla in den senaste modellen av handskfack på den senaste modellen av den exklusivaste bilen bara för att drömma lite grann.

b, Hon vill vara ifred med sina egna tankar, fjärran men ändå nära stadens brus och larm.

c, Hon är intresserad av att köpa en bil.

Om du gissar c - varför jobbar inte du som bilsäljare?!? Du kunde få sälja en massa fler bilar till kvinnor än vad dina kollegor gör.

I går pratade jag med en nyskild kvinna på jobbet som insett att hon bara måste ha en bil för att kunna frakta sig och sina barn i. Hon hade varit runt på flera bilaffärer i staden utan att uppmärksammas av en enda säljare. På några ställen var säljarna mycket upptagna av varandra och på några syntes de inte alls. Känner jag igen det? Jajjemen. Jag visste vad jag var intresserad av för bilmodell till och med när jag som nyskild gjorde resan mellan bilhandlarna. Tji omöjligt! Dottern som var med vid ett av tillfällena fick ett feministiskt bryt och ställde sig och sa med stark stämma, mitt på golvet   att det var väl märkligt att ingen ville hjälpa hennes mor att få köpa en bil. Inte ens det hjälpte.

Det blev inte den bil jag hade tänkt mig. Jag hamnade på en bilfirma där ägaren kom fram och hälsade när jag klev in. Frågade vad jag var intresserad av, bad mig se mig omkring en stund och sen säga till när jag ville resonera. Han ville sälja en bil och då fick han det. Det var samme karl som fick sälja en bil till min kollega.

Varför ha bilaffär om man inte vill sälja bilar? Vore det inte enklare att starta en bokföringsbyrå eller tvättinrättning eller nåt om man verkligen inte vill ha kontakt med bilspekulanter?

I natt har jag drömt om pressarfötter. De var tydligen stöldbegärliga för jag köpte en i natt som blev stulen innan jag hunnit ut ur affären. Hujja!

Sy aldrig servetter med vågig söm i kanten som sen ska renklippas!

Gissa vem som sytt två dukar, två örngott och nu ska dra igång en produktion av tygservetter allt av ett stycke tyg hon hittade på Jysk för femtio (50!) kronor. Inget märkvärdigt mest för att slippa köpa ett nytt trädgårdsbord nere hos maken, dukarna alltså, resten blev bara över.

Jeansen klämmer i midjan. Det här med att vara teoretisk bantningsexpert är lite dystert. Jag vet ju precis vad jag borde göra åt detta dystra faktum. I mitt fall är det rätt enkelt - det är till att äta ordentlig mat. Det är bara så trist att laga ordentlig mat till bara sig själv och det är så gott med choklad. Extra frestande blir det om jag egentligen är hungrig.

Förra veckan blev en ganska ok vecka på så sätt när Humlan och R var här. De flesta dagarna hade de middag klar eller i alla fall på gång när jag kom hem. Dessutom är det ganska lätt att fixa käk bara det finns folk här som vill äta. Lite choklad och en del vin blev det väl också för all del. Det var ju trots allt Yran-vecka.

Jag kan ju i alla fall skylla mig själv när jag mot bättre vetande inte äter ordentligt. Det som är så otroligt märkligt är väl att vi vet så mycket om hur viktigt det är med att äta bra mat och ändå tycker vi inte att vi har råd att kosta på våra gamla riktig mat och sällskap när de ska äta den. Vi fraktar mat över hela landet som bara ska värmas av stressad hemtjänstpersonal i en mikro. Dystert är vad det är.

Kan det vara så att maken tycker att jag är slarvig? När jag kollade kylskåpet i går kväll hade han städat det och organiserat matresterna i lådor märkta med vilken dag de skulle ätas. På kudden i den bäddade sängen hittade jag en lapp till. Lite rädd är jag att han skulle sluta med sådana gulligheter om vi lyckades organisera livet så att vi kunde bo ihop.

Annat kan man inte säga. Nu har jag sovit på soffan en lång stund med tv:n på efter att jag kom hem från jobbet så nu känner jag mig om möjligt ännu mosigare och konstigare.

Festen vi var på var trevlig. Massor med god mat och en himla massa vin. I och för sig fanns det en himla massa folk också men inte så att det riktigt räckte till allt vin. I princip kan man väl säga att det är makens gamla skolkompisar som är kärnan i Yranfesten. Partyt är årligen återkommande och är en sån där tillställning med grundgänget och sen hänger det på lite folk. I år var där inte fullt så mycket ungdomar som det varit ibland och bara två hundar. I fjol var där två svarta lite tröttare labbar, det årets värdfamiljs lille Frantz (en mkt energisk lapphundsblandning) och så min gammelhund och dotterns rottisvalp. Då var där röj på gräsmattan. Familjen J behövde inte mossriva eller lufta sin gräsmatta utan det gjorde jyckarna. Det året det var med en piggelin setterfröken satte hon också en avsevärd sprutt på hundherrarna. Nåväl det var hunddelen det.

En massa folk, en massa mat och en massa vin kan bara sluta på ett sätt. Surrigt och mysigt. Vi hann avhandla så vitt skilda ämnen som FRA och kriminalvård som bjöksavschampagne.

Så småningom drog vi ner på stan. Så många blev vi minsann inte och maken och jag missade väl i stort sett allt utom presidenten men kul var det. Det är lite märkligt med presidenttalet, det skulle kunna bli så fel om lokalpartriotismen tilläts gå åt det hållet. En jättehord med berusade människor som jublar och känner att det här är det bästa stället på jorden skulle kunna bli rent otäcka. Nu tycker jag att både presidenten och talskrivaren balanserar bra. Det känns lite skönt att det uttalas tydligt att här är alla välkomna och här ska det finnas en plats för dem som behöver det. Flyktingfientlighet, rasism och annan inskränkthet känns långt borta. Till och med Sundsvall skulle visst kunna få vara med Republiken bara de pimpade upp stan. Att sen sjunga Jämtlandssången med hela torget och titta på det efterföljande fyrverkeriet är lite fint.

Se var det ju upp och jobba som gällde idag. När jag kom hem var lägenheten alldeles tom. Maken hade åkt hem till sig och Humlan och R med. Ingen middag färdig, ingen rottis som vill sitta i knät eller knatar runt med sin gummigris som kan oinka, inget surr. Tomt och trist.

Om man går ut med en hund och påsarna är slut så när som på en, slår det aldrig fel, hunden dynger två gånger. Gång nr två dessutom alltid på nåt pinsamt ställe så att man får skämmas. Hunden på bilden är inte hunden i inlägget.

Maken är hos svärfar på sjukhuset. Om några timmar ska vi iväg till några polers och förfesta inför Yran. Huruvida det blir någon verklig Yra återstår att se. Ganska ofta på senare år har vi fastnat på förfesten och sen inte kommit iväg. Risken finns att det blir så i år med men än kan man tro på att den lata och småsnåla medelåldern inte helt slagit klorna i en. Om sanningen ska fram är det faktiskt inga artister som jag direkt brinner för. Presidenttalet är alltid kul och man brukar för det mesta hitta nåt man inte visste att man gillade men...