Tanten

Jag har gjort en sån massa jobbsökningsrelaterad nytta att jag är alldeles häpen över hur energisk jag har varit. Får jag inte jobbet så är det för att de hellre vill ha någon annan men inte för att jag inte har försökt. 

Så sa hon min lilla Humla till sin morbror. Han visste inte att hon var i stan så han blev lite överraskad minst sagt men tjipp, tjillevipp hade bjudit in oss på middag. Det började med att hon och jag bjöd in oss men sen inkluderade vi Lilleman med flickvän också. Flickvännen så färsk att hon bara träffat oss som hastigast och morbrorn med familj aldrig. Vi hade hyfs nog att ta med oss käk när vi nu trängde oss på. 

Här sitter man med full pott på Expressens husmorstest men inte har jag lust att plocka och städa för det. 

I dag var där inte så mycket att tjuvlyssna på så då satt jag och gissade vad mina medpassagerare var för ena egentligen. Kvinnan i stålgrått hår, med glasögon, prydlig men "casual" som lyckades med att läsa Grönköpings Veckoblad hela vägen från Bollnäs till Östersund såg ut att vara lärare. Hon såg lidande ut, tror jag det, samma numer av Grönköping i tre timmar, jag har heller inte så Grönköpingsk humor för all del men jag undviker den och så slipper jag sura ihop över det. 

I går var makens grannar över på middag ett antal pilsner och en flaska whisky senare var klockan två. När blev jag för gammal för den typen av socialt liv?

Tanten känner sig som en värre tant än någonsin. Jag blir helt galen på gungande bänkrader och ungdomspersoner som samtal under filmen. Jag blir helt galen på biomörkret som lyses upp av sms:ande mobiltelefoner. Jag blir helt enkelt galen. Varför kan folk inte titta på film om de ändå tittar på film? 

Är det bra eller dåligt om man tar ett husmorstest på Expressens hemsida? Är det bra eller dåligt om man får full pott?

I en grå forntid, när Berlinmuren fortfarande stod kvar, åkte jag och exmaken till Tjeckoslovakien i en gammal folkvagnsbuss. Vi hamnade med denna på en hel massa ställen på tjeckisk landsbygd där man insåg att västturister inte var så vanligt förekommande. I en by där vi stannade för att äta satt tre trötta herrar inne på restaurangen och utanför sågs ett litet gäng grabbar. När vi parkerat försvann grabbarna som ett skott och sen fylldes haket av folk. Alla i byn blev akut öltörstiga och hungriga. Det kan ju inte ha varit som de var nyfikna tänker jag.

Jag tror att jag vet vad det är som gör att jag känner mig så stressad nu. Det är helt enkelt min velighet. Ni som hängt här vet ju om våra funderingar kring starta bolag å andra sidan finns det andra saker jag också vill göra. Det är det här med att bestämma vad man vill. I en gammal Hoola-låt (tror jag i alla fall) finns en textrad "hoppet föds i handling" och det stämmer med mig. Jag vill gärna göra och känna att jag kan påverka. Därför blir det här spretandet i vilja så jobbigt. Det går ju inte att agera ordentligt åt två helt olika håll samtidigt hur länge som helst. Det börjar dra ihop sig och bli dags att välja. Innan månaden är slut måste jag ha bestämt mig. Kollegorna måste veta att jag satsar om jag ska satsa då funkar det inte att söka andra jobb och kanske försvinna. Jag vill kunna bestämma själv över mig men samtidigt stressar det mig och jag önskar att någon annan bara sa nu gör vi så här. Jag är kort sagt en velpotta. 

Nu ska jag sätta mig och försöka skriva ansökan på jobbet. Det är ju den jobbiga detaljen att det gäller att övertyga fler än mig, maken och jobbarkompis B om att det där jobbet är för mig.

Jag har beställt tid för klippning. Eller egentligen var det väl ett gulligt bonusbarn som fixade det. Men jag har inte varit hos en annan frisör på många år. Min vet precis och han är dessutom världens sötaste. Nu är det ju det att jag inte kommer att kunna åka några trettiofem mil för att klippa mig och jag har levt i en viss tveksamhet om hur fort det ska kunna gå att flytta så jag har inte kunnat boka tid och hos min frisör är det inte en vecka i väntetid utan mer typ en par tre månader... Ofattbart, men han är så bäst! Det är det tydligen fler som tycker. Fattar ni hur läskigt det blir?

Vi tittar som sagt på hus maken och jag. Jag inser mer och mer att vi egentligen inte tycker lika om just någonting. Där jag ser ett helt underbart mörkgrönt badrumskakel ser han bara mörkt och murrigt. I just det fallet måste jag säga att en medelålders kvinna kan vilja ha sitt badrum lite mörkt och murrigt. Där jag bor nu kom det en kusin med pojkvän förbi en gång och hälsade på. Han var elektriker, eller det är han säkert fortfarande det är pojkvänsstatusen som är förändrad, han hittade en badrumsarmatur han som tidigare lägenhetsägare köpt men inte monterat. Rapp och händig karl som han var/är? drog han lite kabel och monterade den. Tanten blev i ett svep tio år äldre. Ljus i badrum ska man vara försiktig med. Det kan vara bra med ljus för ögonbrynsnoppning och makeupläggning men det kan vara vilsamt att få känna sig vacker också ibland.

Näe, det gör jag inte. En tur till Stockholm och ett möte som mest handlade om kris och arbetslöshet, En himla massa tåg. Lite mat och så en tur för att titta på hus utifrån. Jag återkommer i morgon eller så istället.

Där ska de vara! I dag hittade jag en trevlig kvinna som höll på med att konstruera ett grammatikspel. Hon satt på tåget och översatte språkvårdarens grammatiska klurigheter till begriplig svenska. Vad folk sysslar med annorlunda saker. Jag sålde i alla fall in tanken på vår firma så vad vet man. Tågsäljare får en het ny innebörd.

Hon rymmer också. Både fysiskt och psykiskt. Förmiddagen har jag tittat på hus på hemnet. Vad tros om fem charmiga villor i en klump eller kanske ett hus så skevt att det måste rätas upp, kanske ett hus vid badsjö eller en sextiotalsvilla med flammig fasad. Mycket att titta på och mycket att fundera på. Tur man har snälla vänner på msn som kan kolla och kommentera. 

Jag tror jag har konstaterat det förut men det känns som om det förtjänar att påpekas igen. Det är märkligt hur dagarna kan sega sig fram men veckorna gå så fort. Nu är vi inne på sista månaden i alla fall.

En tur till stationen maken och ett kuvert till lilla Humlan lämnade jag där. Men jag kollade hur mycket semester jag forfarande har innestående så här sista jobbmånaden och det borde räcka till ett par dagar även nästa vecka. Semesteråret börjar för oss i april så då får man 25 nya friska som kommer ut i pengar och det känns därför som om det i det här läget är mer värt att kunna vara på rymmen så mycket som möjligt hellre än att få en något större slant på den allmänna slutregleringen. 

Med ett öga på tv:n läser jag kommentaren om hemtjänst till en svärfar som inte riktigt fixar det här med maten. Visst är det lite märkligt men när jag var barn hade jag en kompis, eller henne har jag ju kvar, vars farmor bodde i en tillbyggnad på deras hus. Till den farmorn kom det allt som oftast en hemsamarit som hjälpte henne att gå till affären och sen hjälpte henne att laga den mat hon helst ville ha. Riktig mat lagad på riktiga råvaror. Visst är det konstigt att vi inte har råd med sånt idag. 

Snöskottningen skötte maken, jag sopade lite snö från bron. Själv var jag och handlade. Sen stekte jag fläskotletter. Det blev lite extra uppskattat eftersom den samhalllåda han hunnit värma innan vi kom hade stått tretton i stället för tre minuter i mikron. Nu ligger en kombinerat genomfrusen och svettig äkta man i badet med ett glas vin. 

Jag har inte fullt så ont i året som man skulle kunna vänta sig efter gårdagen. Det var riktigt trevligt. Jag tror att alla i alla fall så länge jag var kvar levde i glad förnekelse. Nu ska vi upp och skotta snö hos svärfar så jag antar att morgonrocken bör bytas mot något mer snöanpassat.