Tjuvtittat på tåg
Vad härligt du beskriver hur känsliga ni är..här är det likadant, men min man gråter mest över duktiga idrottare, och jag ja gråter av romantik och gråtande barn..och sen har vi väldigt lätt för att skratta...ha det gott
Glömde klicka vem som skrev...de e bara jag Tant brun
Vi är också en gråtfamilj och jag är oerhört lättrörd...;-D Hahahah tror att babianerna skulle finna dig attraktiv då ;D
åååh ni e lika bröliga som jag, tjutar åt allt! ;)
Med din tårögdhet hade du gjort stjärnkarriär i Hollywood eftersom varken lök eller glycerin hade behövts för dig vid dramatisk sorgliga tagningar. Varför får man i vår kultur inte gråta precis när och var och varför man vill? Det är bara att böla på, det gör jag nu för tiden.
Tänk att vara så lättrörd...Inte jag. Men du kan ju tänka dig att ett malplacerat skratt vid sorgliga och 0lämpliga tillfällen inte tas emot helt självklart det heller! :)
Tittade konstigt, var det ingen som ville trösta?! Jag tycker nog det är mer pinsamt att börja skratta för sig själv när man är på offentliga platser än att gråta. Jag har nämligen den bristen att inte kunna hålla mig om jag tänkter på, ser, eller hör något roligt. Kan bli väldigt pinsamt ibland.
Jag har en liten gissning hos mig...kom över o var med vet jag..
Kramiz Anki N
Gå gärna in på min blogg och gissa kändis. Du har till ikväll 20:00 på dig att gissa:)
Och om du vill fortsätta läsa min blogg gör det gärna på bloglovin.se:)
+ gillar din blogg!(:
Här har du en lipsill till...jag lipar när jag är glad,ledsen eller arg (det sista är inte alls bra,ilskan tappar liksom effekten),när jag läser,när jag ser på film,eller när någon gör en bra idrottsprestation spelar ingen roll om de är svenskar bara de kämpat och blir glada så lipar jag...fast som de flesta andra lipsillar har jag nära till skrattet oxå :)
Hmmm... är vi släkt tro? :)
