En liten trettonhelg bara och så är det över. Maken och jag ska dra oss norrut igen. Vi ska byta tillbaka bil och förhoppningsvis tapetsera om köket i lägenheten.
Gårdagskvällen ägnades mest åt djupa tankar. Ibland är vi så rysligt djupsinniga maken och jag. I går handlade det om "vad ska man ha den informationen till?". En arbetskamrat sa så efter att funderat en stund på frågan på hur hon mådde under det uppsägningssamtal hon hade. Påfallande ofta svarar man bara artigt utan att fundera. I just det fallet var det ett underbart svar tycker jag. Varför ska man bjuda på det förtroendet till någon man ändå varken känner eller har förtroende för. Någon som heller inte har vare sig mandat eller kunskap nog till att göra något av ens mående om det skulle behövas. I bland kan jag vara för att man tar sina samtal på allvar och säger "Hurså? Vad ska du använda den informationen till?"
Det har under en period funnits anledning att fundera en del kring förtroenden och sanningar, från lite olika håll. Ibland kan man få ett förtroende som inte är bekvämt att bära. Precis som han sa Lillemans klassföreståndare "Ibland får man förtroenden som man inte vet hur man ska hantera". På föräldramötet gick en del föräldrar igång fullständigt och ansåg minsann att de alltid hade rätt att veta allt om sina barn även om det var sagt till en lärare mot tystnadslöfte. Så kan man ju så klart se på saken och där är min enklaste invändning, men om det är en unge som riskerar att råka så mycket värre illa ut av att föräldrarna vet än av saken som sådan. Det enkla exemplet är väl i det fallet flicka från hederskultur som förlorat oskulden utan att vara gift.
Ett annat exempel på förtroenden är dem där man på något sätt blir medansvarig av att ha fått. Att få veta att någon tänker ta livet av sig men säger att det får du inte säga till någon lämnar ju den stackare som fått förtroendet i en sits där det känns ganska uppenbart att det är mer moralistiskt riktigt att bryta förtroendet än att låta vännen gå under. Det är lätt när man hårddrar saker men de flesta dilemman är ju långt mycket mindre svart-vita.
Sen har vi sanningarna. Är sanningen alltid av godo? Har man i alla lägen rätt att vräka sanningen över en människa som inte orkar bära den? Knappast, men var går den gränsen?
Så djupa var vi igår men sen blev det hockey. Där är det lättare i alla fall om ni frågar mig. Maken påstår att jag skulle vara en utmärkt sportkommentator som inte skräder orden. När det gäller hockey är det viktigaste som jag ser det att Kanada ska ha på plytet. Sverige och Tjeckerna kan gott få vinna och vinner ryssarna (om det inte är Sverige eller tjecker förstås) gör det inte så himla mycket för de har i alla fall pampigaste låten. Det är för mycket gråskalor och för lite hockey, eller hur det var.
