Mossa

I dag har jag känt den krypande känslan av växande mossa hela dagen.  Rent obeskrivligt tråkigt på jobbet. Det går liksom inte ens att låtsas ett engagemang för jobbet nu. Helt omöjligt. Dessutom var alldeles för många roliga fikakompisar lediga. Egentligen har jag bara hängt på nätet hela guds långa dag. En bra stund diskuterade jag kulturella skillnader i svordomar mellan kulturer med makens äldsta dotter. I Argentina är det mer sex i svärandet annat kan man inte säga.

Lilleman hängde med hem på en tidig middag och har redan hunnit ge sig iväg igen. På affären där vi mellanlandade mötte vi en gammal dagisfröken. Tänk att jag fortfarande saknar de där stunderna på dagis. Jag slutade rätt tidigt så för det mesta kom jag redan vid mellis och fick sitta en stund och vänta på bänken i hallen. Nästan varje dag satt där någon annan förälder och man hann liksom landa mellan jobbet och hemma. Underbara ungar var det och underbar personal. Jag vet inte hur de riktigt bar sig åt men ungarna från det dagiset var alla extremt socialt begåvade. Det fanns en "Astrid Lindgren"-anda som genomsyrade det mesta. Ungarna kunde leka och lösa konflikter på ett bra sätt. De större tog hand om de mindre och ordnade lekar så att det fanns plats till och med för pyttepluttisarna. Det kändes också alltid som att personalen respekterade barnen och hade tid att låta dem leka färdigt. 

Sen i skolan tyckte jag att det märktes också. Barnen från detta dagis var snäppet snällare och kunde liksom "trö för sig" lite bättre. Vad kan då det heta på svenska? Det var liksom superbra på att hitta på saker själva. En större ro och förmåga att inte ha tråkigt om de inte ville det. Det var inte så rastlösa kanske man kan säga. Kort sagt det var ett underbart dagis. Ibland kom det föräldrar som ville att det skulle vara mer aktiviteter men på vårt dagis var det inte så mycket sånt som ser stort ut på papper. De gick till Mulleträdet i skogen och det gick på bibblan och lånade böcker. De lekte ute och inne. En del annat också för allt i världen men på barnens villkor och inte för att det skulle se bra ut i en planering.

Det var favoritfröken vi mötte nu. Kvinnan som för varje unge hade ett eget gulleord. Någon var hennes gulleplutt och en annan hennes pussgurka. Alla kände sig extra utvalda och hon hade en simultankapacitet som gör en annan grön av avund. Hon kunde trösta en unge som skrubbat knäet, klä på en annan, prata om hur dagen varit med mig och på ett mirakulöst vis vara helt närvarande för var och en av oss. Skumt men underbart. Jag undrar om inte Lilleman hade velat ta en prao-period på dagis till veckan. Det såg så ut.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0