Tanten

Tanten sitter i sin nya morgonrock och läser bloggar. Tanten börjar tycka att det här morgonpigga är lite störande eftersom det medför en grym kvällströtthet. Jag har alltid hävdat att jag är en nattuggla men det funkar inte så längre. När jag nu fått denna award från Anne (som vanligt vägrar min dator att befatta sig med länkfix...) är det väl lika bra att jag säger som det är.

Här sitter jag medan Humlan duschar och tänker mig att jag ska kommentera bloggar. Då när jag spirituell som jag är skrivit en lång och klurig kommentar blir det internt fel. Undras om det interna felet är här eller där eller möjligen hos blogg.se.

Det blev en roadtrip. Jag är hos min Humla. Maken lät hemskt förvånad. Han hade ju kommit överens om att jag skulle åka idag. Det överenskommelsen hade hade han gjort under hockeyfinalen så vad jag sa hörde han nog inte så bra. Jag är här nu i alla fall och jag har fått mig en sightseeing i det lilla samhället. Mest fick jag bygdens befolkning utpekad för mig. Var de bor och vilken busshållplats de kliver på på. 

Nu sitter jag här och väntar på ett samtal från en försäkringssäljare. Hon har ringt förut men har naturligtvis dolt nummer så jag kan inte ringa så att jag slipper vänta. Den goda konsumenten i mig kollar bilförsäkringar. Tid tar det minst sagt. Jag måste säga att jag är mer av en mailmänniska än en människa som tycker att det är praktiskt att ringa. Jag hatar att vänta på samtal, jag hatar att sitta i telefonkö, jag avskyr när människan jag söker är ute på vift. Jag blir på dåligt humör av telefoner.

Jo, det ska jag nog det. Det här är ju sista veckan innan jag börjar jobba igen. Lite administration och lite hygieninsatser så ska jag nog ta den nya bilen och dra mig söderut för att hälsa på min Humla. Jag måste fixa så att den är försäkrad, bilen just nu står den försäkringen på bilfirman, så ska jag väl ringa min blivande chef och boka en tid på "min" bank för att resonera kring hur vi lämpligen ska göra med makens hus och huslån. Det är väl lämpligt att han ringer sin och så får de väl joba lite på sin charm. Det blir en massa joxande också av att bo ihop, inte bara romantiskt trams och renoveringsplaner. Sen ska det väl tas itu med Medmera-kort och lite sådant också.

Det har tittats på alldeles för mycket TV men är det hockey-VM så måste han väl få titta maken. Själv är jag nöjd med lite mindre men jag har sällskapshängt ibland. Då kommer det så fånig reklam. Jag menar vem behöver "Limited edition" av toapapper?!? och har ni någonsin hamnat i kön vid juicehyllan för färskpressad juice av bara en sorts apelsiner?!? 

Maken och jag konstaterar att det blir mindre och suddigare siffror för mål oc tid för varje år som går. Kan det vara som de är i maskopi med elektronikföretagen och vill yvinga oss att köpa en ny och större tv? Eller är det bara som vi behöver glasögon?

En del fotomodeller bara krånglar. I stället för att snällt låta sig fotograferas och för ändamålet posera lite snyggt går de sin väg. Men visst har han rätt magnifika morrhår, fotomodellen som dragit vidare på äventyr och helt och hållet struntar i sin karriär.

Än dräller jag i morgonrock. Kaffet är påsatt och maken är nog lite vaken. Dagen i dag hoppas jag blir ännu en i raden av dagar med en massa hemstök. Om vi lyckas flytta på en sjukling skulle vi kunna måla lite tak i ett sovrum framöver dagen. Där ska det sen upp tapeter och in med nytt golv. Så har vi ett nytt sovrum och kan dra igång med att fixa sjuklingens nya sovrum. 

Visst kan man se att han blev förlåten maken. Jag hade som glömt att jag hade en bild på kisse efter badet. 

I bland känner jag mig som ett enda stor handhavandefel. Nu får jag inte upp handskfacket. Där ligger instruktionsboken som kanske har något tips gällande det elektroniska som skulle kunna vara det som gör att man inte får upp handskfacket. När inte vattenkokaren vill koka vatten heller känns det lite hopplöst.

Vad gör jag uppe nu? Visserligen blev det en väldigt lugn kväll. Lilleman, brorsfamiljen och middag. När det kändes som dags för brorsonen att fälla ner sina superlånga ögonfransar för kvällen gjorde vi också kväll. Det är i alla fall löjligt att vara vaken klockan sex en lördagsmorgon. I kylskåpet vid fjällets fot är det nästan urplockat. Här finns en bytta utgången Bregott och lite halvmjukt knäckebröd. Ingen att studsa ur sköna sängen för. 

Så sitter jag här i min gamla lägenhet. Alldeles solokvist. Lilleman och jag har hängt, vi bjöd in oss på middag hos lillebror också. Sen trodde jag att jag skulle orka köra nya bilen ner till maken men vid närmare eftertanke tror jag att jag avstår och gör en tidig kväll och en tidig morgon i stället. 

Uppe med tuppen och söte maken. Han håller på och kollar hur det gått med hans budande på tågbiljett för tanten. I dag bär det av norrut en sväng. Jag längtar efter Lilleman men annars känns det lite konstigt, speciellt som maken inte vare sig ska med eller kommer efter. Vi får väl se hur mycket tid sonen har med en gammal mor. Är det för lite far jag nog ner igen.

I dag har jag slagit med en hel massa andra tanter som också skulle examensekipera tonårspojkar. Makens yngste tillhör den kategorin. Vi lyckades men det var en kamp mot både föräldrar och sur expedit. Nu borde jag fixa käk men den rätta lusten vill inte infinna sig. Pizza känns som ett lagom svårfixat alternativ, i alla fall om någon annan åker och hämtar.

När min man städar ur ett badrumsskåp slänger han inte gamla saker som är i det. Han packar allt på ett gammalt ölflak och ställer det i gästrummet i stället. På vilket sätt det egentligen blir bättre av det vet jag inte. 

Konstigt att det kan vara så mycket oro i en tantkropp som ändå är ledig. Jag vaknar inte när maken går upp men strax efteråt och sen är det svårt att somna om. Känns onekligen fånigt att vara morgonpigg och kvällstrött. Min inre tonåring suckar tungt och detta trams.

Maken gör fynd av nya djur i akvariet. Jag undrar varför men det där akvariet är skumt. Så är det bara. Nu är det visst en stor äcklig snäcka som tittar fram.

Han fyller 19 år idag. Om ens lillaste bebis är 19 måste man nästan räknas som vuxen själv. Emellanåt kommer jag att tänka på hur det var när de var nyfödda. När Humlan föddes minns jag att jag tyckte synd om alla mammor med skalliga barn. Lilla Humlan hade massor med mörkt hår, söt som en lite docka var hon och ganska späd. Jag minns att jag tyckte synd om alla andra mammor och tänkte att det måste vara surt för dem att få barn samtidigt som jag. Deras barn var feta, skalliga, skrynkliga och såg inte mycket ut för världen alls. Så avundsjuka de måste ha varit i all tysthet.