Sladdar, konstiga "fobier" och klassfest
Med ytterligare en manick kommer nya sladdar. Var ska man göra av alla sladdar egentligen. Sladdar och adaptrar, lådan i byrån är full och däe finns en hel massa jox som jag inte vet vilken manick de hör till och jag vet inte ens om manicken i fråga finns kvar. När ska man tordas slänga en kabel och hur många laddare behöver man till mobiltelefoner som för länge sedan gått vidare till mobitelefonhimlen. Varför kommer jag inte på ett vettigt system och framförallt varför slänger jag inte? Värre ändå kommer det att bli om jag någonsin kommer att få bo ihop med maken. Det är en man med många saker. Inte bara sladdar...
Plastisarna med pappa (alltså maken) ska till Åre och åka skidor. Risken är inte så stor att de kommer förbi men det fick mig i alla fall att börja blänga på byrån i hallen. Är den ok kan det nästan kännas som om det är städat här hemma. Där ligger förutom en massa kablar och elände en bröte med oöppnade kuvert. Det vore intressant att veta varför det är så omöjligt för mig att öppna kuvert som jag tror att jag vet vad de innehåller. Vore jag inte så snål skulle jag kunna gå i terapi bara för att få en förklaring till detta udda beteende.
En annan sak att hugga tag i för en terraputta vore varför jag inte kan ringa och beställa pizza. Konstigt nog är det det värsta slags telefonsamtal jag kan komma på. Frisör, läkare, tandläkare och bilverkstad är också gruvsamt men att ringa efter en pizza är helt omöjligt. Jag går eller åker hellre dit och tvingas sitta och vänta än att jag slår en signal först så att det är färdigt när jag når fram. Jag menar det vore mycket osannolikt att de skulle ha nåt emot att jag skulle ringa. Ville de inte ha pizzabeställningar skulle de förmodligen inte ha satt ut telefonnumret, kanske inte ens ha en pizzeria.
Häromdagen damp det ner ett brev som jag öppnade eftersom jag inte kunde se på avsändaren vad det skulle kunna vara. Tydligen är det en massa år sen jag gick ut nian och nu skulle det vara klassfest. Jag är mycket kluven. Det vore kul att träffa några stycken och se vad det blev av dem men njaa. Som kompis M sa ska man gå ska man nog inte bara ha en revanchlust utan faktiskt vilja träffa några stycken. Vill jag det? Jag vet inte. Högstadiet var nog den värsta och tråkigaste perioden i livet i alla fall i den delen som skolan och klassen var. Det är synd om alla högstadieungar! Skönt att man slipper gå igenom det igen även om man säkert är bra mycket bättre rustad idag, jag är i alla fall ganska härdig när det gäller att ha tråkigt.
Plastisarna med pappa (alltså maken) ska till Åre och åka skidor. Risken är inte så stor att de kommer förbi men det fick mig i alla fall att börja blänga på byrån i hallen. Är den ok kan det nästan kännas som om det är städat här hemma. Där ligger förutom en massa kablar och elände en bröte med oöppnade kuvert. Det vore intressant att veta varför det är så omöjligt för mig att öppna kuvert som jag tror att jag vet vad de innehåller. Vore jag inte så snål skulle jag kunna gå i terapi bara för att få en förklaring till detta udda beteende.
En annan sak att hugga tag i för en terraputta vore varför jag inte kan ringa och beställa pizza. Konstigt nog är det det värsta slags telefonsamtal jag kan komma på. Frisör, läkare, tandläkare och bilverkstad är också gruvsamt men att ringa efter en pizza är helt omöjligt. Jag går eller åker hellre dit och tvingas sitta och vänta än att jag slår en signal först så att det är färdigt när jag når fram. Jag menar det vore mycket osannolikt att de skulle ha nåt emot att jag skulle ringa. Ville de inte ha pizzabeställningar skulle de förmodligen inte ha satt ut telefonnumret, kanske inte ens ha en pizzeria.
Häromdagen damp det ner ett brev som jag öppnade eftersom jag inte kunde se på avsändaren vad det skulle kunna vara. Tydligen är det en massa år sen jag gick ut nian och nu skulle det vara klassfest. Jag är mycket kluven. Det vore kul att träffa några stycken och se vad det blev av dem men njaa. Som kompis M sa ska man gå ska man nog inte bara ha en revanchlust utan faktiskt vilja träffa några stycken. Vill jag det? Jag vet inte. Högstadiet var nog den värsta och tråkigaste perioden i livet i alla fall i den delen som skolan och klassen var. Det är synd om alla högstadieungar! Skönt att man slipper gå igenom det igen även om man säkert är bra mycket bättre rustad idag, jag är i alla fall ganska härdig när det gäller att ha tråkigt.
Kommentarer
Trackback
