Tanten

Så har man varit på säsongens första femtioårskalas. Maken har inte riktigt vaknat än trots att det var han som körde oss i går. Trevligt var det även om jag hamnade på en bordsända där de inte fullt översociala herrarna satt. God mat fick man och ett och annat scenspektakel blev det. Själv fann jag mig hastigt och lustigt med i en sånggrupp bestående av folk från stan som framförde hyllningssånger.

Paketstafettblev det. Ett helt nytt koncept för mig. Ett paket överräcktes till födelsedagsbarnets sambo. Sen lästes det instruktioner. Det var alltså länge, länge ett nytt paket med adresslapp på i paketet. Paketet gick så småningom till herren med snyggast slips som lämnade det till en dam som (och det har jag glömt vilka egenskaper hon hade). Hon fick instruktionen att lämna paketet till herrn med mest välbyggd kropp som läste upp adresslapp som följer:

"Om du nu erkänt att starka män är bäst
så vandrar gåvan vidare till snyggast ben på fest"

(Obs: Alla damer upp på stolen och visa benen!)

Här kommer det skojjigaste. Jag fick paketet! Hepp! Tänk vad ett par kalasbyxor kan göra... Fyrtiosex år gamla ben, blåvita som en konsumvara, med kraftfull hårväxt (och där sitter allt pigment som finns i trakten av mina ben) och röda knottror, efter försök till ansning av samma kraftiga svarta hår.

Jo, men. Jag sparar lappen, Lilleman och Humlan. Som bevis för denna utmärkelse.

Sen blev det dans. Trots vissa försök fick jag inte dansa till vare sig "De sista ljuva åren" eller "Kan man älska nån på avstånd" med maken. Herr J var en utmärkt ersättning när nu maken var upptagen i dansens virvlar på annat håll, även om han inte riktigt lyckades hålla sig helt seriös under dessa "tjusfulla" musikstycken, det kanske inte jag heller lyckades med, om sanningen ska fram.

Nu ska jag nog väcka maken och kolla om han inte ska ha lite kaffe, så här de sista ljuva åren...