Humlan och jag
Min Humla kom och hämtade mig vid tåget. Jag märker när hon är hemma hur mycket jag egentligen saknar att ha henne i närheten. Hon har en sällsynt bitsk humor som får mig att fnissa hejdlöst bara hon berättar om ett tandläkarbesök. Vi funderar en del hon och jag om det helt enkelt kan vara så att vi har en annorlunda variant på humor här uppe. När Humlan provar att skoja till det tittar de bara på henne och ser ut som om de har stora besvär med att försöka förstå hur de ska hantera henne. Hon tycker att det är vansinnigt otäckt att gå till tandläkaren min Humla, till det har hon begåvats med släktförbannelsen direkt usla tänder. Pappa kan sitta och akka och vojja och säga att med så dåliga tänder borde man inte ha skaffat barn. Jag menar att det kunnat vara värre. Trots allt lever vi i en tid när det finns alternativ till bysmeden när tänderna begår självmord och börjar värka.
Nå, när Humlan går till tandis säger hon saker för att muntra upp sig som att då var man här igen, man vill ju gärna unna sig lite egentid ibland. Eller för den delen kan hon säga saker som att hon ska spendera lite kvalitetstid med sig själv och då vet man att man ska avsluta samtalet för då vill hon gå på muggen. Jag vet inte om det är en korrekt iaktagelse men ofta när man drar iväg och är ironisk eller försöker skämta när man befinner sig söder över är det lite bortkastat. Det är liksom inte bara det att man inte tycker det är kul, så kan det absolut vara det kanske inte är kul på en fläck men det verkar liksom inte riktigt som om de ens förstår att man försöker skämta. Ofta blir man tagen på allvar vilket ju måste betyda att de tror att man är helt dum.
Kommentarer
Postat av: Britt-Marie
Det är tur att man själv förstår sina barns humor - det har man stor glädje av:) Har aldrig funderat på detta med olika humor i olika landsändar - men det kanske är skillnad. Detta får jag fundera på lite.
Postat av: anne
Då torde jag ha jämtländska gener på något egendomligt vis!
Trackback
