Möten
I morse oförsov jag mig å det grövsta. Ibland är det inte alls roligt att vara medelålders alls. Jag vaknade av att jag trodde att det ringde och att jag trodde att skvallran på telefonen sa att det var spännande. Jag drömmer ofta om att det ringer någon för att headhunta mig till något roligt jobb med bra betalt. Det var ingen telefon, det var ingen väckarklocka heller som ringt den stod i sitt hörn och visade surmulet att klockan vart kvart över åtta. Jag studsar upp, lätt paikslagen över att ha försovit mig. Varför jag blir stressad av det begriper jag inte det är ju inte värre än att jag får kvarsittning på eftermiddagen. Ut i köket för att titta på den klockan - som visade kvart över fem. Inte stor mening att somna om i det läget. Inte så stort hopp om att det skulle lyckas heller för den delen.
Detta innebar alltså att jag knatade till jobbet i svinottan, den verkliga svinottan. Sisådär en stund efter sex närmar jag mig firman och då möter jag en joggande kvinna. Det var i sig inte så konstigt det finns många som hurtar i svinottan i tron att det är bra för fettförbränningen och strängt taget gör de alldeles som de vill för mig. Gå kan jag men vette tusan om jag skulle kunna koordinera mina rörelser tillräckligt den tiden för att tordas springa. Dessutom om jag nu, och det gör jag inte, aldrig springer annars. Risken är stor att jag skulle snubbla och slå min morgonstela kropp fördärvad. Men som sagt andra gör som de vill. Det jag tyckte var mer än konstigt var det att hon var fullt makad inklusive ett läppstift som lyste klarrött. Det kan jag inte ens förstå på ett teoretiskt plan. Jag menar när jag svettas vill jag inte ha mascara i ögonen som extra lök på laxen och säga vad man vill om löparoutfit men det kräver inte full make up. För vem målar man sig den tiden på morgonen och varför? Jag antar att det var lika ogjort när hon sen kommit hem och duschat. Hur orkar folk?
Sen när jag gick hem kände jag mig som en äkta grinig tant och tänkte den smått elaka tanken hur oorkar folk, i det här fallet förälder. Jag vet att det säger långt mycket mer om mig än om mamman att jag överhuvudtaget tänkte men jag kunde inte låta bli. Det såg så illa ut med unge som kunde cykla utan stödhjul men med napp i munnen. Hur orkar jag?
Kommentarer
Trackback
