I bland finner man sig
Nå, även när vi kliver upp skrattar ynglingarna och pratar högt. Missförstå mig rätt jag kan bjuda på ett skratt det är absolut inte det. Jag kan bjuda på att man pratar om mig också. Jag tror rent av att jag lider mindre av sånt än "normalbefolkningen". Hur som haver när vi badat klart och är på väg, jag mot bilen och maken in i badhytten för att byta om går vi liksom lite lagom nära förbi. Jag ler mitt soligaste leende och säger "På återseende" fast på ryska då förstås. Det blir tyst. Väldigt tyst. Sen svara de artigt. Därefter är det dämpat igen. Jag tänker att de kanske inte har någon moster som berättat för dem att var man än är kan det alltid finnas någon som hör och förstår vad man säger. Egentligen kan jag inte heller tillräckligt med ryska för att veta närmare bestämt vad som avhandlades men å andra sidan en liten artighetsfras kan väl aldrig skada... Do svidanija på er!
Så himla klockrent:)
Bra jobbat tanten, det är så dem ska tas!!!
Underbart! Ibland finner man sig...
Dottern har legat i hårdträning när det gäller ryska denna sommaren. Kanske kommer även hon att få användning av sina kunskaper en dag?!
Språkkunskaper om än aldrig så små är aldrig i vägen.
Tack Plupp och anne!
Kan ana hur pinsamma de kände sig:) För drygt 30 år sedan var en väninna o jag på bilsemester i alperna en sommar. Vi att på en "alptopp" i Österrike och solade när en tysk bil stannar inte långt från oss. Ur bilen hoppar en man som nästan halvspringade kommer förbi oss. Min väninna säger då högt "men herregud vad han ser kissenödig ut". (Vilket han nog också va) När han kommer tillbaka säger han på svenska "Varför är den ena så vit och den andra så brun?". Han var tysk men hade arbetat för Svalöv i Skåne i 20 år...;) Han skrattade gott åt det hela och vi hade en trevlig pratstund. Visst lär man sig av tillfällena...:)
Det kom en vind! Kanske kan vi få oss en svalkande skur?!?