Tanten

De mesta av mina stressar kan jag faktiskt bestämma över själv. Stora jobbeländet har jag inte kunnat påverka effekterna av så det har varit jobbigt. Julen däremot. Hur många kaksorter jag tycker att det måste finnas i mitt hus för att det ska bli jul det bestämmer jag. Det klart är här fler som ska fira med mig vill väl de ha något att säga till om men har de krav på kakor så lånar jag gärna ut mitt kök.

I år blir det som sagt spartanskt men jag är egentligen inte alls emot jul. Jag gillar jul. Jag gillar att ha bakat, kokat knäck, fixa paket, klä gran och en hel masa annat juljoxandet. Det är bara så att jag gör bara det jag tycker är roligt att göra och det är lite olika olika år. Nåt år kan det vara ett pepparkakshus, nåt år slickade hunden bort all kristyr lite fint där det stod i ett fönster. I fjol bakades det en massa julkrus (kakor) för att glädja svärfar. Även om jag på ett sätt gjorde det för att jag vet att svärfar är begiven på kaffebröd och nog mäter lite hustruduglighet i den gamla sortens husmorskunnande var det ändå inte för hans skull på riktigt utan för min. Det var kul att vara lite duktig och jag hade lust att känna mig duktig och då gjorde jag det. I år har jag fyllt vara duktig-kvoten på jobbet så det känns lätt att hoppa över allt sånt på hemmaplan.

När jag upptäckte att man kan göra så, känna efter vad man själv vill göra med den sortens stressaker som julen ändå kan vara blev det lättare. Man missar i och för sig chansen att få vara martyr. Kommentarer som "När jag nu ordnat allt detta för din/er skull borde du/ni vara tacksamma." Det faller pladask, men vem gillar martyrer egentligen. 

Det jag försöker säga är att det är visst det kul att göra saker för andra. Det är kul när folk blir glada. Men jag måste skilja på det jag gör för andra för min skull och vad som faktiskt är måsten. Har jag koll på det är de rena måstena egentligen inte så många. Jag behöver då heller inte bli så besviken om det inte uppskattas på det sätt jag tänkte. Påfallande ofta är det så att det man gör för andra på det där martyriska sättet så sällan är exakt vad de har lust att vara så tacksamma över. I fallet kvinnor och jul tror jag ofta att en inte fullt utsliten mamma kan vara mer uppskattat än all världens julstök. Det klart att det blivit enklare att leva som man lär när ungarna är vuxna. I år kommer de ju dessutom att hålla sig på avstånd mina rosengryn, så för mig är det ingen konst.

Näe, som sagt utbränd, det tror jag inte. Lite bränd i kanterna men det ska jullovet få skrapa bort.