Sliten
Annat kan man inte säga. Nu har jag sovit på soffan en lång stund med tv:n på efter att jag kom hem från jobbet så nu känner jag mig om möjligt ännu mosigare och konstigare.
Festen vi var på var trevlig. Massor med god mat och en himla massa vin. I och för sig fanns det en himla massa folk också men inte så att det riktigt räckte till allt vin. I princip kan man väl säga att det är makens gamla skolkompisar som är kärnan i Yranfesten. Partyt är årligen återkommande och är en sån där tillställning med grundgänget och sen hänger det på lite folk. I år var där inte fullt så mycket ungdomar som det varit ibland och bara två hundar. I fjol var där två svarta lite tröttare labbar, det årets värdfamiljs lille Frantz (en mkt energisk lapphundsblandning) och så min gammelhund och dotterns rottisvalp. Då var där röj på gräsmattan. Familjen J behövde inte mossriva eller lufta sin gräsmatta utan det gjorde jyckarna. Det året det var med en piggelin setterfröken satte hon också en avsevärd sprutt på hundherrarna. Nåväl det var hunddelen det.
En massa folk, en massa mat och en massa vin kan bara sluta på ett sätt. Surrigt och mysigt. Vi hann avhandla så vitt skilda ämnen som FRA och kriminalvård som bjöksavschampagne.
Så småningom drog vi ner på stan. Så många blev vi minsann inte och maken och jag missade väl i stort sett allt utom presidenten men kul var det. Det är lite märkligt med presidenttalet, det skulle kunna bli så fel om lokalpartriotismen tilläts gå åt det hållet. En jättehord med berusade människor som jublar och känner att det här är det bästa stället på jorden skulle kunna bli rent otäcka. Nu tycker jag att både presidenten och talskrivaren balanserar bra. Det känns lite skönt att det uttalas tydligt att här är alla välkomna och här ska det finnas en plats för dem som behöver det. Flyktingfientlighet, rasism och annan inskränkthet känns långt borta. Till och med Sundsvall skulle visst kunna få vara med Republiken bara de pimpade upp stan. Att sen sjunga Jämtlandssången med hela torget och titta på det efterföljande fyrverkeriet är lite fint.
Se var det ju upp och jobba som gällde idag. När jag kom hem var lägenheten alldeles tom. Maken hade åkt hem till sig och Humlan och R med. Ingen middag färdig, ingen rottis som vill sitta i knät eller knatar runt med sin gummigris som kan oinka, inget surr. Tomt och trist.
Festen vi var på var trevlig. Massor med god mat och en himla massa vin. I och för sig fanns det en himla massa folk också men inte så att det riktigt räckte till allt vin. I princip kan man väl säga att det är makens gamla skolkompisar som är kärnan i Yranfesten. Partyt är årligen återkommande och är en sån där tillställning med grundgänget och sen hänger det på lite folk. I år var där inte fullt så mycket ungdomar som det varit ibland och bara två hundar. I fjol var där två svarta lite tröttare labbar, det årets värdfamiljs lille Frantz (en mkt energisk lapphundsblandning) och så min gammelhund och dotterns rottisvalp. Då var där röj på gräsmattan. Familjen J behövde inte mossriva eller lufta sin gräsmatta utan det gjorde jyckarna. Det året det var med en piggelin setterfröken satte hon också en avsevärd sprutt på hundherrarna. Nåväl det var hunddelen det.
En massa folk, en massa mat och en massa vin kan bara sluta på ett sätt. Surrigt och mysigt. Vi hann avhandla så vitt skilda ämnen som FRA och kriminalvård som bjöksavschampagne.
Så småningom drog vi ner på stan. Så många blev vi minsann inte och maken och jag missade väl i stort sett allt utom presidenten men kul var det. Det är lite märkligt med presidenttalet, det skulle kunna bli så fel om lokalpartriotismen tilläts gå åt det hållet. En jättehord med berusade människor som jublar och känner att det här är det bästa stället på jorden skulle kunna bli rent otäcka. Nu tycker jag att både presidenten och talskrivaren balanserar bra. Det känns lite skönt att det uttalas tydligt att här är alla välkomna och här ska det finnas en plats för dem som behöver det. Flyktingfientlighet, rasism och annan inskränkthet känns långt borta. Till och med Sundsvall skulle visst kunna få vara med Republiken bara de pimpade upp stan. Att sen sjunga Jämtlandssången med hela torget och titta på det efterföljande fyrverkeriet är lite fint.
Se var det ju upp och jobba som gällde idag. När jag kom hem var lägenheten alldeles tom. Maken hade åkt hem till sig och Humlan och R med. Ingen middag färdig, ingen rottis som vill sitta i knät eller knatar runt med sin gummigris som kan oinka, inget surr. Tomt och trist.
Kommentarer
Postat av: Britt-Marie
Låter som du haft en riktigt trevlig kväll! Jag var på besök i din stad som ung - tror jag var 16 år. Vi var uppemot 1000 ungdomar från en ungdomsorganisation som hade ett riksläger och tältade i anslutning till den stora hembygdsgården under en sommarvecka. En fantasisk utsikt ner över sjön hade vi...Förmodar att de ängarna är bebyggda idag.
Trackback
