Sen förmiddagens dystra inlägg har jag återfått en del energi. En man ringde. Inte min man. En entusiast som bland annat hjälper oss med utbildningsprojektet som kan bli ett företag. Han hjälpte mig att bena ut tråkigheter och var så peppande att jag genast rasade i väg på stan för att fixa ett kontantkort. Än så länge har vi i gruppen inga pengar annat än de som vi lägger ut själva men efter att alla på firman bidragit med en tjuga var har vi i alla fall ett telefonnummer och snart ska vi ha en hemsida uppe också som ska kunna berätta vår historia. Den billigaste lösningen för att i alla fall ha en telefon som vi kom på var att ta en gammal avlagd mobil, skaffa ett kontantkort och tala in ett mobilsvar på den och sen ringa upp på egna telefoner om någon ringt.
Sen gäller det att knata runt och hitta möjligheter att lära oss sånt som vi ännu inte kan och att möta tilltänkta kunder och kolla vad vi kan göra för dem. Listan på saker att göra är lång men den här delen känns bara rolig. Här finns det saker att vinna. Blir det som sagt inget av företagandet ska vi i alla fall ha undersökt möjligheten och vi ska banne mig leta under varje sten efter stöd för kompetensutveckling för oss. De första kontakterna är redan tagna med de delar av samhället som normalt sett kan tänkas hjälpa till med sådant. Om inte annat borde det göra oss lite mindre i riskzonen för att hamna på arbetsmarknadens överblivna karta.
Det roliga är att det är sån sammanhållning och hjälpsamhet både i projektgruppen men också de som inte har velat vara med än hjälper till med en tjuga de också för att vi ska komma igång. Sammanhållningen och själva jobbandet med projektet är det som bär. Sen har jag för oroliga också fixat en tid på trygghetsrådet där jag ska försöka tjata till mig lite utbildning och få lite handfasta råd om hur jag ska formulera vad jag kan. Tanten vill lära sig projektledning och web-design, minst.
