Tankar i södra Sverige

Den här helgen är vi hos maken. Vad det lider ska det bli matstafett men innan dess måste här röjas efter två tonåringar alternativt ta fram en knutpiska och få tonåringarna själva att lyfta sina saker. Här är disk, läxböcker och halvanvända kläder lite överallt. Den nyligen nyfrälste plastsonen har också placerat en påse med ca 220 vindkraftpins på skänken. Nå, det nyväckta miljöengagemanget har en del andra konsekvenser också. Den bästa är nog att mopedtjatet har blivit mer nyanserat. Nu tror jag kanske inte att en moped är det allra värsta rent miljömässigt men... Sen har han sån otur pojken att han fyller femton på sensommaren och alltså bara kommer att kunna köra lagligt några månader innan vintern kommer. 

Efter att själv haft mopedungar kan jag säga att det verkar inte finnas något som är så passé som en moped när man börjar gymnasiet, för killarna. Tjejerna verkar mer betrakta det som ett fortskaffningsmedel och kör glatt även efter att de fyllt sexton men jag tror att det dröjer innan Lilleman med äran i behåll kan sätta sig på en moped igen och köra moppe till skolan det finns inte på världskartan. Förr gick han mil på sina egna fötter än han förnedrade sig så. Konstigt men så verkar det vara. Att då köpa en moppe känns som mycket pengar för lite åka. 

För en gångs skull tog jag bilen. Jag har lite shoppinguppdrag som jag fått av de blivande föräldrarna M&G. Det i kombination med SJ:s lustiga och höga prissättning tyngde ner den vågskålen. Hittills har aldrig tåget velat stanna till på Ikea så man kan springa in och handla madrasskilar...

Vilken inledning det blev. Det jag egentligen tänkte skriva om var ju faktiskt den diskussion som varit på Studio ett, P1, som jag lyssnade på i bilen, om surrogatmödraskap. Två dagar på raken har ämnet varit uppe. I torsdags var det mer en diskussion på det där lite mer allmänna människors rätt att skaffa barn/barnens rätt till föräldrar. I går var betoningen kvinnans rätt till sin kropp. Har man rätt att köpa tjänsten bo i livmoder i nio månader? Jag sitter fortfarande kvar i ett klart att kvinnan ska ha rätten som så, men å andra sidan vilka är det som kommer att tvingas sälja om möjligheterna finns? Hur skulle man kunna rättvisemärka livmödrar?  Tydligen förekommer det att svenskar köper tjänsten på kliniker i Indien. En graviditet med dess kroppsliga påfrestningar och de känslor de följer med att föda ett barn torde vara lika stora för en indisk kvinna som för mig. Kan man verkligen köpa det för pengar? Att sen lämna ifrån sig det barn man fött, kan det ersättas med materiella mått? 

Vill man vara snäll kan man säga att medelåldern gjort en nyanserad vill man säga som det är har jag blivit en riktig velpotta. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0