Tanten

Jag är nog fortfarande gravt chockad. Det var inte precis väntat. För mig ordnar det sig väl alltid på något sätt. Det värsta som kan hända är att arbetsförmedlingen får för sig att skicka mig på någon eländes självförtroendekurs om en arbetslöshet skulle bli långvarig. Ekonomiskt skulle det rent av bära sig. En bostad mindre, en bil mindre och inget veckopendlande skulle göra att det hela trots allt skulle gå på plus. 

Lilleman ska göra lumpen nästa år och Humlan bor redan långt ner i södra Sverige så vad är då problemet? Jag vill bo här! Här där jag känner alla möjliga människor. Här där pappaknappen och lillebror med familj bor. Här där det är riktig vinter på vintern och man kan få klaga över somrarna helt hejdlöst för det gör alla andra också. Även om det alltför sällan blir av vill jag kunna kvista förbi till vännerna. Det är väl som i den gamla Euskefeuratsången - "det är hit man kommer när man kommer hem."

Värre än då är det för en massa andra på jobbet. Folk med dyra lån, ensamstående med småbarn, folk som levt för jobbet och knappt unnat sig att gå hem för att sova. Hemskt är det för väldigt många kollegor idag. Hur det nu blir med framtiden kommer jag att sakna en massa av dem alldeles vanvettigt.