Tanten

för god att kolsyra

Disajn

Jag har varit och valt mig en ny köksfläkt. Föreningen ska fixa ventilationen och då kunde man få en standardfläkt eller en designkåpa. Efter mycket velande blev det en kåpa i rostfritt. Svårt det där när man inte riktigt har vare sig lust eller lust att ta sig råd att ändra köket vad som i det läget blir snyggast. Om jag riktigt drabbas av fixarnit kanske det kan få bli lite målarfärg på väggarna och en tur på lackning för luckorna men det känns som inte möjligt att få bättre kvalitet på snickerierna idag än vad de hade på 60-talet när huset byggdes.  Känns himla gediget även om lacken är lite matt vid det här laget.

Du är klok du. Vi skulle behöva nya ytskikt, men det platsbyggda 50-talsköket är som sagt, välbyggt. Varför ska det då bytas ut? Vårt brun/vita kakel är snarast urtrendigt!!

Långsökt, långsökt... Jag vill inte ha någon tatuering, något som jag lagt in som kommentar i en blogg. Men så kom jag på att jag har faktiskt tänkt att det skule kunna vara något av en lifesaver om man inte skulle kunna prata. Jag jobbade på ett äldreboende där en kvinna med afasi råkat ut för något, mest pga att hon inte kunde förmedla detta och jag tänkte att detta skulle kunna drabba mig och för att undvika det skulle jag kunna ha instruktioner till vårdpersonalen tatuerade på ena skinkan. Maratonmening-språkpoliser huka er!