Det här med identitet
Håcken hör du te? Den frågan fick jag en gång när jag jobbade så till att jag höll hus en massa på ett äldreboende. Det var en gammal farbror som helt enkelt ville veta vem jag var. Vems hustru eller möjligen vems dotter. Annars är man mest van att folk vill veta: vad man heter, vad man jobbar med och så hur gammal man är. Bortsett från en del genusfunderingar av typen skulle en man fått samma fråga av den äldre gentlemannen är det väl kanske inte ett sämre sätt att berätta vem man är, det att berätta vilka man hör ihop med. Lite kluvet dock för jag är ju på väldigt många sätt min alldeles egna människa också.
Så vad ska man då egentligen tycka sen man följt länken ovan? Jag grubblar vidare.
Ja, den fråge ställningen var inte lätt o självklar att svara på ;) Har flyttat från området där jag bott i 20 år, och det var inte många efternamn jag lärde mig där överhuvudtaget. Sa man "Kalle på "Berget", "Mona på....", "Johan i ...." osv då visste alla vem det gällde. Tror inte så många visste vad jag hette i efternamn heller för jag var ju "Britt-Marie på...." . Eftersom jag har behållit mitt "flicknamn" genom och ur två äktenskap tycker jag nog ändå att efternamnet i sig är en viktig del i min samlade identitet....eftersom jag behållit det...eller? Nä, det var ingen lätt fråga...;)
Ja, vid visumansökan till Indien fick jag klart redovisa hocken ja hörde te! Kanske är det något viktigt vi har glömt bort, vart vi hör te?
Vi hade en självgående gräsklippare, arv efter föregående husägare. Den gjorde i princip ett skitjobb, men förbipasserande tyckte den var kul och så höll den sorken borta!
Britt-Marie: Som sagt, jag vet inte man är ju så mycket. Sitt namn, sina relationer, sina egenskaper, sina intressen osv. Men vistt är det lite intressant med vad man börjar "lära kännandet".
anne: och ändå antar man att indierna vare sig kände make eller föräldrar närmare. Jag förstår att med förbipasserande inte menas skvätträdd Golden retriver. Förutom smällare och fyrverkerier var nog självgående gräsklippare det läbbigaste han utsatts för.
Jo, visst detta är mycket intressant! Det blir en "tankekedja" hos mej av detta;) Har gått tillbaka i tiden och funderat på hur jag en gång lärde känna de som idag är mina närmaste vänner. Hur jag träffade dem, och varför just dessa "affärsbekantskaper" utvecklades till en vänskap som överlevt förändringar i den del av identiteten som syns "utåt" - yrkesroll, skilsmässa, mm. Intressant varför en del blir vänner och andra förblir bekanta... Man har inlett "lärakännandet" på likartat sätt. Men var ligger "brytpunkten"? Detta måste jag fundera vidare på...
