Tanten

Då minns jag hans första galopp i ridhuset. Den underbara gamle hästen som lärde alla ridskoleungar att klara galoppen ställde upp även den gången. Den totala lycka som sken i Lillemans ansikte var obetalbar och scenen kan jag när som helst spela upp i videon i huvudet. Jag minns också de där magra benen han hade i sina pyttesmå ridbyxor och jag minns hur alla småflickor flockades kring honom som varandes nästan den ende killen bland nästan-knattarna.

Jösses vad man minns. Jag minns också när jag satt på läktaren och en nybörjargrupp skulle galoppera tillsammans. En av flickorna en liten trulig rulta satt på hästen ovan. Trots det trygga halvblodet med sin enorma rutin och sitt totala lugn tordes hon inte. Ridläraren peppade och försökte övertala men hur det var blev det trav tillbaka till slutet av ledet som stod och väntade på sin tur att prova. Nästan gång det blev deras tur hann inte ridläraren fram från den unge som galopperat och hamnat sist igen. Då tar detta halvblod och fattar galopp helt själv, sakta, långsamt, mjukt och samlat galopperar han. Trots den mjuka rörelsen blir ungen liksom överrumplad och håller på att tappa balansen då lyfter han liksom bogen och puttar henne tillrätta. Sen saktar han mjukt av och ställer sig sist. Behöver jag skriva att en lättrörd tant grät på läktaren. Vilken häst! Hon fick sin, galopp det fixade han.  Finns det en himmel för hästar då finns han där. 25 år tror jag han blev om inte mer.