Att bli vuxen
På något sätt blir man ju lämnad ensam med sitt föräldraskap efter de första åren. Av bvc menar jag. Kan jämföras med utbudet av föräldratidningar. Det mesta rör sig om bebisar och småbarn, upp till skolåldern. Sen lite om tonåren, men inte mycket om "mellanåren". Trots att de definitivt också kan leda till undringar/frågeställningar/problem/glädjeämnen.
Kul det där med presentkortet som blev dammsugare av alla möjliga ting ;-)
Ja du, den här delen av mammarollen är inte lätt... Man vill att barnen skall utvecklas som vuxna och samtidigt så ser man dom som barn...och så vill man att de skall få göra det de vill...Jag har haft jätteproblem med detta och har verkligen fått "jobba med det"... Om det sedan handlar om sonens stora tunga MC, snabba bil, hans vardagsmiljö eller äldsta dotterns yrkesval... Jag har väldigt lätt att utveckla tankekedjor som egentligen blir nå´n form av "katastrofberedskap" mentalt ... men som så många gånger fött så mycket onödig oro o närmast ångest... Inget av de scenarier jag målar upp har ju hänt...
Och blir man för orolig för "allting", då slutar de att berätta för att de inte vill oroa.... Det är en svår balans att visa "lagom" oro...och samtidigt stötta i olika val...
I måndags morse när jag vaknade hade jag fått ett SMS under natten från min son.. det stod."Jag är OK, branden är inte i mitt hus - det är två hus längre bort". När jag läste SMS:et hade jag inte kollat nyheterna och var lyckligt ovetande om branden i Göteborg. MEN sonen visste att OM jag hörde om branden, utan att veta att han var OK, skulle jag gå igång fullständigt.
Anniverse: Visst är det så, mellanåren är bortglömda. Dessutom är tonårsskriverierna så problemorienterade att man nästan tror att man har missat nåt allvarligt och blir orolig om ens ungar är resonabla och trevliga under tonåren.
Britt-Marie: Åh, det där med att inte vilja oroa förälder känner jag igen. Så gammal jag är vill jag helst inte oroa pappsen med sorgligt eller jobbigt. Han sliter alldeles för ont då.
