Undras varför jag känner mig så irriterad

Det känns som om jag sitter fast i ett kletigt tuggummi av måsten. Ingenstans kommer man i något planerande. Inte ens en semestertripp i början av juni kommer så långt som till att spika ett datum än mindre bestämma vad som ska göras. Jag vill åka någonstans. Jag vill inte mosa runt vare sig här eller hos R och bara känna tiden gå. Jag vill åka på Hultsfred och se Serj Tankian (så gammal jag är) och inte fixa pajer och sallader för en konfirmation. Jag vill ha en resa beställd till i augusti och veta att jag har något att se fram emot när jag jobbar alla hundveckor mitt i sommaren. Eller för allt i världen en novemberresa, det skulle också duga bara inte detta kletiga måsta kolla allt och alla andra först så att alla andra hinner få det som de vill och jag får ta det som blir över. För det är precis den känslan jag fylls av. 

Det är språkresor, festivaler, mopeder och seniorboenden och jag vill bara bli vuxen och få göra som jag vill. När blir man det? Hur kunde man gå omkring och tro att det skulle bli så när man blev vuxen? Förra sommarens semester rann på precis ett sådant här sätt ut i ett enda ingenting medan maken drömmer. Han drömmer om Kuba och Argentina. Han drömmer om tågluffar och grekiska öar och i slutändan blir det en biltur passerandes Ljungby, detta helvete på jorden. Ljungby måste vara ett av de få ställena på jorden där man inte kan bjuda på en tepåse och lite hetvatten en natt klockan tre, för att den som vill köpa te har Euromynt och man har bestämt att man bara tar Euro i sedlar. Jag menar, vad kostar en tepåse?!? och klockan tre på natten till någon som av något skäl behöver vara ute och köra då?!? I Ljungby finns också en annan vägkrog med sur skylt om att bara betalande gäster får använda toaletten och dessutom flugor som proteinutfyllnad i vitkålssalladen som de inte skäms för att kalla en salladsbuffé. Livet efter detta go'vänner är om man missköter sig gravt, är skjortstrykning i Ljungby! I alla fall är det min bild av helvetet men då ska man nog ha agerat som ett riktigt praktarsle en längre tid.

Och jo jag vet, den enda som kan göra något åt mitt liv det är jag. Jag skulle kunna skita i att vänta och bara bestämma något och dra själv dit jag vill. Bara jag inte vore så förtvivlat feg och mesig. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0